Tag Archives: vipassana

Genom tystnad och acceptans föds sanning

Det gick över förväntan. I fredags inveg jag Säljerydsfestivalen i Småland med livspoesi och publiken gillade det! I en timme bjöd jag på underhållbara tjänster på ett magiskt loft i en lada – I spelled words and put a spell on them. För underhåll(ning), hållbarhet och med underbarhet i hjärtat. Presenterade dem för my little company Human Inc. och undrade om de ville göra joina mig ett tag där – share my company. They did. We shared. 

Och på kvällen for jag till Virserums musikdagar och bondade där med charmanta Marika Lagercrantz efter hennes framträdande i poesiladorna. Och efter ett tag visade det sig att vi båda har samma rötter: finlandssvenska mödrar och vi bytte strax till finlandssvenska. Och hon bara: Jag visste att det var något med dig! Ja, den finlandssvenska rättframheten är svår att dölja, även när man återinvandrat till Sverige sedan 13 år. 

Nu har jag och fantastiska fotograf Alexander Kenney planerat våra filminspelningar för poesivideon om några veckor. Om en timme kliver jag in i vipassanameditations tystnad igen. Dyker ner i min egen kropp och medvetande, förstår hur de samverkar, och arbeta med sinnesjämvikt för rening. 

Det ska bli spännande att spela in poesivideon efter tystnaden. Dikterna jag valt är några av dem som står mig närmast nu, som jag tror kommer att vara sanna för mig även när jag är 70 år. Tidlöshet passar efter tystnad. Om jorden, kärlek och tro på livet och universum. 

Spännande att se vad jag kommer skapa när jag kommer ut. För ju renare sinnet blir, desto större blir kornen av sanning. 

To be continued. Fortsättning följer. 

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Livstankar

Balansen livets viktigaste partner

Balans är det viktigaste i livet. Det inser jag allt mer och mer. Vi är inte alla lindansare bokstavligt talat. Men livet är som en dans och om vi inte håller balansen faller vi. Tappar man bort sig själv slår man sig. De senaste åren i mitt liv har varit en resa för att hitta tillbaka till mig själv.  Hitta tillbaka skriver jag, men finns den inre kärnan ens? Jag tror att bakom lökens alla lager finns en öppenhet, en tomhet och en frihet och därmed också en stor acceptans och kärlek. Av sig själv, andra, livet och allt. Som Eva Dahlgren skriver: ”Måste våga bara vara minnet av det barn som lät livet välja och våga säga ja.” Att inte acceptera verkligheten är att få två steg bakåt från idén att kanske kunna ändra den i en riktning man önskar mer.

Så balansen är där ständigt. I varje steg jag tar frågar sig en del av mig ”är det rätt?”. Det har hänt mycket under mitt liv som den bestämda oxe jag är, har haft svårt att acceptera. Jag och andra har gjort saker som har känts fel. Gått emot min intuition. Och jag inser att de knutarna måste jag bearbeta för att kunna acceptera mig själv helt. Jobbigt att gå och vara arg på någon eller ett livsval i flera år.

Och den viktigaste och kanske svåraste balansen är den mellan att forcera och lata sig. Att trycka på för mycket, springa för fort, och att tro att saker löser sig utan att man gör något alls själv. Det är som balansen mellan att bry sig och inte bry sig. Som i ett samhälle. Jag mår dåligt när jag ser att jag och andra omkring mig i samhället slutar bry oss om våra medmänniskor, går förbi tiggarna i tunnelbanan och låtsas om att det inte angår vår verklighet. Eller mobbningen i skolan eller på arbetsplatsen. Samtidigt går jag under de dagar då jag tänker att jag borde lösa alla världens problem. Balans är det viktigaste i livet.

