Tag Archives: kvinnor

Nyhetsvärlden har testosteron i sikte men skriker efter balans

Jag surfar in på Sveriges radios hemsida för att kolla nyheterna, vad har hänt i Sverige, Europa och världen dessa två veckor då jag varit borta på meditationsgård?

Jag läser och slås så starkt av en sak och börjar sedan räkna. Resultat:

Hemsidan visar foton på 13 män och 2 kvinnor. Alltså suck, detta är nyhetsrapporteringen idag. För Sveriges kanske bästa mest neutrala nyhetssajt. Att vi har en så skev maktbalans mellan könen i de offentliga maktrummen är sorgligt. Mänskligheten behöver balans för att komma ur sina problem.

Grejen är ju liksom att kvinnor lika mycket påverkar världen som män, det är bara att det sker utanför de ramar som man (män mestadels) har byggt upp under lång tid och sagt att är viktiga. De ramar som har blivit de offentliga rummets. Att helt enkelt göra en medielogik från hjärtat vore riktigt nice. För alla har sin morsa med sig i hjärtat, haha. 

Att jag ens reagerar på detta, som ju är en vana sedan århundranden, är ju i sig ett sunt tecken. Det sker nog för att jag varit ute i verkligheten så länge. En verklighet där hälften är kvinnor, hälften män. De har olika energier och båda behövs. Men Stockholm där jag nu är är lika fyllt av kvinnor som män, barn och gamla som vuxna, mörkhåriga, mörkhyade som blonda vita, rika som fattiga. Verkligheten, en fantastisk brokad. Jag kan rekommendera den varje gång man fastnar i mediebilder. 

Okej, det var inte bara 4 kvinnor: det var 2 separata kvinnor på bild, 6 stycken fotbollstjejer på en bild och 3 tjejer om vintagemode också. Så totalt 11. Men eftersom det var tjejer ihop som grupp räknade jag dem som en, de hade fått en medieplats ihop. Likaså med män ihop på bild. (Känns nästan som tillbaka när jag satt och gjorde min magisteruppsats på Göteborgs statvet för 6 år sedan om medierapportering. Att räkna statistik. Inser att det dock säger något om verkligheten.)

Det var dagens sorgliga blogginlägg, nu ska jag skriva ett mer positivt. Tror jag. Jag håller på att inse att sorgen måste ut, all sorg. För att man ska kunna le igen. Det är väl där världen är idag. Det är mycket sorg och ilska som ska ut. Varför har vi skapat så i många anseenden skeva samhällen av mental och fysisk, ekologisk och ekonomisk misär? Suck blev tungt där. Inte menat så. Bli inte nedtyngd av mina ord. Läs dem bara. Det finns vägar ut. Som att regnet och molnen idag låter mina solbrända axlar vila. Jag vill ju bara se en värld i harmoni och ha ett sinne i balans och en sund frisk hud. 

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Livstankar

Sverige behöver kvinnliga berättelser!

Jag har insett att leva i ett samhälle är att leva i en historia, i en mental saga som blir en social förverkling. Vem är ”vi”, varifrån kommer vi och vart är vi på väg – vad strävar vi efter? Dessa frågor fyller all offentlig samhällsdiskussion, alla skolbänkar och mycket av våra aktiviteter. Från det att vi föds som barn utan namn och språk, utan kulturella koder och kulturellt präglat kroppsspråk, blir vi sakta personer med en historia som vi mer eller mindre klär i ord, men bär med oss ständigt.

Min vän säger Ruth, du är så intellektuell, försök att bara vara. Jag håller med – jag blir lätt för mental. Men det är för att jag tränats till det i utbildningssystem i närmare 20 år, liksom av en akademisk familj. I den mentala världen är allt möjligt och jag har egentligen ingen kropp, inget kön. Samtidigt är jag så kroppsligt styrd att det är otroligt och mitt livs första stora kärlek hade jag inte ett gemensamt språk med – våra vibrationer bortom intellektet, med allt vi lagrat i oss i 25 år, var istället en faktor så stark att vi drogs till varann.

Jag övar mig hemma i att bara vara, men så fort jag går utanför dörren så blir jag någon, jag blir en social person som lever i den ena eller andra historien, om grannar, kollektivtrafiken, jobb eller vänskap. Även i denna stund är jag någon: en reflekterande skribent. Stunderna då jag mediterar eller på andra sätt får distans till mitt jag: min självbild och mina vanor, är sanna glimtar av ren existens. Då jag lyckas vara medvetandet och inte allt som passerar igenom det. Sedan slår det sociala livet till igen och jag blir en ung kvinna med en 30-årig livshistoria.

Det jag inser är att min självbild om vem jag är eller kanske framförallt hur jag borde vara, vad normalitet är och vad som är vanligt eller eftersträvnadsvärt i samhället jag lever i – till stor del är präglat av de gemensamma berättelserna. Och de stora kommer till mig genom medierna. Jag har aldrig träffat Obama, Reinfeldt, Brad Pitt, Natalie Portman, Helena Bergström eller Nelson Mandela, ändå jag har en uppfattning om dem. De är ”stories” jag bär inom mig och orsaken att jag ens känner deras namn är att de sysslar med storytelling. Kända skådespelare visar historier, politiker vill påverka samhällsutvecklingen, dvs den storytelling vi alla dagligen är med i. Journalister har problemformuleringsprivilegiet delvis i den gemensamma storytellingen, då de bestämmer vad de ska berätta i sina megafoner.

