Tag Archives: samhälle

Att våga samlas och hoppa för mänskligheten

De kommer inte att förlåta oss, de kommer inte att förstå. De kommer inte förstå hur vi bara kunde sitta stilla och inte göra något, inte säga sanningen till alla. Inte våga lyfta blicken från vår egen lilla hörna och se helheten. De kommer att säga, förintelse, det vet VI vad det är. Och en förintelse som inte bara gäller judar, den gäller alla slags människor över hela världen.

Hur många ska dö? Hur långt ska vi gå innan vi ändrar våra steg och livsstil? Ska vi gå fram till stupet alla sju miljarder och säga, två av oss får hoppa, hej då. Och en får hoppa men bli hängande på avsatsen, traumatiserad för resten av livet. Hur ska vi göra? Är det så mänsklighet ser ut när den är mer på papper än i armarna, i fotstegen, i handlingarna? 

Kommer ”nationerna” att förenas på ett nytt sätt när vi närmar oss det läget? Hur många städer kommer att läggas under vatten? Har vi dykardräkter så att våra barnbarnsbarn kan få en turistglimt av Stockholm, Amsterdam, Hong Kong, New York och London? Eller hur kommer det vara? Minnet av vår livsstil där vi satt och väntade, visste men väntade. 

Måste vi vandra hela vägen till stupet och knuffa ner två av oss – finns det inga andra sätt? Kan vi inte slå oss ner vid lägerelden nu och hålla om varandra, prata, kramas, skratta och se vilka våra viktigaste behov är? Tillgodose dem och sluta upp med resten av våra aktiviteter som bara är substitut – som till exempel att skriva och läsa bloggar när vi egentligen inte har någon nära att tala med. Vid lägerelden behövs inte Thailandsresor, sju par skor per person, genmodifierade grödor, 20 mobiler som byts ut innan elden slocknat, motorvägar och märkeskläder. Vid lägerelden är det viktigaste hur vi är med varandra nu. Nu, inte sedan, inte då. Nu. Nu. 

Vid lägerelden brinner lågor inne och utanför människor – vi värmer varandra när någons låga flämtar svagt. Vi är tillsammans, för att det är så vi ska vara. Vi är tillsammans. På jorden. Vid lägerelden har alla plats för en rumpa, två fötter och två händer, inte mer eller mindre. Vi är tillsammans, på jorden. 

Gör vi det nu, då tror inte jag att vi måste gå till stupen. Och då behöver inte våra barnbarn undra över våra val. Då kan vi hitta lagom stora stup istället att hoppa över. Utmanande, men nästan så att vi vill utmana oss så. Vi kom ju hit inte för att stupa utan för att hoppa. Genom att hoppa, hoppas vi. Varje dag. 

—-

Precis när jag skrivit klart detta går jag in på facebook och finner denna bild hos en miljövän: 

Bild

 

Lämna en kommentar

Filed under Livstankar

”Du måste finnas” – vem?

Bild

Vem skulle vår yttersta sång och längtan riktas till?

Den frågan hanterar jag dessa dagar då jag som sångövning strövar omkring i Kista och på Järvafältet och sjunger Björn Ulvaeus och Benny Anderssons ”Du måste finnas” från musikalen Duvemåla. En utmanade och vacker sång, så spridd med Helen Sjöholms vackra stämma.

Jag vandrar och försöker lära mig spela mitt eget instrument: min röst. Sjunga starkt och svagt, högt och lågt, kraftigt och försiktigt, med olika klanger och former. Ibland når det in till hjärtats djupaste hörn, ibland förblir det ytliga ljud. Och jag funderar vem jag ska rikta den till? Kristina i musikalen riktar den till Gud. Jag tror däremot inte på en sådan Gud som hon. Jag tror att livets skaparkraft finns i allt levande och att vi som medvetande människor själva kan välja vart vi riktar vårt fokus och om vi arbetar för att hålla hjärtat varmt eller kallt. Sedan trilskas jag med realism och drömmar, naturen och samhället, dessa dagar i mitt liv. Så det jag ser framför mig är till slut ett komiskt och hjärtligt framförande där sången framförs till i växlande form Ego, Självförtroende, Självkänsla, Hjärta, Medmänsklighet, Jorden och Samhälle. Jag inser att dessa är symboliska namn för saker vi alla har eller behöver i någon form för att klara oss. Få av oss är Robinson Crusoe eller i närheten av att bli en Buddha, upplyst.

