Tag Archives: mod

Att bubbla sig fri

bubble-cc

Det händer mycket nu. Jag sökte in på teaterhögskolan här i Stockholm och gjorde tredje provet i fredags, men sprack där. Vi var 40 kvar av 800, 10 kommer komma in. Må de få en härlig och utvecklande tid!

Jag tvivlar inte längre på min förmåga eller viljekraft, nu ska jag bara fokusera den rätt. Texter bubblar upp ur mig fortare än jag hinner producera dem väl, ge dem rätt form. Änglar dyker upp och ger mig hjälp på vägen, med kontakter, tips, samarbeten, till exempel min nya fantastiska skådespelarvän Jasmine Heikura.

Och kanske detta pansar jag haft på mitt bröst i 25 år, denna överlevnadsbubbla jag har kämpat med och i alltsedan jag som barn fick ett nytt hemland och blev hyperskraj, kan lämna mig. Jag orkar inte längre gå omkring och vara livrädd varje dag. Känna att jag måste försvara mig. Det är sååå jobbigt! Eller känna att huvud och kropp inte riktigt är i kontakt med varandra, för det finns ett svart moln, en tomt hål, en knut där. 12 år bodde jag i Finland utan att kunna finska ordentligt: en total inre och yttre blockering till att känna mig delaktig och fri i samhället under hela min uppväxt. Jag har en Berlinmur i mitt bröst som jag nu håller på att riva.

Någon skulle kunna göra en film om detta, om erfarenheten att känna det som att man lever i en bubbla, bakom en mask som känns fysiskt som gummi över hela ens ansikte. Och bokstavligt gör att man inte ser omgivningen så färggrann som den är, för den dols av en hinna. Att bära en knut av decenniegammal rädsla och ilska i sig, en knut jag går in i när jag är ensam och ibland tyvärr även på scen, men som många inte ser utifrån. Då försvinner den, nästan i alla fall. Att ha förnekat sig kärleken och livet på det sättet. Att tro att så här är livet, det finns inget mer än detta. Det kan inte bli bättre. Bubbelbubbel, halvdrunkna. Bara att jag vågar skriva om detta är stort nog – jag har burit det ensam i så många år.

Jag är nog inte ensam med erfarenheten dock. Att känna att något är fel men inte veta hur man ska komma ur det. Jag tror Sverige och världen är fulla av människor som har trauman som de bara accepterar som eviga ok.

Jag vet dock att andra verkligheter finns och kommer att arbeta tills jag dör för att utvecklas ditåt, inte invecklas mer. Förutom meditation och lek så är clown och dans två nycklar. Och i detta har jag nyligen mött två möjliga partners: en för clown och akrobatik och en för dans och teater, jaaaa! Så det kan bli en riktigt fin sommar. Kanske bara dags att köra nu: Ruthtuta och köra! Ingen utfärdar livskörkort utom vi själva. Vänster eller högertrafik, bara man styr och håller lagom fart så kommer man att nå någonstans. Och dikena finns, men vägen är ju resan så enjoy it. Varje grässtrå, varje brännässla är unik och levande och en lekkamrat med rätt inställning.

Och medan jag skriver detta på fina Entreprenörskyrkan, en kreativ arbets- och mötesplats i Stockholm, så möter jag en möjlig till partner: killen bredvid mig är inte bara entreprenör, han är musiker och söker någon som kan skriva bra texter. Vi planerar in en möjlig träff, haha livet är för galet! Synkronisering.

Nu ska jag cykla iväg till kören – vad väntar där, en producent kanske?

I believe in miracles….

Jag behöver inte vara med i en såpopera, jag är en såpbubbla och nu är det dags för den att flyga fritt eller spricka!

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Livstankar

Sångdebut för publik!

Igår gjorde jag riktig sångdebut! Med egen sång!

Jag som skämts för min röst typ hela mitt liv, slutade sjunga i högstadiet när mina bästa vänner startade band och var sångfåglar. Jag kunde inte hålla stämman i luciakören – jag anpassade mig så till allt omkring mig, tog in det helt. 

