Tag Archives: kärlek

Längtans kropp

Bild

Foto:  www.fotoakuten.se

Jag fick ge min längtan till dig

Ett litet tag

Fann den en kropp att bo i

Du var verklig

På riktigt

Konkret

 

Du är verklig!

 

Min längtan slog sig ner

I din blick

I din beröring

Din närvaro

Dina fotsteg och andetag

Din trygga fasta famn

Dina påtryckande händer

Din tyngd mot min kropp

Från sidan, uppifrån eller underifrån

På ställen jag aldrig blivit tryckt på förr

Din närhet till mig

Gav mig närvaro och upphetsning

Men din närhet till dig själv

Gav mig ro och hopp

 

Min längtan efter kärlek fick bo hos dig några dagar

Även om det var ett tillfälligt härbärge

fick den sin existens berättigad

Tack

 

Maj 2014 

Lämna en kommentar

Filed under Livstankar

De vackra vi

”Vi”
är en symbolisk vibration
Liksom ”du” och ”jag”
När vi vibrerar bredvid varandra
i harmoni och samklang
då är vi vackra
och bortom alla symboler
Vi är livet

Lämna en kommentar

Filed under Diktrader, Språk och ord

Original play – den ursprungliga leken

Vad har alla levande varelser gemensamt? Att tumla runt och leka på jämbördigt och fredligt vis, synes det som. Och alla däggdjur gör det på samma sätt har lekutforskaren Fred Donaldson konstaterat. Ett sätt att ”play peace” istället för War.

I helgen hade jag privilegiet att delta i hans workshop och föreläsning om Original play – ursprunglig lek – som det kallas på svenska. Som 30-åring lämnade han en universitetskarriär och gav sig utan desto större eftertanke in på att leka med barn, på heltid, på en skola han fick jobb på. Han hade aldrig varit tillsammans med barn, än mindre visste han hur lek gick till. De lärde honom, barnen. Han fick många smällar i början men sakta började han lära sig. Och han märkte att de alla lekte likadant. Jämbördigt och utan tävling. Han fortsatte leka och utforska. Efter ett tag prövade han på att leka med tuffa gatubarn i Tijuana  – de lekte likadant bara han kom fram lekfullt brummande till dem. De släppte allt sitt våld. Och efter tio år vågade han sig in till vargarna. Dessa otroligt känsliga varelser känner genast av om det finns stress eller aggression i en människa. Efter två veckors lek vid stängslet, där vargarna mött hans händer, gick han in till dem. Och det gick bra. Alfahannen bet honom om huvudet och fällde honom till marken först, när den kände att Fred hade en spänning i nacken. Men när spänningen släppt, släppte vargen sitt grepp och så började leken. Nu har han lekt åratal med vargar. Och med gangsters i flera länder och tungt kriminellt dömda i fängelser. Och kostymnissar, nunnor, åldringar, autistiska barn, cancersjuka och muslimska kvinnor. Och delfiner och valar.

Han har märkt ett antal kännetecken i denna universella lek, denna ursprungliga lek som går bortom alla kulturella ramar: original play i motsats till cultural play (alla våra sporter, gester och definierade spel och lekar).

Det är ett fysiskt närmande med

1. en speciell, vänlig ögonkontakt, inte dominerande, inte undergivande.

2. fysisk beröring i grader: först rör man vid händer och fötter, sedan kroppen, huvudet sist. Båda parter bör vara med på kontaktgraden. Händerna är alltid öppna, aldrig stängda och man håller aldrig fast den andra parten.

3. Inget tävlingsbeteende. Detta leder till att det inte finns några kamper, inga fighter. Därmed inte heller någon hämnder eller något skuldbeläggande.

Fred Donaldson konstaterade alltså att det finns ett grundläggande sätt för levande varelser att lekfullt samvara. Det är en fysisk vänlighet som transcenderar alla vanliga kategorier vi stoppar in oss i. Vi är inte män eller kvinnor, vuxna eller barn, friska eller sjuka, små eller stora, rika eller fattiga, utbildade eller inte, civiliserade eller våldsamma, människor eller djur. Vi är bara lekfulla varelser i kontakt. Fred beskriver det som att  ”Original play allows us to step out of our categories within which we live our lives.” ”We take off our lion suits and that keeps the playground safe”.

Således är en sådan lek sant fredsskapande – alla är lika och bortom våra ”lejondräkter” som vi ofta startar bråken med. Som ett barn sa till honom ”play is when we know we aren’t different from each other.”

Kulturella lekar och spel går ofta ut på att någon vinner och andra förlorar. Det är tävlingsinstinkt som ofta premieras och det finns strikta regler man ska hålla sig till. Straff är en stor del i alla kulturella lekar, spel och sporter. Likaså självförsvar. Fred minns att som barn så gick han och folk omkring honom ofta ut och lekte krig. Play war. Men hur ofta säger någon ”jag ska gå ut och leka fred nu”? Han konstaterar att för vuxna idag är fred ofta ett substansiv, men egentligen är fred ett verb. Fred är en handling. Att möta en annan varelse med kärlek och respekt. Och det djupaste sättet verkar vara i leken eller en lekfull attityd. Överlevnad finns, men om man ser det som livets slutmål blir livet en tävling. Istället borde ju att blomstra och utvecklas vara livets mål, thrival instead of survival.