Vem skulle du rikta din sång till? Något i dig själv eller utanför dig?

Egna sångrader bubblar alltmer i mig. Om jag är modig en dag ska jag sända dem till B&B och fråga om de vill tonsätta hihi. Till exempel om New Clear Power.

Idag låg jag för första gången på marken i skogsgläntan. Kom hem renare med nya perspektiv. Kan varmt rekommenderas. Med ytterkläder på.

Jorden, tack för att du finns. Utan dig är jag en spillra i en mörk och stormig rymd.

Lämna en kommentar

Filed under Livstankar

Att hemma eller hämma

Människan lever hela sitt liv i sitt medvetande och i sin kropp. När majoriteten av mänskligheten börjar gå in i det igen, finna ro, insikt och glädje i sig själva – då kommer samhället och planeten att börja se annorlunda ut. 
Innan vi hade massa leksaker av olika storlekar omkring oss så hade vi varandras sällskap. 
När vi börjar uppskatta det direkt igen, istället för att som nu skriva och läsa något på en skärm på distans, då kommer samhället verkligen att börja se annorlunda ut. 

Jag tror det är så enkelt. Alla samhällsproblem beror på att någon inte är hemma. Vi är inte hemma i oss själva. 
inga djur eller växter orsakar bankkrascher, klimatförändringar eller social revolt eller stigman. 

Vi föddes som människor för att vara våra egna mästare. Inte någon annans. 

Punkt. 

Lämna en kommentar

Filed under Livstankar

Är samhället ett ymnighetshorn?

Är samhället ett ymnighetshorn eller ett nollsummespel?

Håkan Julander, filmare och skådespelare, när vi spånar om föreställning om västvärldens resursanvändning och teknikfetischism
December 2013

Lämna en kommentar

Filed under Livstankar

Balansen livets viktigaste partner

Balans är det viktigaste i livet. Det inser jag allt mer och mer. Vi är inte alla lindansare bokstavligt talat. Men livet är som en dans och om vi inte håller balansen faller vi. Tappar man bort sig själv slår man sig. De senaste åren i mitt liv har varit en resa för att hitta tillbaka till mig själv.  Hitta tillbaka skriver jag, men finns den inre kärnan ens? Jag tror att bakom lökens alla lager finns en öppenhet, en tomhet och en frihet och därmed också en stor acceptans och kärlek. Av sig själv, andra, livet och allt. Som Eva Dahlgren skriver: ”Måste våga bara vara minnet av det barn som lät livet välja och våga säga ja.” Att inte acceptera verkligheten är att få två steg bakåt från idén att kanske kunna ändra den i en riktning man önskar mer.

Så balansen är där ständigt. I varje steg jag tar frågar sig en del av mig ”är det rätt?”. Det har hänt mycket under mitt liv som den bestämda oxe jag är, har haft svårt att acceptera. Jag och andra har gjort saker som har känts fel. Gått emot min intuition. Och jag inser att de knutarna måste jag bearbeta för att kunna acceptera mig själv helt. Jobbigt att gå och vara arg på någon eller ett livsval i flera år.

Och den viktigaste och kanske svåraste balansen är den mellan att forcera och lata sig. Att trycka på för mycket, springa för fort, och att tro att saker löser sig utan att man gör något alls själv. Det är som balansen mellan att bry sig och inte bry sig. Som i ett samhälle. Jag mår dåligt när jag ser att jag och andra omkring mig i samhället slutar bry oss om våra medmänniskor, går förbi tiggarna i tunnelbanan och låtsas om att det inte angår vår verklighet. Eller mobbningen i skolan eller på arbetsplatsen. Samtidigt går jag under de dagar då jag tänker att jag borde lösa alla världens problem. Balans är det viktigaste i livet.

Och den bör finnas både fysiskt och mentalt. Fysisk och psykisk balans stödjer varandras utveckling. För fem år sedan gav jag mig på att lära mig stå på huvudet. Det tog sin tid men nu kan jag det. Jag står på huvudet varje dag och vrider på kroppen. Underbart närvarande! För två år sedan tog jag nästa steg, började träna för att lära mig stå på händer. Denna enkla fysiska aktivitet som många lärde sig som barn men som jag aldrig fick till, på grund av ansamlade rädslor i min bröstkorg. Efter två års träning kan jag nu nästan stå på händer. Ibland blir jag stående några sekunder och det är en fantastisk känsla, för det är verkligen en fysisk förnimmelse som jag ALDRIG har haft i mitt 31åriga liv. Och varje dag när jag prövar mig att ställa mig på händerna, då känner jag hur det lika mycket är en mental aktivitet. Har jag mentalt självförtroende, då kan jag.