Nu när jag närmat mig 30 år började jag ta upp det igen – har tagit sånglektioner av några fantastiska lärare – och så sjungit i STDH:s underbara lilla kör i ett drygt år. Nu väller orden ur mig inte bara i text och tal, utan i sång också. More to come… 

Och igår tog jag mod till mig och gjorde en egen sångdansperformance på Teaterverket här i Stockholm där jag bjöd på eget material. Så befriande! Alla spänningar om identitet som jag känner så fort jag talar, var som borta. I sången får en bara vara, vara och leka med uttrycken, i ord, röst, tempo och kropp. Bästa raderna därur: 

Reality doesn’t have the borders of society

I got water in my veins from all the oceans

fire in my belly from a magic spark

I got soil in my spine from every continent

air in my lungs from every cloud 

 

To be developed! 

Och jag framförde en existentiell monolog och ett konstnärligt politiskt brandtal och hyllade igen dansen bortom ohälsan och våra sociala fördomar. Jag närmar mig sakta sakta den allkonst som är det jag eftersträvar. Jag tror inte på uppdelningar som skapar avstånd. Vi är alla människor. Jag jobbar på Människa AB, ett investmentbolag. Underhus till Human Inc. – the world’s largest multinational corporation. 

Vi ses i universum. 

Lämna en kommentar

Filed under Livstankar

Framtidens matbutiksägare!

”Besprutade fulbananer. Brist på både krav och eko. Förvaras oåtkomligt för barn”.

Butikschef David Ahlm på Coop Konsum Genarp skrev det självklara när det inte fanns några ekologiska bananer att ta in i affären nyligen. David, du är en förebild för mig och många! Hoppas fler vågar gå din väg!

Jag gjorde ett videoinlägg om en längtan efter ICA Råvaror och COOP Ekologiskt för SVT Debatt för ett drygt år sedan, varsågod. Hoppas någon antar utmaningen och skapar den affären – där kommer jag, och nog många med mig, att bli stammis! Vem VILL egentligen äta onyttig mat?

http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/763605-har-varnar-coop-for-sina-egna-bananer

coop banan

Lämna en kommentar

Filed under Miljö, Samhällsreflektioner

Rent mjöl i fel påse – över vak vågar vi gå?

Tänkvärd artikel i Sydsvenskan om vårt ökande övervakningssamhälle och vem det egentligen gagnar och kan komma att skydda!

” Övervakaren lägger inte bara pussel utan bestämmer också i hög grad vad bilden ska föreställa.” skriver Agrell.

Övervakning är väl som rationalitet: målet avgör vad som är vettig väg. Om målet är att ha koll på allt som inte är politiskt korrekt, då går vi mot samhällelig statiskhet eftersom all dynamik och  nytänkande per definition ifrågasätter det existerande. All den samhällsutveckling som vi sett de senaste århundradena hade aldrig ägt rum om nytänkare övervakats.
Jag försöker framförallt vara min egen mentala spion, iakttagare. Om vi övervakade våra egna medvetanden, billigt och vi är de enda som göra det, då vore världen mycket säkrare eftersom det där all misstro och illvilja börjar!

http://www.sydsvenskan.se/kultur–nojen/rent-mjol-i-fel-pase/

Lämna en kommentar

Filed under Politik, Samhällsreflektioner, Tips journalistik, Tips samhällsintresse

Mod börjar med en röst

”Mod börjar med en röst. Så enkelt är det.”

Det är en av huvudraderna i pjäsen SPEAK THRUTH TO POWER – RÖSTER UR MÖRKRET av Kerry Kennedy som porträtterar människorättsaktivister jorden över. Robert F. Kennedys dotter har rest över hela världen och samlat in berättelser från män och kvinnor som arbetar för att försvara sina medmänniskors rätt att leva, leva i frihet eller att leva överhuvudtaget. Genom att sprida dem vill hon inspirera fler att våga arbeta för fred och allas lika värde.

Igår hade jag äran att porträttera några av dessa människorättsaktivister med skådespelarna Karin Bjurström och Martin Aliaga  på Arena Satelliten i Sollentuna. FN-dagen till ära hade dramatiker Christian Augrell gjort en bearbetning av pjäsen RÖSTER UR MÖRKRET som vi framförde för Sollentunas gymnasieungdomar – en del av Teater Satelliten.