Och den bör finnas både fysiskt och mentalt. Fysisk och psykisk balans stödjer varandras utveckling. För fem år sedan gav jag mig på att lära mig stå på huvudet. Det tog sin tid men nu kan jag det. Jag står på huvudet varje dag och vrider på kroppen. Underbart närvarande! För två år sedan tog jag nästa steg, började träna för att lära mig stå på händer. Denna enkla fysiska aktivitet som många lärde sig som barn men som jag aldrig fick till, på grund av ansamlade rädslor i min bröstkorg. Efter två års träning kan jag nu nästan stå på händer. Ibland blir jag stående några sekunder och det är en fantastisk känsla, för det är verkligen en fysisk förnimmelse som jag ALDRIG har haft i mitt 31åriga liv. Och varje dag när jag prövar mig att ställa mig på händerna, då känner jag hur det lika mycket är en mental aktivitet. Har jag mentalt självförtroende, då kan jag.

Och samma sak där: tar övermodet eller rädslan överhanden så slår jag över eller kommer varken upp med fötterna.

Övermod och rädsla. Och jag tycker mig se hur inte bara ofta styr och påverkar mig och mitt liv, utan andras omkring mig och slutligen hela våra samhällen. Vår politik och våra livsstilar. Rädslan och övermodet. Krig mot alla slags dogmer och övervakning och tillspetsad säkerhetspolitik, i det lilla och det stora. Sjukt. Ja sjukt i ordets rätta bemärkelse. Resultatet av medvetanden som är sjuka, inte friska. För ett friskt medvetande är i balans och handlar därefter. Det är en aktör, inte en reaktör.

Jag längtar efter den dag då jag helt är i balans. Då mitt sinne är skarpt och klarsynt i alla aspekter. Då jag ser verkligheten som den är, inte som jag kanske vill att den ska vara. Eller som jag med illusioner tror att den är, dessa falska mentala försvarsbilder jag har byggt upp under livet. Utan se verkligheten som den är. Då kan jag börja arbeta för att göra den sundare. I alla aspekter.

Balansera och dansa med själv och hjärta, över både rosor, törnen och luddiga gräsmattor.

Må vi alla göra det en dag.

Ett balanserat samhälle – i alla aspekter

Lämna en kommentar

Filed under Livstankar

Lånta dikter och moln på himlen

Efter lång tystnad
öppnar poeten munnen
dröjande – och ler. 

 

Dikterna brinner
men kritikern suckar tungt.
Smärtan är för stor. 

 

I min grå drömvärld
går jag och fantiserar
om verkligheten. 

 

Tre fina haikudikter av finlandssvenska Erik Andersson som jag får upp när jag öppnar diktsamlingen ”Ögonen är orden” denna morgon. Och de stämmer så exakt in på det jag lever eller har levt länge. Jag har ett moln av dålig självkänsla, skuld, skam och anklagelser som ligger över mitt bröst. När jag går in i det är allting hemskt och jag finns knappt. Man ser ju inte klart när man är i ett moln. Då är smärtan enorm och poeten i mig undrar vad den egentligen ska säga, som är av värde. 

Men nu har jag identifierat det, jag känner det varje gång jag sätter mig ner och mediterar och försöker ha sinnesjämvikt med det. Förstå att det är ett stort galet komplex men så fort jag ber det gå så blir det starkare. Så bäst att bara iaktta, som en som sitter bredvid någon som mår dåligt eller en ilsken människa som går förbi. Hålla handen och behålla sinnesjämvikten. Och kanske en dag har molnet lättat (ja det är en fysisk förnimmelse av ett moln över mitt bröst, ett gummimoln) och jag kan se helt helt klart. 

Wow.

Att sitta och serva ännu två vipassanakurser var fantastiskt. En sådan resa med sig själv inuti med ett bra verktyg på vägen. Även om man kör fast ibland. I diken, köer eller moln 🙂 Lätta på bagaget av begär och motviljor så att man kan gå lättare och med rakare blick och rygg. 

 

Jag vet inte för vem jag skriver. För min medmänniska gissar jag. Som också går igenom saker gissar jag. Livet är ju de dalar och toppar vi själva skapat oss inuti i vårt mentala landskap. I got many hills! 