Och även om man inte går och ser storfilmerna, om man inte läser tidningar eller lyssnar på politikers visioner, så tror jag att vi alla någonstans går med en inre samhällsberättelse som är präglad av allt vi fått höra och se. Ingen i Sverige lever nog utanför samhället så att hen inte vet att hen befinner sig i storytellingen ”Sverige” och ”Europa”.

Allt detta för mig till att fundera över vilka berättelser som berättas i de stora kanalerna. Eftersom de påverkar oss alla och vår bild av normalitet. Dagens Nyheter gjorde för den internationella kvinnodagen 8 mars en genomgång av de stora svenska succéfilmerna de senaste tio åren. Hur stod det till med könsfördelningen bland skådespelare, regissörer, producenter och manusförfattare? 10 av 30 filmer var någorlunda jämställda, resten var klart mansdominerade. Det var sorglig läsning för mig. Sverige 2013. Hade ”vi” inte kommit längre (märk min retoriska skapande av ett sammanhang med dig som läsare också)?

Jag kommer själv ihåg hur det var filmerna med starka självständiga kvinnor – Änglagård, Much ado about nothing och Stekta gröna tomater – som undermedvetet blev mina favoritfilmer när jag var 10-12 år. Vi söker alla förebilder och filmen är ett starkt medium. Det är också ett medium som berättar om normalitet och vardag. Trippelmord är inte normalitet i Sverige idag, däremot långa väntetider på arbetsförmedlingen liksom vid immigrationsverket. Sjuka löneskillnader inom samma företag och ökad stress bland unga. Jag önskade vi fick se filmer om sådant – filmens unika spotlight på stora samhällsproblem.

Men framförallt, med DN:s koll i bakhuvudet, så önskar jag mer berättelser genom kvinnliga ögon. Filminstitutets VD Anna Serner tror att den totala mansdominansen inom svensk film beror på att ”vi är så ovana att skildra verkligheten på ett sätt där kvinnor får spela roll”.

Jag tror hon har helt rätt: för med kvinnliga ögon är mycket av den publika, politiska och näringslivsmässiga tuppfäkting som pågår, bara ett uttryck för manlig jaktenergi som inte vet vart den ska ta vägen i ett fysiskt stillasittande samhälle. Det ser mina kvinnliga ögon. Vapen är ett barbari byggt på rädsla och reptilhjärna. Girighet är otuktad egoistisk överlevnadsvilja. Mens, höftproblem, närhet, blöjor, behåar, tidspussel, omsorg med mycket mer, är verkligheter för 4-5 miljoner i detta land. Verkligheten skildrad från mormödrars, tonårstjejers och andras perspektiv vore givande för vår bild av mänsklighet idag – vilka är ”vi” och vart är ”vi” på väg?

Det jag längtar mest efter är att få se en film som skildrar modern i en invandrad familj. Jag vill se en skildring av den vardag som tiotusentals underbara, varma, kloka kvinnor har. De som inte talar flytande svenska, som ofta har få slantar men som lever från och med hjärtat, i vars hem en ny generation av ”svenskar” med enorm kulturell kunskap växer upp. Jag vill se en film om de tysta hjältinnorna, de som anses svaga i CV-jagande offentligheten, men som jag tror att många gånger bär mer livsvisdom än många coacher. En film där varandet, som människa, med de små tingens Gud ständigt närvarande, får ta plats. Det pangpangaction kanske bytts ut mot action från hjärtat.

Jag tror det skulle göra gott för skildrandet av det riktiga Sverige idag, och det skulle nog kunna påminna mig och många infödda kvinnor om att vi inte måste göra karriär till varje pris, vara heltränade, ha ett vackert hem och göra långresor, en ständigt romantisk relation  och några välformade barn, liksom tjejgäng och mycket mer. Det är bara en social storytelling som vi inte kände till när vi sprang omkring som kanske lyckligare barn.

Filmer som är, tror jag att skulle göra världen gott just nu.

Lämna en kommentar

Filed under Livstankar, Samhällsreflektioner

Malmöpjäs att se: Nine parts of desire

Såg i helgen en mycket bra pjäs här i Malmö. Nine parts of desire där berättelser om och av nio olika irakiska kvinnor berättas av en superduktig skådespelartrio med Donia Massoud, Eleonora DeLougheri Nordin och Sanna Turesson på svenska, engelska och arabiska. Kvinnoöden kanske (kvinnor och barn är oftast de hårdast drabbade offren i krig), krigsöden kanske (sjuka berättelser som får en att vilja begrava vartenda papperssnack om mänsklig utveckling och mänskliga rättigheter) men i grunden bara så humana berättelser. Och jag förbluffas återigen över hur vi människor kan vilja begränsa och skada varandra. Vad vi än har för ursäkt. Det finns ingen ursäkt. Det finns bara mentala snedvridningar.

Och återigen: hur det mentala förtrycket i slutändan är vår eget ansvar – att ta hand om vårt eget förtryck. Då faller också viljan att pådyvla andra våra ideal, vilken ideologi det än gäller. Den som upplever frihet ger andra frihet.

Gå och se pjäsen om du råkar vara i Malmö i helgen och är intresserad av mänskliga berättelser. Gripande och relevant. Den typen av viktigt berättande som gör det nyheterna inte har tid med. Men det som drabbar en.

Teater Foratt sätter upp på Bastionen, t o m söndag kl halv åtta varje kväll.

Lämna en kommentar

Filed under Teater och scenkonst