Tag Archives: våga

Att bubbla sig fri

bubble-cc

Det händer mycket nu. Jag sökte in på teaterhögskolan här i Stockholm och gjorde tredje provet i fredags, men sprack där. Vi var 40 kvar av 800, 10 kommer komma in. Må de få en härlig och utvecklande tid!

Jag tvivlar inte längre på min förmåga eller viljekraft, nu ska jag bara fokusera den rätt. Texter bubblar upp ur mig fortare än jag hinner producera dem väl, ge dem rätt form. Änglar dyker upp och ger mig hjälp på vägen, med kontakter, tips, samarbeten, till exempel min nya fantastiska skådespelarvän Jasmine Heikura.

Och kanske detta pansar jag haft på mitt bröst i 25 år, denna överlevnadsbubbla jag har kämpat med och i alltsedan jag som barn fick ett nytt hemland och blev hyperskraj, kan lämna mig. Jag orkar inte längre gå omkring och vara livrädd varje dag. Känna att jag måste försvara mig. Det är sååå jobbigt! Eller känna att huvud och kropp inte riktigt är i kontakt med varandra, för det finns ett svart moln, en tomt hål, en knut där. 12 år bodde jag i Finland utan att kunna finska ordentligt: en total inre och yttre blockering till att känna mig delaktig och fri i samhället under hela min uppväxt. Jag har en Berlinmur i mitt bröst som jag nu håller på att riva.

Någon skulle kunna göra en film om detta, om erfarenheten att känna det som att man lever i en bubbla, bakom en mask som känns fysiskt som gummi över hela ens ansikte. Och bokstavligt gör att man inte ser omgivningen så färggrann som den är, för den dols av en hinna. Att bära en knut av decenniegammal rädsla och ilska i sig, en knut jag går in i när jag är ensam och ibland tyvärr även på scen, men som många inte ser utifrån. Då försvinner den, nästan i alla fall. Att ha förnekat sig kärleken och livet på det sättet. Att tro att så här är livet, det finns inget mer än detta. Det kan inte bli bättre. Bubbelbubbel, halvdrunkna. Bara att jag vågar skriva om detta är stort nog – jag har burit det ensam i så många år.

Jag är nog inte ensam med erfarenheten dock. Att känna att något är fel men inte veta hur man ska komma ur det. Jag tror Sverige och världen är fulla av människor som har trauman som de bara accepterar som eviga ok.

Jag vet dock att andra verkligheter finns och kommer att arbeta tills jag dör för att utvecklas ditåt, inte invecklas mer. Förutom meditation och lek så är clown och dans två nycklar. Och i detta har jag nyligen mött två möjliga partners: en för clown och akrobatik och en för dans och teater, jaaaa! Så det kan bli en riktigt fin sommar. Kanske bara dags att köra nu: Ruthtuta och köra! Ingen utfärdar livskörkort utom vi själva. Vänster eller högertrafik, bara man styr och håller lagom fart så kommer man att nå någonstans. Och dikena finns, men vägen är ju resan så enjoy it. Varje grässtrå, varje brännässla är unik och levande och en lekkamrat med rätt inställning.

Och medan jag skriver detta på fina Entreprenörskyrkan, en kreativ arbets- och mötesplats i Stockholm, så möter jag en möjlig till partner: killen bredvid mig är inte bara entreprenör, han är musiker och söker någon som kan skriva bra texter. Vi planerar in en möjlig träff, haha livet är för galet! Synkronisering.

Nu ska jag cykla iväg till kören – vad väntar där, en producent kanske?

I believe in miracles….

Jag behöver inte vara med i en såpopera, jag är en såpbubbla och nu är det dags för den att flyga fritt eller spricka!

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Livstankar

Mod börjar med en röst

”Mod börjar med en röst. Så enkelt är det.”

Det är en av huvudraderna i pjäsen SPEAK THRUTH TO POWER – RÖSTER UR MÖRKRET av Kerry Kennedy som porträtterar människorättsaktivister jorden över. Robert F. Kennedys dotter har rest över hela världen och samlat in berättelser från män och kvinnor som arbetar för att försvara sina medmänniskors rätt att leva, leva i frihet eller att leva överhuvudtaget. Genom att sprida dem vill hon inspirera fler att våga arbeta för fred och allas lika värde.

Igår hade jag äran att porträttera några av dessa människorättsaktivister med skådespelarna Karin Bjurström och Martin Aliaga  på Arena Satelliten i Sollentuna. FN-dagen till ära hade dramatiker Christian Augrell gjort en bearbetning av pjäsen RÖSTER UR MÖRKRET som vi framförde för Sollentunas gymnasieungdomar – en del av Teater Satelliten.

Det var starkt att få ge röst åt Marina Pisklakova som startade Rysslands första jourlinje för kvinnor, Heta linjen, mot våld i hemmet, för 20 år sedan. Mäktigt: ”Jag är inte någon märkvärdig person. Jag gjorde det varje kvinna i min ställning skulle gjort.” Jag hoppas att jag om tjugo år kan säga något ditåt! Min kamp handlar om vår livsstil: att sätta vår fysiska, psykiska hälsa i fokus och se att det är sammanlänkat med jordens hälsa. Harmoni är mitt mål!

Och det är sant att mod börjar med en röst. Vi föds alla ut med en röst i världen, höjer den för att få mammas bröst.

Tänk om vi alla höjde den på ett gott sätt för att förändra de sjuka sakerna i vårt samhälle – vilken kör det skulle bli!

Milad Mohammadi avslutade FN-dagen på Satelliten och konkluderade som jag: min viktigaste identitet är som medmänniska. Inte någon nationell identitet. Hoppas några ungdomar blir inspirerade och vågar stå upp för det de ser som rätt och fritt i sina liv och världen! Och ser sin egen potential och kraft och skaparglädje!

Lämna en kommentar

Filed under Livstankar

Den som sig med kärlek bär

Jag älskade dig genom rosengårdar som ännu inte var planterade

Genom hav som ännu inte saltats

Genom bränningar ännu inte födda

Vi drogs mot oss själva genom varandra

Du var min längtan om lekfull närhet

Och jag var kanske din

Men jag for

Jag for iväg

Så långt bort

Att du inte kände vibrationerna längre

Eller inte låtsades om dem i alla fall

För precis som radiovågar

Var de svåra att krama

Att värma sig med i mörkret och natten

Jag for för jag trodde att lösningen var att göra det man inte vågat göra förr

Att det var där befrielsen låg

Nu har jag gråtit floderna som aldrig rann ut i vårt hav

Och jag har insett

Att våga göra det man verkligen vill

Det är där befrielsen ligger

Att våga säga ja till sin längtan

Tårarna rullar alltjämt nedför mina kinder

Precis som milen gjorde mellan oss

Men någonstans där inne finns fortfarande ett härbärge för dig

Min längtan efter att möta mig själv i spegeln dig

Kommer bo där tills någon en dag vill leka Snövit med mig

För vem som vackrast i världen är

Är den som sig med kärlek bär 

 

Skriven april 2012  Av feghet vågade jag inte publicera den då, men nu är det banne mig dags. Hjärtat är alltjämt störst av allt och det sanna beatet i våra liv. 

Lämna en kommentar

Filed under Livstankar