Lämna en kommentar

Filed under Livstankar

Gå igenom – go through

Vad du än går igenom

Så minns

du kommer gå igenom det

komma ut på andra sidan

en dag

eller en natt

kanske det inte är ikväll

men det kommer ske

Vad du än går igenom så kommer du göra just det

 

Whatever you go through

Then remember

you’re gonna do just that

go through it

and come out on the other side

one day

or a night

maybe it’s not tonight

but it’s gonna come

whatever you go through then that’s just what you will do

Lämna en kommentar

Filed under Dikter, Livstankar

Orden befriar tanken och tanken befriar orden

Intensiva veckor:

jag tävlade och vann finlandssvenska storyslam-tävlingen på Luckan i Helsingfors för knappa två veckor sedan – dunderkul ”superkiva” att lyckas berätta om snöflingans liv med mera i en levande form!

jag fått höra ett filmmanus om Köpenhamn genom 1900-talet, genom det ytterst ytterst osannlika att en gammal familjebekants far var uppvuxen i det mycket speciella hus på Nörrebro där jag bott – crazy house. Tillräckligt med historier för en hel TV-serie from 1900 till idag!

börjat delta i Richard Lees fantastiska dansworkshop Art & Soul i Köpenhamn och fått dansa mitt förflutna och mycket mer i underbart sällskap

mött nya underbara vänskaper i fantastiska människor både här och där, på olika sidor om nordiskt vatten

ätit deliciös svamprisotto på Köpenhamns enda gröt(!)café, stått på händer på begravningsplatsen, badat kallbad i Malmö och blivit utskälld av de äldre kvinnorna för att jag kom blöt in i torrbastun, solat naken utomhus den 12 september(!!)

fått äran och privilegiet att återigen hålla inspirationsworkshopar för mellanstadiebarn i Landskrona inför deras deltagande i projektet POEM EXPRESS – och fått presentera diktkonstens värld för dem i ord, kropp och röst på ett lekfullt sett. Och se dem skapa de mest fantastiska poetiska rader på bara några minuter. Min egen kreativitet sprudlade efter varje dag med dem!

Och nu bär det återigen in i tystnaden, den yttre, för att rensa i det inre. Istället för att döva bruset med än mer intryck, trycka på paus och låta det man bär på komma upp och se det sakta försvinna. Förstå och uppleva att jag inte är något mer än mina reaktionsmönster på lägsta materiella nivå – jag är mina begär och motviljor efter sköna och osköna förnimmelser i min kropp. Jag släpper dem fria och några lager skalas bort – jag blir en lättare, trevligare och mer harmonisk och ansvarstagande människa. Tack livet för att du lät mig möta detta. Vipassana ifall du inte hört talas om det än.

Vi ses när löven börjar bära sin årstidsålderdom med glans, färg och prakt. Lev och gör det som gör dig glad!

Idag fick min dansglädje en äldre irakisk sjöman som inte dansat på femton år att vilja ta några danssteg – vi log ikapp!

 

jo,

vill du ha en lekfull helg i och med din kropp och din själv – välkommen till min helgkurs i Göteborg den 13-14 oktober om det sociala kroppsspråket! Det kommer att bli en fet resa i skratt och självkännedom och spegelneuroner på topp!

http://www.sensus.se/Om-Sensus/RegionerNew/Vastra-Sverige/Kontorsrot/Goteborg/Kommunrot/Goteborg/Det-sociala-kroppsspraket-och-utstralning—helgkurs-13-och-14-oktober-2012/

Lämna en kommentar

Filed under Livstankar, Vardagsliv

Att bli en integrerad jordmån

Vad gör man när det händer så mycket att man knappt hinner med?

Det är som att man är iakttare i sitt eget liv. Man iakttas och är iakttagen på en gång. Sin egen spion, sin egen korrespondent, sin egen terapeut, bönematta och frälsare. Fascinerande.

Det händer mig alltmer den senaste tiden. Jag har levt som en kameleont hela mitt liv – över gränser, om språk, land, dialekt, grupp, intresse, värderingar. Jag har spelat så många roller att jag inte vetat vem av dem jag ska identifiera mig mest med. Nu börjar de vattentäta skotten mellan dem att rasera. Strukturen av separation krackelerar och jag börjar sakta bli integrerad. Det där fina som typ väl alla, stater som människor, drömmer om. Hela. Kanske jorden mest av allt.