Och samma sak där: tar övermodet eller rädslan överhanden så slår jag över eller kommer varken upp med fötterna.

Övermod och rädsla. Och jag tycker mig se hur inte bara ofta styr och påverkar mig och mitt liv, utan andras omkring mig och slutligen hela våra samhällen. Vår politik och våra livsstilar. Rädslan och övermodet. Krig mot alla slags dogmer och övervakning och tillspetsad säkerhetspolitik, i det lilla och det stora. Sjukt. Ja sjukt i ordets rätta bemärkelse. Resultatet av medvetanden som är sjuka, inte friska. För ett friskt medvetande är i balans och handlar därefter. Det är en aktör, inte en reaktör.

Jag längtar efter den dag då jag helt är i balans. Då mitt sinne är skarpt och klarsynt i alla aspekter. Då jag ser verkligheten som den är, inte som jag kanske vill att den ska vara. Eller som jag med illusioner tror att den är, dessa falska mentala försvarsbilder jag har byggt upp under livet. Utan se verkligheten som den är. Då kan jag börja arbeta för att göra den sundare. I alla aspekter.

Balansera och dansa med själv och hjärta, över både rosor, törnen och luddiga gräsmattor.

Må vi alla göra det en dag.

Ett balanserat samhälle – i alla aspekter

Lämna en kommentar

Filed under Livstankar

Positiva nyheter – på SVT Debatt!

Vilken bild förmedlar nyheterna av världen och mänskligheten? Är den konstruktiv eller inte?

Jag har fått äran att börja tycka till på SVT Debatts hemsida i den nya pratshowen där. Premiär igår!

Temat? Majoriteten av dagens nyheter är negativa. Jag ifrågasätter hur modernt det är. Visst, medierna ska granska maktutövning och berätta om allt där mänskligheten fallerar. Men att bara berätta om det, blir en sorglig och rätt deprimerande historia. Journalister är människor och kan och vill mer tror jag! Och de borde ta sitt ansvar för de samhällsstorytellers de är.

Mer positiva nyheter – att gräva fram berättelserna om hur vi kan ersätta det kraschande ekonomiska systemet, om hur arbetsplatser och skolor kan bli mer harmoniska och kreativa ställen, hur fler kan äta nyttigare mat och slippa viktproblem och sjukdomar med mera med mera – DET borde ges lika mycket resurser om vi ska ha en konstruktiv samhällsutveckling!

Aftonbladets förra chefredaktör Anders Gerdin tog också upp denna fråga i en debattartikel i somras. Hur han mötts av många läsare som är trötta på att bara höra negativa historier, och hur han tänkt till kring det.

”Det anses finare att vara en tuff journalist som jagar för att fälla makthavare, än att jobba långsiktigt för att ge läsarna kunskap och framtidshopp. Vi i media har det största ansvaret för den bild vi ger av nutiden och framtiden. Det tycker jag vi har missbrukat.”

Jag tycker att Expressen och Aftonbladet skulle införa som regel att minst en dag i veckan ha en konstruktiv löpsedel! Precis som vissa ställen kör måndagar vegetariskt, i en led att börja bli sundare. En löpsedel som berättar om något mänskligheten kommit fram till, genom forskning eller erfarenhet, som FUNKAR BRA! Det vore super för alla oss fotgängare som fångar flimret av megafonerna.

När jag började journalistutbildningen på JMG 2007 var de flesta i min klass där för att de gillade att skriva och för att de brydde sig om samhället – de ville bidra på något sätt. Tyvärr gick många ut utbildningen betydligt mer cyniska än när de började – de hade mött verkligheten av brådska och negativ nyhetslogik där viljan att förändra ofta fick stryka på foten för en ”krass realism”. Om detta är verkligheten på majoriteten av svenska journalistutbildningar är det ett allvarligt samhällsproblem. Att de som har megafonerna i samhället blir cyniska är oerhört sorgligt. Ty medierna är idag våra lokala, nationella eller ofta globala historieberättare. Den rollen bör de ta på allvar och varje redaktion bör fundera mycket vilken bild de ger av mänskligheten.

