Tag Archives: mänsklighet

Att våga samlas och hoppa för mänskligheten

De kommer inte att förlåta oss, de kommer inte att förstå. De kommer inte förstå hur vi bara kunde sitta stilla och inte göra något, inte säga sanningen till alla. Inte våga lyfta blicken från vår egen lilla hörna och se helheten. De kommer att säga, förintelse, det vet VI vad det är. Och en förintelse som inte bara gäller judar, den gäller alla slags människor över hela världen.

Hur många ska dö? Hur långt ska vi gå innan vi ändrar våra steg och livsstil? Ska vi gå fram till stupet alla sju miljarder och säga, två av oss får hoppa, hej då. Och en får hoppa men bli hängande på avsatsen, traumatiserad för resten av livet. Hur ska vi göra? Är det så mänsklighet ser ut när den är mer på papper än i armarna, i fotstegen, i handlingarna? 

Kommer ”nationerna” att förenas på ett nytt sätt när vi närmar oss det läget? Hur många städer kommer att läggas under vatten? Har vi dykardräkter så att våra barnbarnsbarn kan få en turistglimt av Stockholm, Amsterdam, Hong Kong, New York och London? Eller hur kommer det vara? Minnet av vår livsstil där vi satt och väntade, visste men väntade. 

Måste vi vandra hela vägen till stupet och knuffa ner två av oss – finns det inga andra sätt? Kan vi inte slå oss ner vid lägerelden nu och hålla om varandra, prata, kramas, skratta och se vilka våra viktigaste behov är? Tillgodose dem och sluta upp med resten av våra aktiviteter som bara är substitut – som till exempel att skriva och läsa bloggar när vi egentligen inte har någon nära att tala med. Vid lägerelden behövs inte Thailandsresor, sju par skor per person, genmodifierade grödor, 20 mobiler som byts ut innan elden slocknat, motorvägar och märkeskläder. Vid lägerelden är det viktigaste hur vi är med varandra nu. Nu, inte sedan, inte då. Nu. Nu. 

Vid lägerelden brinner lågor inne och utanför människor – vi värmer varandra när någons låga flämtar svagt. Vi är tillsammans, för att det är så vi ska vara. Vi är tillsammans. På jorden. Vid lägerelden har alla plats för en rumpa, två fötter och två händer, inte mer eller mindre. Vi är tillsammans, på jorden. 

Gör vi det nu, då tror inte jag att vi måste gå till stupen. Och då behöver inte våra barnbarn undra över våra val. Då kan vi hitta lagom stora stup istället att hoppa över. Utmanande, men nästan så att vi vill utmana oss så. Vi kom ju hit inte för att stupa utan för att hoppa. Genom att hoppa, hoppas vi. Varje dag. 

—-

Precis när jag skrivit klart detta går jag in på facebook och finner denna bild hos en miljövän: 

Bild

 

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Livstankar

Att hemma eller hämma

Människan lever hela sitt liv i sitt medvetande och i sin kropp. När majoriteten av mänskligheten börjar gå in i det igen, finna ro, insikt och glädje i sig själva – då kommer samhället och planeten att börja se annorlunda ut. 
Innan vi hade massa leksaker av olika storlekar omkring oss så hade vi varandras sällskap. 
När vi börjar uppskatta det direkt igen, istället för att som nu skriva och läsa något på en skärm på distans, då kommer samhället verkligen att börja se annorlunda ut. 

Jag tror det är så enkelt. Alla samhällsproblem beror på att någon inte är hemma. Vi är inte hemma i oss själva. 
inga djur eller växter orsakar bankkrascher, klimatförändringar eller social revolt eller stigman. 

Vi föddes som människor för att vara våra egna mästare. Inte någon annans. 

Punkt. 

Lämna en kommentar

Filed under Livstankar

Är samhället ett ymnighetshorn?

Är samhället ett ymnighetshorn eller ett nollsummespel?

Håkan Julander, filmare och skådespelare, när vi spånar om föreställning om västvärldens resursanvändning och teknikfetischism
December 2013

Lämna en kommentar

Filed under Livstankar

Medmänskliga skolor och jobb

Om inte ditt jobb tillåter dig att vara mänsklig och medmänsklig. Då är det inte fel på dig utan ditt jobb.

