Tag Archives: närvaro

Barndomens härvaro smyger sig in

Att flytta tillbaka till staden där man bodde som liten, till den förorten, till samma kvarter. Tiden innan man kunde läsa och skriva. Innan man blev satt i samhällssystemen för att bli en lärjunge och lära sig tala och tänka som en modern människa.

Innan dess. När leken var ens huvudsakliga syssla. När grottorna i sofforna var spännande äventyr. När hundra meter var en lång färd med massa saker man kunde upptäcka på vägen, inte minst de härligt doftande rosenbuskarna. De där som vuxna springer förbi. När den inte fanns något mer än här och nu – för det fanns ingen dator, ingen TV hemma hos oss och en telefon som knappt användes. Däremot fanns sagor i mängder. Världar att drömma sig bort i.

När jag var. VAR.

Innan jag blev utvandrad och invandrad och sedan kringflyttad i massa länder och grupper och kameleont så regnbågen kan slänga sig i väggen vad gäller variation. Med flera identiteter och sätt att tala. Och skaffade mig hundra galna idéer och komplex och hatkärlekar och helt enkelt förlorade mitt center i min egen mage. Inte helt kanske, men lite. Men blev en mycket modern människa med härligt CV.

Nu är jag tillbaka där. I Stockholm. I mormors lägenhet. Och när löven sjunker ner i marken ute på terrassen inser jag att det nog är dags att släppa allting. Det där tunga som jag burit på dessa år som strövare. Jakten, frånvaron. Säga åt det att det är dags att gå ut. Att det tagit ut sin tid.

Visst, jag kanske kommer fortsätta vara kameleont – teaterapan tystnar nog inte förrän den fått 100 ton ekologiska bananer. Men dags att sluta tänka att jag borde vara någon annanstans. Vilket nog är många kameleonters och mångkulturellas dilemma idag. Vara någon annanstans, kanske någon annan.

Detta ständiga DÄR är nog den största boven i dagens samhälle. Vi låter den ta vårt liv. Ty vårt liv är endast de stunder vi lever det, HÄR. Barnet har all tid i världen ty det har inte gett bort den till klockan. Watch out!

Jag är här nu.

Jag är här nu.

Jag är här.

Jag är.

Och jag inser att jag kanske för första gången sedan jag var liten, inte alls sörjer att hösten, mörkret och slasket kommit. Är jag med mig, så är saker inte så farliga eller hemska. Och höst? Ja, det ÄR ju så.

Må bra i lövsörjan – den ÄR så jäkla mycket!

Ostressad om inte annat 🙂

Lämna en kommentar

Filed under Livstankar

En resa skola vi alla göra

Idag uppträdde jag på min gamla gymnasieskola: Katedralskolan i Åbo. Dags för självrannsakan alltså – Vad blev det av alltihop? som lilla My väl hade sagt.

Doften i trapphuset var densamma när jag klev in. Mitt doftminne hoppade över tio år tillbaka i tiden och jag kände konkret hur relativ tiden är.

Lärarna och rektorn såg likadana ut (en fräsch lärarkår måste jag säga! och friska såg eleverna ut att vara också!) och byggnaden andades tidlöshet med sina stenväggar. Teckningar från bildlektionerna hängde traditionsenligt på väggarna och ABI-informationen var densamma – och ropen i grupp. Veckosamlingen inleddes med information om brandutgångar och datanätverk och virtuella ”clouds” som eleverna kan lägga upp sina arbeten i. Gick på något sätt väl ihop med min flödestext om kopplingar, brandväggar och ettorna och nollorna där i ledningarna. För övrigt fenomen som knappt fanns när jag gick i skolan…

Populärast var dock texterna om kärlek, detta eviga tema. Dunk dunk, det där grundläggande beatet inifrån hjärttrakten.

Jag kände dock att närvaron kunde varit bättre, min alltså.  Varför kan man inte vara så bra som man vill vara? Livets stora gåta nådde ytan igen. Att hålla ihop allt och aldrig skynda, inte ens när man ser att någon är ett stenansikte. Precis som i livet alltså. Elevernas närvaro var jag imponerad av – nästan alla tysta i 45 minuter!

Och jag insåg i efterhand att det var nog precis sådan jag var redan under skoltiden – hade bråttom att säga saker. Lärarna måste ha känt igen det!

Nåväl, man lär sig sakta. Väl.

Och jag insåg, när jag stod där, att jag ändå vandrat en ganska lång resa dessa elva år sedan jag själv lämnade byggnaden. När man gick i skolan var det allt och studentskrivningarna var så stora och förfasande. Bakom dem hägrade friheten men fram tills dess gällde det att följa fåran. Jag har simmat friskt i många hav alla år efteråt, och lärt mig många simtekniker. Och orden och tanken har nog fått flöda friare och friskare än de någonsin gjort: skoltidens bäck har blivit en fors.