Jag blev glad när DN nyligen efter att ha berättat att många högstadieungdomar inte får ha lugn och ro i sina klassrum, strax efter berättade om en skola där eleverna faktiskt fick arbeta ostört. Exakt sånt behövs! Belys problemen och berätta sedan om ställen där man fått bukt på problemet eller rutinerna gör att det aldrig uppstod. Följ upp som läkaren som diagnostiserar problemen och sedan berättar om hur man kan bli frisk! Gör läkaren bara hälften orkar man inte gå till hen i längden…

Vissa har vaknat upp, börjat göra något åt det hela.

Good News Magazine är ett exempel – idag Nordens största tidskrift för att fokusera på människans goda krafter. Byggt på insikten att godhet föder godhet och hopp föder hopp. De har skönt tagit ställning: ”Vår ambition är att förbättra världen.” Var det inte det alla ville när de typ steg upp varje dag?

Själv skrev jag för en specialedition av Positive News – världens kanske första och största tidning för att berätta om människors lösningar på problem – redan 2005 på World Youth Congress. Det var fint att få göra en tidning som berättade om hopp, inte bara hopplöshet.

Just det: internationella ungdomskongresser är ett tips för alla journalister och redaktörer som börjar tappa samhällstron. Där finns tron, hoppet och drömmarna. Det är bara att hoppa dit media – landa mitt emellan de nationella gränserna och berätta om ingemanslandet där framtiden finns!

Lämna en kommentar

Filed under Journalistik

Dags för ett nytt decennium

Yeah tio år sedan ”elfte september”. Och det är dags att gå vidare världen. Det är dags att föda nya barn på gravarna, dansa vid rödljusen, gerillaplantera grönsaker i parkerna, låta vapnen gå till återvinning. Låt oss gå vidare, låt oss dansa vidare. Låt oss vända blad och skriva hopp på nästa sida. Nu har vi tröstat varandra tillräckligt länge i dessa tusen krig som pågår, låt oss övergå till förtröstan. FÖRTRÖSTAN – ett att svenskans vackraste ord. Det där ordet man som invandrare kanske aldrig har hört, för det är så många svenskar som redan glömt bort det. Jag gräver upp det.

Det är den elfte september och det är dags för något nytt. Jorden ropar, skallar, skakar, darrar, dundrar, puttrar, blommar: antingen är du med oss, eller så är du mot oss.

Den enda som kan säga de orden är livet: ”antingen är du med oss, eller så är du mot oss”. Att vara eller inte vara – levande – det är den enda frågan. Och jag har fortfarande inte träffat en enda jävel som inte vill vara med livet. Som seriöst funderat på att emigrera till en rymdkapsel.

Att vilja förändra något i världen, på jorden – må det vara med ord, vapen, pengar eller kramar – är i grund och botten en längtan om ett bättre liv. Den som inte brydde sig om livet skulle aldrig få för sig att göra något, än mindre skada någon. Alltså är alla handlingar uttryck för en livsvilja, om än något snedvriden ibland. Men alla vibrerar för att skaka saker lite närmare harmoni.

Jag vaknar och ser konstiga spår på mitt fönsterbräde. Grannen ovanför har lyckats spy ner till oss. Allt är möjligt. Jag går ut på stan. Tre kvarter bort finns ett kafé där folk lämnar och tar kläder som de vill. Jag går ut med två nya blusar. På kyrkogården sitter folk och gräver med spade och hink på gravstenarna, de med grus. Gångar och slott byggs i en modern konstinstallation eller hyllning till livet – det är väl det en kyrkogård borde vara? Nej, den fria leken på kyrkogården är fortfarande bara en tanke i mitt huvud men fantasin vidgar mitt medvetande redan så mycket att jag känner precis när jag ska gå ut på en promenad för att möta en gammal vän. Flygplanen flyger över himlen och jag är inte rädd.

Rädslans decennium är till salu på blocket, för det är dags att kassera det nu. OUT OF FASHION. Insikt och hopp är den nya valutan, bredvid den gamla goa: guldet.  Invest and it will grow. Tillväxten kommer komma. Men den är ickemateriell nu. Det är det världen behöver detta nya decennium.

Lämna en kommentar

Filed under Krönika, Politik, Samhällsreflektioner