Istället för självförsvar när hårda saker kommer, så blir det i sann lek en fråga om self disappearance, att ens själv, ens ego försvinner. Man bara är. Således kräver sann lek stor fysisk och emotionell övning. Att kunna göra sig rund, fysiskt och emotionellt, så att man kan ta fall.

Denna attityd till människor omkring oss kan tas från leken till hela livet, konstaterar Fred Donaldson. Att när någon kommer med hårdheter mot en, kunna möta dem med kärlek och värme. Han visade oss hur vi istället för att möta hårda grepp och sparkar med argt självförsvar, ge en mjuk, omsorgsfull energi tillbaka, som de facto helt desarmerade knytnäven eller vad det var vi sträckte ut. Helt fantastiskt. ”Once the attacker has your mind, you loose.” Att lära sig leka handlar således om att våga välja den mjuka, vänliga vägen, att visa vilka vi är, utan att försvara oss eller ge efter för flykt, kamp eller frysbeteenden.

Samtidigt handlar leken just om mod. Att våga kasta oss ut. Sann lek kan se tuff ut, men bara för ett ovant öga. Fred berättade om den lilla dödssjuka pojken Paul som efter att ha sett andra barn leka ett tag, sa till sina föräldrar att han också ville leka, trots att han var fysiskt svag. Han visste att han skulle dö snart och ville uppleva denna lekfulla samvaro med andra före det. I en månad lekte han till fullo varannan dag, varannan dag vilade han. Sedan dog han. ”Paul chose to play and die, rather than live and not play.” För som Fred sa: sann lek är kärlek (kär lek!) och sann koppling, connection. Det vi alla söker djupast inne. I lekens varande bortom alla kategorier kan Guds ansikte flämta till, menade han.

Detta var en resumé att det Fred berättade om sina upptäckter med vårt djupa sätt att leka. Workshopen var fantastisk och jag har inte haft så kravlöst roligt på länge. Jag rekommenderar det varmt till alla. Framförallt alla som jobbar med barn, detta bör spridas så de får leka så här rent och inte bråka om leksaker eller annat!

Likaledes passar det alla som jag, som känner att vi slutade leka fysiskt alldeles för tidigt. In med det i förhandlingsrummen!

Tack Fred och alla på vägen som hjälp mig att få möta detta! Det stämmer helt in med allt jag redan vet om kroppsspråk och mänsklig samvaro. Original truth!

5 kommentarer

Filed under Body & kropp, Brain and mind, Kreativitet, Kula tips, Livstankar, rörelse & movement, Utbildning

Vid vägs ende sätter man lökar

Igår fick jag reda på att någon jag väntat länge på, inte väljer mig. Jag trodde att han var min soul mate, och så säger han att han nyligen träffat en annan tjej. Och att det är allvar. Vad gör man då? Vad gör man när hela ens kropp och ens intuition säger att detta är någon du vill vara med, och den personen säger nej? Vart ska intutionen då ta en?

Jag har väntat vid hans sida i över ett år. Medan har varit ihop med en annan och sedan läkt sitt hjärta. Själv krossade jag mitt eget för två år sedan då jag åkte ifrån honom för att följa min dröm om teater. En dröm som blev en mardröm i just kontexten jag mötte då – jag sprang in i alla barndomens obearbetade sår och strödde salt i dem. 

I två år har jag försökt att kliva upp ur det hål jag själv kastade ner mig i. Jag blev så rädd för mig själv, för den smärta jag mötte inom mig själv och för att jag kunde göra så illa mot mig själv. Att vara rädd för sig själv är nog det värsta. Vad gör man då? Då måste man vandra in i mörkret verkar det som, se alla distansierande skyddsbarriärer man byggt upp, och sakta leta efter ljuset, sårbarheten och ömheten på andra sidan. Andra omkring mig har sträckt ut händer, vissa har jag tagit, andra har jag inte varit redo att ta. 

Nu tänker jag ta de händer, som jag känner att är varma och snälla och trygga. Lyssna på de röster som är lugna och tillåtande, som inte bär på alltför mycket spänningar. Och så lyssna inåt, vad behöver jag? Läka och leka tror jag. Och tala, skriva, ärligt. Detta blogginlägg lämpar sig säkert inte för framtida arbetsgivare. Eller dejter. Men det är sant, det är min sanning. Och det är det enda jag kan ge världen. Om vi alla gav sanning skulle det inte finnas så mycket lögner. Och fasader att upprätthålla. 

Imorgon ska jag plantera de jordgubbsplantor, vitlöksklyftor och tulpanlökar jag köpte idag. Begrava dem i jord. Så kanske det kommer upp något nytt, något spirande om cirka 6-7 månader. Det kanske gäller mig med. 

Jag hoppas det. 