Och samtidigt har man inte ändrats alls – inuti är jag samma spontana, glada, analytiska tjej som när jag tog studenten.

Roligt var det i alla fall, en sann resa. Och ett budskap hade jag till eleverna: lär er språk! Alla ni kan!

Hade jag vågat, satsat, trott att jag kunde lära mig finska bra, då hade mitt liv kanske sett helt annorlunda ut.

På torsdag ska det bli workshop där – rikit kiva de meh!

Lämna en kommentar

Filed under Livstankar, Poesigigg

”Jag är rörelse”

Jag dansar!

Danspedagogen Carina-Maria Caurs syn på dans är som en dikt. Varsågoda:

Hon guidade oss varsamt men bestämt hem till kroppen.
Ner i fötterna och in i höfterna, upp genom ryggraden, in i bröstkorgen och upp i nacken. Hon uppmanade oss att möta upp spänningar och blockeringar med andning, rörelse och dans, och hon lärde oss att smärtsamma känslor och negativa tankemönster kan transformeras genom kroppen.

För allt vi rör på, blir så småningom till något annat.

Jag andades mig igenom trögheten.
Rörde på motståndet.
Dansade med rädslan, ilskan, sorgen och glädjen.
Rörde på mig tills jag förstod att allt är rörelse.
Att jag är rörelse.
Att allt rör sig, hela tiden – oavbrutet.
Att livet självt är rörelse – och stillhet – i oupplöslig förening – och allt hänger ihop!

Jag dansar, för det hjälper mig att vara i kontakt med min kropp, med mina känslor och med det som finns men inte syns.
Jag dansar, för att hålla mig levande, öppen och närvarande. Jag dansar, för jag vet inget kraftfullare, effektivare, roligare sätt att möta mig själv, andra människor –  och livet självt.

Tack Carina-Maria för att du satte ord på det jag alltid känt. Nu får jag lust att uppträda med min dansdikt igen! 

Mer information om Carina-Maria Caurs danskurser hittas på www.lifedancing.se 

Lämna en kommentar

Filed under Body & kropp, Citat livet, rörelse & movement

En existentiell älskare i tre sekunder

Att finna rytmen inom sig

att låta hela kroppen vibrera i takt med hjärtslagen

att lära sig en ny rytm på en trumma

att inte förstå, och sedan förstå

det har jag gjort idag

Att möta ögon som brinner av livsglädje

att möta ögon på riktigt – en främling på ett tåg, en musiker, en servitris, en alkoholiserad äldre poet

och för tre sekunder har man en ny älskare

en existentiell älskare

det blixtrar till och man ser att man inte är ensam

hur mycket man än tror det

hur mycket man än virar in sig i olika kläder, olika språk, olika traditioner, olika musiksmaker, olika åldrar

det finns där

det är där och det är vackert

skärvor av samma spridda människovas som fångar varandra i ett ögonblick

sedan är det över

tåget är framme, lektionen över, rödljuset och scenen förbi

men det är det man minns

precis innan man ska somna

det lilla ögonblicket

av oplanerad

odefinierbar

omhuldande

kontakt

Lämna en kommentar

Filed under Diktrader, Livstankar

Sol, ljus och skolbänk

Lär dig känna solen även när det är molnigt.

Då kommer ditt mentala regn snart att lätta. 

– första sanningen på min lilla svarta tavla här i mitt nya hem i Malmö. Den jag köpt på SVTs rekvisitautförsäljning för nästan två år sedan. Jag känner mig som i lågstadiet igen när jag tittar på den och skriver på den – det blir lika osnyggt som när jag var åtta år. Och det finns en charm i det, en barnslig ödmjukhet väller upp, för man är fortfarande nybörjare i livets skola. I alla fall jag. Efter 28 av deltidsnärvaro siktar jag nu på sedan ett år på heltidsnärvaro. Insåg att deltiden gjorde att jag fick massa hemläxor, som man gärna hade sluppit. Så med heltidsnärvaro i livets skola, eller på Människa AB som det heter för vuxna nuförtiden – i alla fall i min Alicevärld – hoppas jag kunna lära mig mer och snabbare. Lära mig och utvecklas, inte invecklas. Så skolbänken är borta, även den fysiska i Köpenhamn där jag nu istället rör mig på golv för att finna min intuition, men skolan består: Att finna min egen gångstil på livets väg.

Det var underbart fint på läsa i Ljusets kalender i Malmös stadsbibliotek igår. Aldrig har jag läst i sådan rymd som där, aderton meter till taket. Tankarna och orden kunde sväva fritt och högt och jag undrade hur beslut skulle se ut om de togs i sådan rymd. Kanske alla viktiga beslutslokaler i samhället borde se ut så? Folk som känner frihet vill oftast ge andra frihet också. Herr Tillväxt fick också göra premiär i denna ordborg. Passande.

Hoppas solen lyser på dig imorgon, inifrån eller utifrån

Lämna en kommentar

Filed under Citat livet, Livstankar