En reflektion som vuxit i mig länge efter att ha hört historier från många människor, vänner och bekanta. Liksom själv upplevt som journalist att jag måste sluta en del av min egen mänsklighet åt sidan för att kunna göra vissa saker, ställa vissa personliga frågor till en främling jag just träffat. Samtidigt är det just de journalister som vågar vara kännande och inkännande människor som är de bästa journalisterna.
Liksom alla inom vård, skola och utbildning. Ja alla yrken. Alla jobb finns trots allt bara för att möta mänskliga behov liksom hantera våra gemensamma system.
När jag känner att jag gör något från hjärtat, med glädje och delar med mig av det. I vilket jobb det än är. Då känner jag att jag bidrar på riktigt. När jag bara gör något för pengarna eller inte tycker om det jag gör, respekterar uppgiften eller dem jag möter i jobbet. Då skäms jag djupt därinne för mig.
Mycket av inställningen ligger hos oss själva, hur vi förhåller oss till vår yttre verklighet. Vissa tycker om samma arbetsuppgifter som någon annan ogillar.
Vissa jobb och arbetssituationer innehåller dock moment eller delar där det är svårt att bevara sin mänsklighet. Gör man det går jobbet inte att utföra på sitt nuvarande sätt eller överhuvudtaget. Då är det fel på jobbet, inte på oss som människor.
Samhället, våra gemensamma strukturer, innehåller en mängd moment och företeelser idag som sätter vår mänskliga och medmänskliga struktur på prov. Vi sitter t ex ner i skolan nio till tolv år, lyssnar på andra och läser i böcker och arbetar för att prestera så bra vi kan individuellt. Många tappat där inte bara den fysiska hälsan och sunda hållningen, utan även självförtroendet att de kan välja och påverka sina liv eller det gemensamma då de tillbringat för mycket liv passivt enligt andras regler. Eller också, ofta, har folk fått sociala men då de utsatts för, bidragit till eller bara passivt bevittnat mobbning, vilket är fröet till all mänsklig social dumhet, som krig och förtryck. Dessa år i skolan präglar många av oss för resten av vårt liv.

Konklusion:
Jobben och utbildningarna bör anpassas efter människorna, inte tvärtom!

Lämna en kommentar

Filed under Livstankar

Synas och se

Vissa vill se världen
Vissa vill ses av världen
Vissa vill ses av andra
Vissa vill ses av sig själva
Vissa vill bara se sig själva

När man ser sig själv klart tror jag att man ser världen klart och tydligt
Eftersom den bara når oss som sinnesintryck som vi reagerar på
Således är jordens samhälleliga tillstånd bara en reflektion av mänsklighetens
Jag ber för dig, min omfamnande humanitära flock
Ta ditt förnuft till fånga
Låt dina monster vandra iväg
Liksom änglarna på piedestal
Låt oss alla slappna av i vårt jobb på andelsbolaget Människa AB
Ingen chef vill ha utbrända medarbetare eller stela okreativa frukostmöten
Eller kollegor som konkurrerar istället för samarbetar med varandra

Att se eller inte se, är inte frågan
Frågan är hur och vad vi ser
i och utanför oss

Lämna en kommentar

Filed under Brain and mind, Diktrader, Livstankar, Samhällsreflektioner

Livsmonolog med fantastisk musik till

Dags för lite söndagskultur när Norden står i vinterskrud  – Köpenhamn fick sin första snö idag och vi var vita änglar och michelinsumobrottare på Assistenskirkegaard

För en poesikväll i Lund januari 2011 då ord skulle förenas med musik mötte jag på Fridhems folkhögskola musikeleven Henrik Grahn. Vi fann två stycken av oss i ord och ton som passade riktigt fint ihop – i längd, känsla, tempo och variationer. Dagen efter att vi mötts uppträdde vi med det på Ordkonst i Lund med framgång, http://lundagard.se/2011/01/19/musikaliska-tolkningar-lyfte-poesikvall/.

I maj gjorde vi en repris på skolan för att bjuda våra klasskamrater på det hela. Min text är en livsmonolog om vad som händer när man stannar upp mitt i bruset, vid rödljuset, och Henrik är en begåvad tonsättare och trumpetist.

Enjoy the vita zebrorna, idag heltäckta i naturlig bomullsmantel, hur du än tar dig över dem …

Lämna en kommentar

Filed under Livstankar, Poesivideon

Den dyre optimisme av Piet Hein

Den billige pessimisme –
den lægger sig mageligt ned
i sikker forvisning om menneskets
ondskab og håbløshet
Den billige optimisme –
den glider med tidernes strøm
i lukkede øjnes lyssyn
og ordfager ønskedrøm.

Det er så balsamiskt at afstå fra ansvar
og køligt bekende sig til,
at alting er afgjort på godt eller onodt –
hvad vi vil eller ikke vil.
Det er en bekvem fatalisme at tro på,
at alle ting går som de bør,
godt eller ilde urokkeligt af,
hvad vi gør eller ikke gør.

Men højt over sortsyn og lyssyn og dybt
under djævle- of engletro
bærar vi i oss en dyr optimisme,
som ikke vil la os i ro.
Den kender vor usleste svaghet men aner
som set mod et sort firmanent
også de skælvende tågede lys
i den evige klodenat tæandt.

Den ser i det mulm, som hyller
vor vandrende verden ind,
den flakkende lille flamme
af vågnende menneskesind.
Den løfter den spæde sprde
i sin værnend hånd og véd:
Dette er kimen til menneskeværdighed –
m e n n e s k e h e d.

ur diktsamlingen ”Husk at leve” av Piet Hein

En inspirerande dikt jag fann idag. På ett kafé hoppade den på mig. Rakt upp från bordet.

Lämna en kommentar

Filed under Dikter