Att strukturen av separation ska krackelera. Att de där blockeringarna vi byggt upp, inom oss och sedan transplanterat ut i en internationell värld. Gränsposteringarna som färgas av blod, skrik, hunger, mobbning och ojämlikhet. (Har ni tänkt på att ordet internationell, som betyder mellanfolklig, förutsätter att vi redan har separerat oss i grupper och kanske nationer/länder?)

Jag vet att vår gemensamma värld idag är så organiserad att den inte skulle klara sig utan mycket av dessa gränser. Men samtidigt tror jag fullt och fast, av egen erfarenhet, att den enda riktiga separationen vi verkligen behöver lära oss, för den är fysikaliskt sett ofrånkomlig, är den om vår egen kroppsliga verklighet. Att lära känna oss själva, mentalt, fysiskt och emotionellt, i det ramverk som kallas mindbody på engelska, kroppsinne på svenska kanske, är den djupaste och mest grundliga gränsdragning som finns för våra liv. Vi föds och dör ensamma. Vi lever här bredvid varann men lever i vår egen medvetandevärld – som vi ibland tror att vi kopplar ihop med varandra genom ord som blir mentala föreställningsvärldar. Men vi är våra egna enheter, neurologiskt, synapsmässigt, ja totalt. Den som blir mästare över sitt medvetande är därmed också en självständigare person.

Inga krig, ingen girighet, mobbning eller miljöförstöring sker utan att det startas i oss människor, i våra egna medvetanden. Där är roten. Hysterisk gränsdragning utanför oss själva tror jag beror på att vi saknar tillräckligt mycket inre, att förstå vad som är i oss och vad som är omvärlden. Roten är i medvetandet. Således är det där vi ska gödsla.

Och nu håller det på att vändas om i min jord där, i mitt medvetande. Och de onda rötterna håller på att tyna bort, en efter en. Sakta når de ytan, och när jag slutar vattna dem, torkar de sakta bort. De där ”ogräsen” som separerat delar av mig från andra delar.

Jag börjar sakta bli en integrerad jord – mån. Någonting att måna om.

Let’s plant.

Lämna en kommentar

Filed under Body & kropp, Brain and mind, Livstankar

Ny scenföreställning och sprakande marsmånad på kommande

Vintern har äntligen kommit till Köpenhamn och jag har fått kasta mina första snöbollar. Med storytellingens och pantomimens förtrollande värld styr vi in i februari på skolan och skratten över kroppens fantastiska uttryckssätt blandas med glädje över akrobatikens ökande vighet. Imorgon styr jag in i tystnaden igen, en fjärde vipassanakurs för att lätta lite på bagaget och finna ny energi. Därefter kommer det att spraka:

3-4 mars håller jag en helgkurs om kroppens ordlösa kommunikation på Sensus i Göteborg (FB-event här)

SM-vinnaren i poetry slam Tobias Erehed och jag bjuder på en scenpoetisk föreställning LIVSATTEST 2012 och söker gigg för sommarens turné

vi bjuder på ett smakprov den 17 mars på MusicForLife-festivalen som ordnas av tre unga, käcka gymnasietjejer i Göteborg på Röda Sten. Musik och spoken word blandas under en kväll. Jag är också konferencier där!

I slutet av mars blir det storytellingföreställning på Commedia School i Köpenhamn

och hela tiden kommer jag att blogga på Commute Greener – inlägg publiceras även när jag är på semester!

Kanske kommer Göteborgsposten att publicera en artikel om mig. Och ny, riktig hemsida är på g. Så det händer saker!

Avslutningsvis – varsågod Tobias Erehed med sin superba dikt Integration om hur det är att invandra idag – vem är egentligen invandrare och varifrån? Norrlänningen uttalar sig om det där som kallas ursprung. Njut och boka oss för ett evenemang eller fest!

Vinterfrid

Lämna en kommentar

Filed under Poesigigg, Poesivideon