Tag Archives: självförtroende

”Du måste finnas” – vem?

Bild

Vem skulle vår yttersta sång och längtan riktas till?

Den frågan hanterar jag dessa dagar då jag som sångövning strövar omkring i Kista och på Järvafältet och sjunger Björn Ulvaeus och Benny Anderssons ”Du måste finnas” från musikalen Duvemåla. En utmanade och vacker sång, så spridd med Helen Sjöholms vackra stämma.

Jag vandrar och försöker lära mig spela mitt eget instrument: min röst. Sjunga starkt och svagt, högt och lågt, kraftigt och försiktigt, med olika klanger och former. Ibland når det in till hjärtats djupaste hörn, ibland förblir det ytliga ljud. Och jag funderar vem jag ska rikta den till? Kristina i musikalen riktar den till Gud. Jag tror däremot inte på en sådan Gud som hon. Jag tror att livets skaparkraft finns i allt levande och att vi som medvetande människor själva kan välja vart vi riktar vårt fokus och om vi arbetar för att hålla hjärtat varmt eller kallt. Sedan trilskas jag med realism och drömmar, naturen och samhället, dessa dagar i mitt liv. Så det jag ser framför mig är till slut ett komiskt och hjärtligt framförande där sången framförs till i växlande form Ego, Självförtroende, Självkänsla, Hjärta, Medmänsklighet, Jorden och Samhälle. Jag inser att dessa är symboliska namn för saker vi alla har eller behöver i någon form för att klara oss. Få av oss är Robinson Crusoe eller i närheten av att bli en Buddha, upplyst.

Vem skulle du rikta din sång till? Något i dig själv eller utanför dig?

Egna sångrader bubblar alltmer i mig. Om jag är modig en dag ska jag sända dem till B&B och fråga om de vill tonsätta hihi. Till exempel om New Clear Power.

Idag låg jag för första gången på marken i skogsgläntan. Kom hem renare med nya perspektiv. Kan varmt rekommenderas. Med ytterkläder på.

Jorden, tack för att du finns. Utan dig är jag en spillra i en mörk och stormig rymd.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Livstankar

Dansen gör oss till människor

Att röra kroppen rytmiskt är primärt tror jag. Dansen föregick alla ord och alla ideologier, och fortsätter att göra det. Att se en annan människa röra sig sätter igång hjärnans spegelneuroner så att vi fascinerat stannar upp och tittar. I alla situationer. Vi är fysiska varelser.

Efter att i sex år ha dansat och framfört min dansdikt, en fysisk och verbal hyllning till dansen, ensam på scen, är det nu dags att ge den rättvisa. Med ett blandat härligt gäng håller vi på att ge den en riktig koreografi, fantastiskt. Och en filmare väntar på att filma oss. Må dansen spridas! Vill någon delta, hör av dig! Texten finns publicerad här snart i ett annat inlägg.

Häromdagen dansade jag även på gatan här i Stockholm med en fantastisk gatumusiker. Folk stannade upp. Rör man sig så rör man andra. Så är det bara. Högt eller lågt. Är du med dig i rörelse, är andra med sig, genom dig. Vi kopplar och kopplar ihop genom rörliga vibrationer.

Och att hålla danskurs för arbetslösa/arbetsrehabiliterande är fantastiskt givande. Att ha en plan för att ge dem möjlighet att ha tillgång till sina kroppar, men likaväl kunna släppa den och möta dem och se deras behov i stunden. Jag gör misstag men lär mig. Så här säger Lisa, en av de arbetslösa deltagarna:

”Dans gör att man tinar upp i själen, att låsningar i kroppen lossnar, blodcirkulationen kommer igång. Endorfinerna sprudlar när man dansar! Dans är livsnödvändigt för mig och jag vet att alla mår bra av att prova det. Det gör oss starkare både i kroppen och mentalt. Ren läkning.”

Jag kan bara instämma. För mig som haft djupa spänningar i kroppen sedan barnsben och haft ett överaktivt analytiskt intellekt så har dansen alltid varit min frizon, min terapi. När jag dansar behöver jag inte tala, påstå något eller försvara mig i sociala konflikter och jag vet att jag är okej, att jag duger. Min kropp säger åt mig att jag är helt okej, oberoende av yttre sociala omständigheter. Jag finns ju här. Likaså när jag sjunger. Min röst finns och har alltså rätt att finnas och höras.

