Tag Archives: kropp

Att hemma eller hämma

Människan lever hela sitt liv i sitt medvetande och i sin kropp. När majoriteten av mänskligheten börjar gå in i det igen, finna ro, insikt och glädje i sig själva – då kommer samhället och planeten att börja se annorlunda ut. 
Innan vi hade massa leksaker av olika storlekar omkring oss så hade vi varandras sällskap. 
När vi börjar uppskatta det direkt igen, istället för att som nu skriva och läsa något på en skärm på distans, då kommer samhället verkligen att börja se annorlunda ut. 

Jag tror det är så enkelt. Alla samhällsproblem beror på att någon inte är hemma. Vi är inte hemma i oss själva. 
inga djur eller växter orsakar bankkrascher, klimatförändringar eller social revolt eller stigman. 

Vi föddes som människor för att vara våra egna mästare. Inte någon annans. 

Punkt. 

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Livstankar

Dansen gör oss till människor

Att röra kroppen rytmiskt är primärt tror jag. Dansen föregick alla ord och alla ideologier, och fortsätter att göra det. Att se en annan människa röra sig sätter igång hjärnans spegelneuroner så att vi fascinerat stannar upp och tittar. I alla situationer. Vi är fysiska varelser.

Efter att i sex år ha dansat och framfört min dansdikt, en fysisk och verbal hyllning till dansen, ensam på scen, är det nu dags att ge den rättvisa. Med ett blandat härligt gäng håller vi på att ge den en riktig koreografi, fantastiskt. Och en filmare väntar på att filma oss. Må dansen spridas! Vill någon delta, hör av dig! Texten finns publicerad här snart i ett annat inlägg.

Häromdagen dansade jag även på gatan här i Stockholm med en fantastisk gatumusiker. Folk stannade upp. Rör man sig så rör man andra. Så är det bara. Högt eller lågt. Är du med dig i rörelse, är andra med sig, genom dig. Vi kopplar och kopplar ihop genom rörliga vibrationer.

Och att hålla danskurs för arbetslösa/arbetsrehabiliterande är fantastiskt givande. Att ha en plan för att ge dem möjlighet att ha tillgång till sina kroppar, men likaväl kunna släppa den och möta dem och se deras behov i stunden. Jag gör misstag men lär mig. Så här säger Lisa, en av de arbetslösa deltagarna:

”Dans gör att man tinar upp i själen, att låsningar i kroppen lossnar, blodcirkulationen kommer igång. Endorfinerna sprudlar när man dansar! Dans är livsnödvändigt för mig och jag vet att alla mår bra av att prova det. Det gör oss starkare både i kroppen och mentalt. Ren läkning.”

Jag kan bara instämma. För mig som haft djupa spänningar i kroppen sedan barnsben och haft ett överaktivt analytiskt intellekt så har dansen alltid varit min frizon, min terapi. När jag dansar behöver jag inte tala, påstå något eller försvara mig i sociala konflikter och jag vet att jag är okej, att jag duger. Min kropp säger åt mig att jag är helt okej, oberoende av yttre sociala omständigheter. Jag finns ju här. Likaså när jag sjunger. Min röst finns och har alltså rätt att finnas och höras.

Jag önskar att alla människor fick uppleva den känslan. Jag tror att vårt samhälle och våra sjuksiffror skulle se annorlunda ut om vi dansade och sjöng mer i skolan, på arbetsplatser och på arbetsförmedlingen. Jag vill införa dans och sång för alla Sveriges arbetslösa! Att vara i det man faktiskt har, sin kropp och sin röst, och finna närvaro, kreativitet och glädje i det är en otroligt viktig plats för att stärka ens självförtroende tror jag. Och möter man andra i det byggs en djup gemenskap, vilket körsverige kan intyga om tror jag.

Likaså är vi alla lika i sången och dansen – vi är bortom nationaliteter och utbildningar och löner. Vi är människor! Mer dans i samhället kunde alltså vara ett sätt att överbrygga rasism, rädsla, hat, aggression och främlingsfientlighet.

Således gläds jag åt att få ha deltagit i det fantastiska arrangemanget Dance for love som gick av stapeln på Sergels torg i Stockholm i september. Ett återkommande event för att hylla dansen och glädjas och mötas i mångfalden. I stadgarna konstateras det att dans är förenande och universellt och att direkta interaktioner människor emellan är en nyckel för ett öppet och mångfaldigt samhälle. Jag kan inte annat än hålla med till fullo. I dansen möter jag människor som människor. Vilket är det vi är under våra raster. Och ett samhälle där folk inte vågar möta varandra är inte ett samhälle. Jag hoppas jag kan bidra framöver att de eventen sprids.