2 kommentarer

Filed under Livstankar

Den som sig med kärlek bär

Jag älskade dig genom rosengårdar som ännu inte var planterade

Genom hav som ännu inte saltats

Genom bränningar ännu inte födda

Vi drogs mot oss själva genom varandra

Du var min längtan om lekfull närhet

Och jag var kanske din

Men jag for

Jag for iväg

Så långt bort

Att du inte kände vibrationerna längre

Eller inte låtsades om dem i alla fall

För precis som radiovågar

Var de svåra att krama

Att värma sig med i mörkret och natten

Jag for för jag trodde att lösningen var att göra det man inte vågat göra förr

Att det var där befrielsen låg

Nu har jag gråtit floderna som aldrig rann ut i vårt hav

Och jag har insett

Att våga göra det man verkligen vill

Det är där befrielsen ligger

Att våga säga ja till sin längtan

Tårarna rullar alltjämt nedför mina kinder

Precis som milen gjorde mellan oss

Men någonstans där inne finns fortfarande ett härbärge för dig

Min längtan efter att möta mig själv i spegeln dig

Kommer bo där tills någon en dag vill leka Snövit med mig

För vem som vackrast i världen är

Är den som sig med kärlek bär 

 

Skriven april 2012  Av feghet vågade jag inte publicera den då, men nu är det banne mig dags. Hjärtat är alltjämt störst av allt och det sanna beatet i våra liv. 

Lämna en kommentar

Filed under Livstankar

Att dansa in i 2012

Vi stavar 12. Snart går detta millenium in i puberteten, tonåren… Är det förpubertetens skakningar som många tror att ska komma detta år? Detta omtalade år. Maya talte om det och nu allvärldens analytiker, i olika termer. Och fotfolket kanske mest av allt. Snart är medierna där också.

Är det det mystiska bankväsendet som ska visa sig vara ett mystiskt väsende just, en fritt flygande sedelsjäl, är det vågorna och skakningar som kommer bli större, börjar moder jord vakna på fel sida, är det solen som ska bli lite skakig och flimra lite mysko så jordens elektriska nätverk slås ut, är det en ännu kokongad bakterie som ska bli en global pandemi, är det den arabiska våren som kommer sprida sig över hela världen i en slags social klimatuppvärmning, är det dags för social storstädning, skaka loss lopporna, kommer några figurer med farliga knappar att trycka på dem i övermod, oövertänkt och omnipotens. Eller är det en medvetandeförändring vi talar om? En sakta övergång till nya, gamla, andra värderingar. En om insikten att vårt välmående sitter i oss själva och inte i yttre faktorer, tillväxtsiffror, bankkonton eller i makt över andra – varelser, stora eller små. Och att människan är kapabel till så mycket mer än vad vi utvecklar oss till idag. Sätta ihop termerna fysiskt och psykiskt och inse att de är en enhet och med rätt sinnesträning kan människan göra enormt mycket. Kanske några pallrar sig hela vägen genom jordelivets tarvande tunghet till upplysningen, det vore någonting för medierna. I alla fall, vi kan lära oss saker jättefort, skönja sammanhang, känna på oss vad som är rätt att göra i en situation. De flesta skolor idag är ett skämt med våra förmågor och evolutionära framsteg. Våra personliga liv och nätverket av våra handlingar, samhället, kan se helt annorlunda ut. Det kunde vara harmoniskt, dynamiskt, kreativt och välmående. Säg den av oss som inte vill skratta som de flesta av oss gjorde som barn. Spontant, ärligt, öppet, glatt och livsbejakande.

För mig blev 2011 några steg på vägen ditåt. Några hårda smällar, en och annan flykt men till sist konfronterande och några sjumilakliv och många snigelsteg på utvecklingsvägen. Nu sitter jag här, i mitt tredje Nordiska land och möter mig själv i varje sekund i mina reaktioner och aktioner. Skatteverkets tjänsteman upplyste mig idag om hur man gör bokslut, kanske bör man göra det mentalt också – se hur kostnaderna och intäkterna går ihop? Jag stannar på plus nu. Känns det som. Jag har banne mig gjort min närvaroplikt detta år på Människa AB. Och investerar i framtiden, genom närvaro i nuet.

Har man dansat in nyår på 7 olika dansgolv (Bonanza på Clustret, Münchenbryggeriet i Stockholm, prima fest) hoppas jag att man är redo. Ett dansgolv, en move, för varje dag i veckan. Dvärgarna, nu kommer jag. Nu är jag er alla och Snövit på en gång. Le med insikt och skratta med självdistans.

Och alltid minnas, när man är på våg att ta sig själv på för stort allvar: vad gör det om hundra år, när allting kommer kring.

Får hjärtat vara den som leker finns det inget att vara rädd för.

Ledsagarord för 2012: mod, tålamod, medkänsla, förlåtelse, respekt, kreativitet, snille, ärlighet och kärlek. Det är styrkan vi behöver nu. Som världen behöver.

Lämna en kommentar

Filed under Brain and mind, Krönika, Livstankar, Samhällsreflektioner