Tag Archives: rädsla

Vid vägs ende sätter man lökar

Igår fick jag reda på att någon jag väntat länge på, inte väljer mig. Jag trodde att han var min soul mate, och så säger han att han nyligen träffat en annan tjej. Och att det är allvar. Vad gör man då? Vad gör man när hela ens kropp och ens intuition säger att detta är någon du vill vara med, och den personen säger nej? Vart ska intutionen då ta en?

Jag har väntat vid hans sida i över ett år. Medan har varit ihop med en annan och sedan läkt sitt hjärta. Själv krossade jag mitt eget för två år sedan då jag åkte ifrån honom för att följa min dröm om teater. En dröm som blev en mardröm i just kontexten jag mötte då – jag sprang in i alla barndomens obearbetade sår och strödde salt i dem. 

I två år har jag försökt att kliva upp ur det hål jag själv kastade ner mig i. Jag blev så rädd för mig själv, för den smärta jag mötte inom mig själv och för att jag kunde göra så illa mot mig själv. Att vara rädd för sig själv är nog det värsta. Vad gör man då? Då måste man vandra in i mörkret verkar det som, se alla distansierande skyddsbarriärer man byggt upp, och sakta leta efter ljuset, sårbarheten och ömheten på andra sidan. Andra omkring mig har sträckt ut händer, vissa har jag tagit, andra har jag inte varit redo att ta. 

Nu tänker jag ta de händer, som jag känner att är varma och snälla och trygga. Lyssna på de röster som är lugna och tillåtande, som inte bär på alltför mycket spänningar. Och så lyssna inåt, vad behöver jag? Läka och leka tror jag. Och tala, skriva, ärligt. Detta blogginlägg lämpar sig säkert inte för framtida arbetsgivare. Eller dejter. Men det är sant, det är min sanning. Och det är det enda jag kan ge världen. Om vi alla gav sanning skulle det inte finnas så mycket lögner. Och fasader att upprätthålla. 

Imorgon ska jag plantera de jordgubbsplantor, vitlöksklyftor och tulpanlökar jag köpte idag. Begrava dem i jord. Så kanske det kommer upp något nytt, något spirande om cirka 6-7 månader. Det kanske gäller mig med. 

Jag hoppas det. 

2 kommentarer

Filed under Livstankar

Balansen livets viktigaste partner

Balans är det viktigaste i livet. Det inser jag allt mer och mer. Vi är inte alla lindansare bokstavligt talat. Men livet är som en dans och om vi inte håller balansen faller vi. Tappar man bort sig själv slår man sig. De senaste åren i mitt liv har varit en resa för att hitta tillbaka till mig själv.  Hitta tillbaka skriver jag, men finns den inre kärnan ens? Jag tror att bakom lökens alla lager finns en öppenhet, en tomhet och en frihet och därmed också en stor acceptans och kärlek. Av sig själv, andra, livet och allt. Som Eva Dahlgren skriver: ”Måste våga bara vara minnet av det barn som lät livet välja och våga säga ja.” Att inte acceptera verkligheten är att få två steg bakåt från idén att kanske kunna ändra den i en riktning man önskar mer.

Så balansen är där ständigt. I varje steg jag tar frågar sig en del av mig ”är det rätt?”. Det har hänt mycket under mitt liv som den bestämda oxe jag är, har haft svårt att acceptera. Jag och andra har gjort saker som har känts fel. Gått emot min intuition. Och jag inser att de knutarna måste jag bearbeta för att kunna acceptera mig själv helt. Jobbigt att gå och vara arg på någon eller ett livsval i flera år.

Och den viktigaste och kanske svåraste balansen är den mellan att forcera och lata sig. Att trycka på för mycket, springa för fort, och att tro att saker löser sig utan att man gör något alls själv. Det är som balansen mellan att bry sig och inte bry sig. Som i ett samhälle. Jag mår dåligt när jag ser att jag och andra omkring mig i samhället slutar bry oss om våra medmänniskor, går förbi tiggarna i tunnelbanan och låtsas om att det inte angår vår verklighet. Eller mobbningen i skolan eller på arbetsplatsen. Samtidigt går jag under de dagar då jag tänker att jag borde lösa alla världens problem. Balans är det viktigaste i livet.