Nu ska jag dansa mig i säng.

Vi ses på dansgolvet. Eller gatstenarna.

De väntar på att våra fötter ska göra något annat än gå monotont på dem.

”Bailar es soñar con los pies.” spanska musikern Joaquin Sabina

”Att dansa är att drömma med fötterna.”

Drömmer vi från fötterna uppåt så borde vi kunna förverkliga våra drömmar.

2 kommentarer

Filed under Livstankar

Att sticka (iväg) från fred och fastna i nät – knitting peace

Jag såg Cirkus Cirkörs nya föreställning Knittning peace för ett litet tag sedan på Dansens hus. Fantastiskt modiga, akrobatiska och vackra nummer. Som när några av aktörerna hoppade upp och balanserade på en stor rullande boll, ibland ensamma, ibland tillsammans. Som livets kula, livets kärna som alla vill till, som man når för ett litet tag, men sedan rullar ner ifrån. För alla livets yttre distraktioner – att hålla balansen alltid är svårt!
Jag greps också av numret få en tjej hängde, gungade och föll i ett stort vertikalt hängande nät. Föreställningen handlade ju abstrakt om hur man kan sticka fred. Jag såg henne falla bland alla rep, i det stora nätet, och insåg att det är livet är mycket. Mitt i alla fall. Och nog mångas idag i vårt stora stora nät – internet. Där man lätt fastnar i timmar, gungar hit och dit och kanske till slut undrar vad allt är. 

I alla fall går jag själv runt dessa dagar och undrar vad som är mitt riktiga liv, vad är mitt virtuella, vad är mitt fantasiliv och vad är resten – det stora utrymmet. Mörk materia? Jag känner mig som universum helt enkelt 🙂 

Igår tog finska Virpi Pahkinen med mig och många på en annan ordlös resa med sin föreställning Scarabé på Dansens hus. Underbart vackert att se en människa som en spindel utforska sin egen kropp och alla dess möjligheter, istället för att genast springa iväg och göra något superexpressivt. Less is more gäller väl allt. 

Efteråt sa Virpi att dansen för henne är en ordlös hetta medan skrivandet kommer ur en filosofisk melankoli (jag hoppas jag minns rätt). Exakt så känns det för mig i mitt liv. Min kropp och mina dikter har ofta helt olika frekvenser. Jag försöker dock få ihop dem, få dem att börja tala med varandra, så att jag blir en. 

Jag försöker säga till alla roller och bitar i mig att de borde bli som musketörerna, en för alla, alla för en. Då funkar en människa och ett samhälle bra. Splittring hör inte hemma hos flockdjur. 

Således är vi alla del i något större – the human web, no matter how much we might think otherwise. We are all connected. Även när mobilens batteri är dött. 

And I want to master my own peace

so I can be a good piece in the big puzzle of life 

….. måste skriva klart den texten nu! 

Lämna en kommentar

Filed under Livstankar

Andedräkten och kraftverket

Livet är att andas. Andas ut och in. Andning är det som inramar livet. Det första vi gör när vi föds och det sista vi gör. Andas. De flesta av oss föds och dör liggande stilla, på en bädd eller i någons armar. Men vi andas, vi drar in och ut livet, genom vår mun, hals och lungor.

Genom andetagen kan man höra hela livet, all iver, all spänning, all ilska, all förvåning, all upphetsning av alla slag. Alla impulser som får oss att agera och reagera, begynner subtilt eller stort med ett visst sätt att andas. När vi förhindrar andningen från att ske som den vill, blockerar vi den emotion som andningen vill få oss att andas ut, och den sätter sig i kroppen. När vi gjort det länge börjar det höras på vår röst, denna andningens och spänningarnas mikrofon, och till slut att synas i kroppen.

De öppna, uppräta bröstkorgar de flesta av oss gick med som barn, försvinner tyvärr hos många oss oss när vi blir äldre. Om man inte tränar dans, sång eller liknande. För att få tillbaka den får man jobba – fysisk träning och vighet. Men med den kommer också nygamla guldklimpar: plötsligt kommer rösten att börja resonera i hela kroppen och bära långt.

Rösten är vårt första och sista livsuttryck – bebisen som bara kan skrika för att få uppmärksamhet. Och kanske åldringen som inte orkar röra sig längre. Rösten är vårt livsCV, där hörs om vi bär på mycket spänningar samt hur närvarande och avslappnade vi är i nuet. Vi klär oss i vår andedräkt och den hörs.