Jag önskar att alla människor fick uppleva den känslan. Jag tror att vårt samhälle och våra sjuksiffror skulle se annorlunda ut om vi dansade och sjöng mer i skolan, på arbetsplatser och på arbetsförmedlingen. Jag vill införa dans och sång för alla Sveriges arbetslösa! Att vara i det man faktiskt har, sin kropp och sin röst, och finna närvaro, kreativitet och glädje i det är en otroligt viktig plats för att stärka ens självförtroende tror jag. Och möter man andra i det byggs en djup gemenskap, vilket körsverige kan intyga om tror jag.

Likaså är vi alla lika i sången och dansen – vi är bortom nationaliteter och utbildningar och löner. Vi är människor! Mer dans i samhället kunde alltså vara ett sätt att överbrygga rasism, rädsla, hat, aggression och främlingsfientlighet.

Således gläds jag åt att få ha deltagit i det fantastiska arrangemanget Dance for love som gick av stapeln på Sergels torg i Stockholm i september. Ett återkommande event för att hylla dansen och glädjas och mötas i mångfalden. I stadgarna konstateras det att dans är förenande och universellt och att direkta interaktioner människor emellan är en nyckel för ett öppet och mångfaldigt samhälle. Jag kan inte annat än hålla med till fullo. I dansen möter jag människor som människor. Vilket är det vi är under våra raster. Och ett samhälle där folk inte vågar möta varandra är inte ett samhälle. Jag hoppas jag kan bidra framöver att de eventen sprids.

Nu ska jag dansa mig i säng.

Vi ses på dansgolvet. Eller gatstenarna.

De väntar på att våra fötter ska göra något annat än gå monotont på dem.

”Bailar es soñar con los pies.” spanska musikern Joaquin Sabina

”Att dansa är att drömma med fötterna.”

Drömmer vi från fötterna uppåt så borde vi kunna förverkliga våra drömmar.

2 kommentarer

Filed under Livstankar

Vid vägs ende sätter man lökar

Igår fick jag reda på att någon jag väntat länge på, inte väljer mig. Jag trodde att han var min soul mate, och så säger han att han nyligen träffat en annan tjej. Och att det är allvar. Vad gör man då? Vad gör man när hela ens kropp och ens intuition säger att detta är någon du vill vara med, och den personen säger nej? Vart ska intutionen då ta en?

Jag har väntat vid hans sida i över ett år. Medan har varit ihop med en annan och sedan läkt sitt hjärta. Själv krossade jag mitt eget för två år sedan då jag åkte ifrån honom för att följa min dröm om teater. En dröm som blev en mardröm i just kontexten jag mötte då – jag sprang in i alla barndomens obearbetade sår och strödde salt i dem. 

I två år har jag försökt att kliva upp ur det hål jag själv kastade ner mig i. Jag blev så rädd för mig själv, för den smärta jag mötte inom mig själv och för att jag kunde göra så illa mot mig själv. Att vara rädd för sig själv är nog det värsta. Vad gör man då? Då måste man vandra in i mörkret verkar det som, se alla distansierande skyddsbarriärer man byggt upp, och sakta leta efter ljuset, sårbarheten och ömheten på andra sidan. Andra omkring mig har sträckt ut händer, vissa har jag tagit, andra har jag inte varit redo att ta. 

Nu tänker jag ta de händer, som jag känner att är varma och snälla och trygga. Lyssna på de röster som är lugna och tillåtande, som inte bär på alltför mycket spänningar. Och så lyssna inåt, vad behöver jag? Läka och leka tror jag. Och tala, skriva, ärligt. Detta blogginlägg lämpar sig säkert inte för framtida arbetsgivare. Eller dejter. Men det är sant, det är min sanning. Och det är det enda jag kan ge världen. Om vi alla gav sanning skulle det inte finnas så mycket lögner. Och fasader att upprätthålla. 

Imorgon ska jag plantera de jordgubbsplantor, vitlöksklyftor och tulpanlökar jag köpte idag. Begrava dem i jord. Så kanske det kommer upp något nytt, något spirande om cirka 6-7 månader. Det kanske gäller mig med. 

Jag hoppas det. 

2 kommentarer

Filed under Livstankar