Och den bör finnas både fysiskt och mentalt. Fysisk och psykisk balans stödjer varandras utveckling. För fem år sedan gav jag mig på att lära mig stå på huvudet. Det tog sin tid men nu kan jag det. Jag står på huvudet varje dag och vrider på kroppen. Underbart närvarande! För två år sedan tog jag nästa steg, började träna för att lära mig stå på händer. Denna enkla fysiska aktivitet som många lärde sig som barn men som jag aldrig fick till, på grund av ansamlade rädslor i min bröstkorg. Efter två års träning kan jag nu nästan stå på händer. Ibland blir jag stående några sekunder och det är en fantastisk känsla, för det är verkligen en fysisk förnimmelse som jag ALDRIG har haft i mitt 31åriga liv. Och varje dag när jag prövar mig att ställa mig på händerna, då känner jag hur det lika mycket är en mental aktivitet. Har jag mentalt självförtroende, då kan jag.

Och samma sak där: tar övermodet eller rädslan överhanden så slår jag över eller kommer varken upp med fötterna.

Övermod och rädsla. Och jag tycker mig se hur inte bara ofta styr och påverkar mig och mitt liv, utan andras omkring mig och slutligen hela våra samhällen. Vår politik och våra livsstilar. Rädslan och övermodet. Krig mot alla slags dogmer och övervakning och tillspetsad säkerhetspolitik, i det lilla och det stora. Sjukt. Ja sjukt i ordets rätta bemärkelse. Resultatet av medvetanden som är sjuka, inte friska. För ett friskt medvetande är i balans och handlar därefter. Det är en aktör, inte en reaktör.

Jag längtar efter den dag då jag helt är i balans. Då mitt sinne är skarpt och klarsynt i alla aspekter. Då jag ser verkligheten som den är, inte som jag kanske vill att den ska vara. Eller som jag med illusioner tror att den är, dessa falska mentala försvarsbilder jag har byggt upp under livet. Utan se verkligheten som den är. Då kan jag börja arbeta för att göra den sundare. I alla aspekter.

Balansera och dansa med själv och hjärta, över både rosor, törnen och luddiga gräsmattor.

Må vi alla göra det en dag.

Ett balanserat samhälle – i alla aspekter

Lämna en kommentar

Filed under Livstankar

Dags för ett nytt decennium

Yeah tio år sedan ”elfte september”. Och det är dags att gå vidare världen. Det är dags att föda nya barn på gravarna, dansa vid rödljusen, gerillaplantera grönsaker i parkerna, låta vapnen gå till återvinning. Låt oss gå vidare, låt oss dansa vidare. Låt oss vända blad och skriva hopp på nästa sida. Nu har vi tröstat varandra tillräckligt länge i dessa tusen krig som pågår, låt oss övergå till förtröstan. FÖRTRÖSTAN – ett att svenskans vackraste ord. Det där ordet man som invandrare kanske aldrig har hört, för det är så många svenskar som redan glömt bort det. Jag gräver upp det.

Det är den elfte september och det är dags för något nytt. Jorden ropar, skallar, skakar, darrar, dundrar, puttrar, blommar: antingen är du med oss, eller så är du mot oss.

Den enda som kan säga de orden är livet: ”antingen är du med oss, eller så är du mot oss”. Att vara eller inte vara – levande – det är den enda frågan. Och jag har fortfarande inte träffat en enda jävel som inte vill vara med livet. Som seriöst funderat på att emigrera till en rymdkapsel.

Att vilja förändra något i världen, på jorden – må det vara med ord, vapen, pengar eller kramar – är i grund och botten en längtan om ett bättre liv. Den som inte brydde sig om livet skulle aldrig få för sig att göra något, än mindre skada någon. Alltså är alla handlingar uttryck för en livsvilja, om än något snedvriden ibland. Men alla vibrerar för att skaka saker lite närmare harmoni.

Jag vaknar och ser konstiga spår på mitt fönsterbräde. Grannen ovanför har lyckats spy ner till oss. Allt är möjligt. Jag går ut på stan. Tre kvarter bort finns ett kafé där folk lämnar och tar kläder som de vill. Jag går ut med två nya blusar. På kyrkogården sitter folk och gräver med spade och hink på gravstenarna, de med grus. Gångar och slott byggs i en modern konstinstallation eller hyllning till livet – det är väl det en kyrkogård borde vara? Nej, den fria leken på kyrkogården är fortfarande bara en tanke i mitt huvud men fantasin vidgar mitt medvetande redan så mycket att jag känner precis när jag ska gå ut på en promenad för att möta en gammal vän. Flygplanen flyger över himlen och jag är inte rädd.

Rädslans decennium är till salu på blocket, för det är dags att kassera det nu. OUT OF FASHION. Insikt och hopp är den nya valutan, bredvid den gamla goa: guldet.  Invest and it will grow. Tillväxten kommer komma. Men den är ickemateriell nu. Det är det världen behöver detta nya decennium.

Lämna en kommentar

Filed under Krönika, Politik, Samhällsreflektioner