Det var starkt att få ge röst åt Marina Pisklakova som startade Rysslands första jourlinje för kvinnor, Heta linjen, mot våld i hemmet, för 20 år sedan. Mäktigt: ”Jag är inte någon märkvärdig person. Jag gjorde det varje kvinna i min ställning skulle gjort.” Jag hoppas att jag om tjugo år kan säga något ditåt! Min kamp handlar om vår livsstil: att sätta vår fysiska, psykiska hälsa i fokus och se att det är sammanlänkat med jordens hälsa. Harmoni är mitt mål!

Och det är sant att mod börjar med en röst. Vi föds alla ut med en röst i världen, höjer den för att få mammas bröst.

Tänk om vi alla höjde den på ett gott sätt för att förändra de sjuka sakerna i vårt samhälle – vilken kör det skulle bli!

Milad Mohammadi avslutade FN-dagen på Satelliten och konkluderade som jag: min viktigaste identitet är som medmänniska. Inte någon nationell identitet. Hoppas några ungdomar blir inspirerade och vågar stå upp för det de ser som rätt och fritt i sina liv och världen! Och ser sin egen potential och kraft och skaparglädje!

Lämna en kommentar

Filed under Livstankar

Den som sig med kärlek bär

Jag älskade dig genom rosengårdar som ännu inte var planterade

Genom hav som ännu inte saltats

Genom bränningar ännu inte födda

Vi drogs mot oss själva genom varandra

Du var min längtan om lekfull närhet

Och jag var kanske din

Men jag for

Jag for iväg

Så långt bort

Att du inte kände vibrationerna längre

Eller inte låtsades om dem i alla fall

För precis som radiovågar

Var de svåra att krama

Att värma sig med i mörkret och natten

Jag for för jag trodde att lösningen var att göra det man inte vågat göra förr

Att det var där befrielsen låg

Nu har jag gråtit floderna som aldrig rann ut i vårt hav

Och jag har insett

Att våga göra det man verkligen vill

Det är där befrielsen ligger

Att våga säga ja till sin längtan

Tårarna rullar alltjämt nedför mina kinder

Precis som milen gjorde mellan oss

Men någonstans där inne finns fortfarande ett härbärge för dig

Min längtan efter att möta mig själv i spegeln dig

Kommer bo där tills någon en dag vill leka Snövit med mig

För vem som vackrast i världen är

Är den som sig med kärlek bär 

 

Skriven april 2012  Av feghet vågade jag inte publicera den då, men nu är det banne mig dags. Hjärtat är alltjämt störst av allt och det sanna beatet i våra liv. 

Lämna en kommentar

Filed under Livstankar

Historia: Skuggan bär

Det bär av. Det bär på. Det bär under, över och genom. Det bär och plockas. Det flockas och bärs hem. Bärs bort. Det bärs för att det måste bäras. För att det är det som gör mänskligheten till det den är idag. Det förflutna bärs. Annars blir det ingen iphone, dator eller köksspis. 

Men det tär också. Det tär så att att bären i skogen blir strålande på mer än ett sätt. Ett inte lika skönt sätt. Så att det sedan tär i kropparna som har ätit dem. 

Kanske det är dags att släppa skuggan nu? 

Eller be den om råd om inte annat. Vad säger du, du som bär hela vår historia? Hur kan vi göra din börda lättare? Så att vi kan springa lekfullt igen, överallt, utan att det är tungt och baktungt. 

Och skuggan kommer att titta upp på en och säga:

Jag bär bara det du ger till mig. Sluta ge mig så mycket mer strunt, skit och tungt, så kommer jag också att kunna dansa lättare. Jag är din skugga, inte mer. 

Och så kommer skuggan att gå fram till högtalaren, vrida upp och säga: är du redo?

Och så kommer din kropp att börja dansa av sig själv, som en spegel, som en följare till skuggan som kommer att utmana dig och titta dig plirigt i ögonen och göra rörelser med alla sina lemmar. 

Så kommer det att vara. 

Och du kommer att dansa och röra dig på sätt du inte visste att du kunde, ty så är det när man låter det undermedvetna vara ens inre DJ. 

Och det enda som kan stoppa dig, från och med det tillfället, är din egen tanke om din begränsning. 

Och när du och din skugga blivit ett, då står ni i zenit. På mer än ett sätt. 

Och då bär det helt rätt. 

Lämna en kommentar

Filed under Livstankar