Sakta håller min bröstkorg på att bli öppen igen och rösten börjar strömma ut med ny styrka. Så när fåglarna sjunger alltmer i träden, sjunger jag med dem. Och det börjar finnas orsak:

Jag har fått ett fantastiskt sommarjobb, ska vara inslagsproducent på Junior i P4 – göra barnnyheter! Superfantastisk 30-årspresent. Jobba med samhälle och med barn och radio – tre flugor i en holk. Ja, jag vill inte döda dem så jag samlar dem i min lilla myggholk som jag hittat i en hantverksbod.

Jag bor i Köpenhamns mysigaste kollektiv – hemmabyggt med bara funna och andrahandsprylar. Prismorna hänger i köksfönstret och omvandlar kvällssolen till regnbågar på väggen. Och när man fastnat för länge i kulissen som kallas stad, springer man upp för de fem lila våningstrapporna och landar på kvarterets enda takterrass där ögonen återigen kan få vila på en horisont över taknockarna och själen få flyga.

Och sakta utforskas clownen. Och alla mina tyngsta barndomskomplex som jag sprang in i i 150 km/h i höstas i när jag kom hit till Köpenhamn och denna skola, de börjar sakta att lätta. Det finns hopp och det finns bred avgrunder och stup. Men försöker man aldrig hoppa över dem, kommer man alltid bli stående på den ena sidan av sig själv. När det finns en hel kropp att inta, ett helt väsen att kolonisera, eller avkolonisera, rädslosanera. När kraften når från fingerspets till fingerspets, tå till huvudtopp, utan hundra blockeringar på vägen. Då börjar man bli det kraftverk man är född till. Kraftverket som efter barndomens frihet blev kraftvärket, nästan med sprängningsrisk ibland.

Men nu är kraftverket på väg tillbaka. På djupet kanske denna gång. Jag hoppas det. Jag andas in – och vet att jag är villig bära alla andedräkter som krävs för att jag ska bli så ren som kejsarens nya kläder.

God afton världen

 

Lämna en kommentar

Filed under Krönika, Livstankar

Dansa på gatan utan droger

Idag hände det igen, det som har hänt mig så många gånger: någon ser mig dansa och tror att jag har tagit droger. Ikväll var det några danska tonårspojkar här på gatan i Köpenhamn. Med öl och kanske också joint i hand, diggade de först min fria galna dans på gatan en sen vardagskväll, men blev överraskade när jag sa att jag inte var hög på något.

Det är inte första gången någon tror att man måste ha tagit droger av något slag, för att kunna dansa så frisläppt, antingen på dansgolv men såklart ännu mer på gatan. Själv har jag dansat nykter på gatan nu i många år. Inspirerad av en vän som gjorde det, samt Billy Elliott och Ally McBeal som med sin theme song fick med sig en hel flock vid ett övergångsställe en gång om jag minns rätt, låter jag nu fötterna leka med gatubrunnar, gatstenarnas kanter, stolpar, räcken med mera. Förhålla sig till bilar och hus i rörelse, när det blir än mer fysisk teater. Men annars bara stå och rocka loss på gatan. Dansa gatan fram som i en riktig Frank Sinatrafilm. Det är så befriande och glatt. Visst möter man rädslor inom sig ibland, men de finns bara där och kan övervinnas.

Tanken att man bara ska gå stelt på gatan, är bara en tråkig gammal vana. En betingning vi alla har i oss från att vi slutar vara barn. För barnen ja, de hoppar ju fram. Använder hela kroppen för att leka med rummet. Att vi blivit så fångade i våra kroppar att unga killar tror att man måste ta droger för att dansa loss, är ju fruktansvärt sorgligt. Säger något fundamentalt om vårt samhälle och vår riktiga, inte teoretiska, syn på frihet.

Jag tror stenhårt och snurrmjukt på att mer dans på gatan skulle göra vårt samhälle så gott. Vi behöver alla skaka loss mer och varför vänta till en sen discokväll för det? Och att se någon plötsligt ta ovanliga, kanske rytmiska steg och göra gester mitt i trafiken, är fascinerande och kul, det bryter av mot vanlighetens tristess. Jag brukar mötas av leenden och ibland glada tillrop när jag dansar utomhus.

Så om du inte redan gjort det men är sugen, go! Sätt i några hörlurar och gå ut och låt kroppen leva! Man kan börja med en plats utan betraktare, en park till exempel, ifall man inte genast vill gå till största korsningen. Men testa om du någonsin drömt om att vara med i en musikalfilm.

Och ja: nej man behöver inte ta droger för att dansa! Människokroppen består av energi, den vill vara i flöde, frigjord. Får den bara det, har vi hur mycket energi som helst. Människans kapacitet är mycket större än vi oftast tror.

1 kommentar

Filed under Body & kropp, Brain and mind, Kula tips, Livstankar