Tag Archives: identitet

Gränsöverskridande gigg rakt in i våren

Bild

Jag har blivit inbjuden att uppträda på sverigefinska Uusi teatteris öppna scen nästa tisdag 1 april. Så förenas mina svenska och finska rötter till slut på just en öppen scen, inte stängd, eftersom alla vi gränsöverskridande barn vet att öppenhet är vägen till utveckling!

Ibland stänger vi allihopa till, många identiteter kanbli invecklat ibland, men nu kommer våren och ber om nystart. Dags att slänga ut det gamla och plantera nytt. Förra veckan såg jag en iransk kvinna hoppa över en tändare som hennes man eller polare höll upp på skoj på iranska nyåret Nouruz i Kungsträdgården. Dags att hoppa över eldar till det nya, säkert det också brännhett!

Således blir det en del nyskrivet material på det temat på tisdag – jag slipar och vrider och vänder på mina hjärna och kropp nu – och kanske lite aprilskämt! 🙂 Med min performancegrupp Ruth Alice & The Vagabonds gör vi premiär.

Så varmt välkomna stockholmare till Aliasteatern där sisun har hyrt in sig, Hälsingegatan 3 vid odenplan kl 18 den 1 april.

Tervetuloa, var hälsade!

Som inspiration för våren – min gamla parodiska hyllningsdikt till våren HÄR!

2014-03-17 07.03.57

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Livstankar, Poesigigg

Friheten från rollerna och historien

Vi vandrade genom trånga gångar för att vi skulle tvingas lägga ifrån oss allting onödigt vi bar på. Så mycket saker, så mycket minnen. Att vi orkade! Allt vi släpat på i århundraden. Allt de la på oss från det att vi föddes. Alla historier de berättade för oss, matade oss med. Både när vi var hungriga och när vi var mätta – även då tvingade de dem i oss. Berättelserna om vilka vi var, vilken släkt vi kom ifrån och varifrån den kom. Vilka vanor och traditioner vi hade, vår grupp och vår kultur. Och sedan matades vi med alla historier om de andra. Om grannarna, om släktingarna vi inte längre umgicks med, om folket på andra sidan stan, på andra sidan gränsen. Dem som inte var som oss. Vi matades med att höra om alla grupper och vi lärde oss att känna igen dem. Och för att höra hemma någonstans så började vi anpassa oss till de tillhörigheter vi fått tilldelade oss. Vi började röra oss som dem, klä oss som dem, låta som dem, bete oss som dem, Snart var vi kopior av det vi sett och snart därefter trodde vi att vi alltid varit sådana. Då blev det ännu lättare att säga vi och dom. Människan har svårt att leva utan historia så vi gjorde som nästan alla gjort före oss, vi klev in i historien. Och I historien finns hjältar, hjältinnor, offer, förrövare och förlorare. Så vi började leka de lekarna. Vi önskade att just vi skulle bli hjältar i historien, den lilla hemmavid, eller den stora ute – den som syntes I mediekanalerna och kanske till och med skulle berättas när vi var borta. Genom att välja att spela en roll kunde man skriva in sig I den riktiga historien, den som skulle finnas när vi själva var utplånade. Då fanns vi I alla fall I historien. Och vi spelade dem, rollerna, utklädda, insvepta och avklädda. Vissa var nästan som kejsarens nya kläder. Men där prövades man än mer – den som kunde tro på kejsarens nya kläder var verkligen med i historien!

Men nu hade någon fört oss till en gränd, en riktigt small gränd. Och allt det där vi burit på, alla historier, souvenirer och minnen. De bad gränden oss att lägga ifrån oss nu. Den sa: vill du komma fram här, eller vill du att dina historier ska komma fram? Du får välja nu.

Och där stod vi.

Där står vi. 

Lämna en kommentar

Filed under Livstankar, Samhällsreflektioner

Att rymma eller rymmas

Livet handlar om rymd, inrymme och utrymme. Om att rymmas i världen och i sig själv. Att ha lagom mycket innehåll och lagom mycket plats och luft, i sitt inre rum mentalt och emotionellt. Liksom i det yttre, fysiskt och socialt.
Att känna att en är fri men samtidigt tillhör, och tillför, kan tillföra. Att vara en kanal och balansera och kanalisera lagom och vid rätt tidpunkt.
Att inrymma och utrymma, fylla och tömma.
Att rymmas i sig själv och i världen i hållbar form. Gör man inte det är det lätt att rymma. Från sig själv eller/och världen. Då infinner sig tomrummet. För vi kan alla springa, men aldrig ifrån oss själva eller världen. När vi rymmer från oss själva eller världen utrymmer vi ansvaret och allting går i stå. Då tar vi för mycket eller litet plats i världen eller oss själva och mister balansen om våra resurser. Vi springer då ofta genom rummet i jakt på tid och morgondag och mister därmed det enda vi har, nuet och balansen i det. För allting är relativt men medvetandet är alltid där vi är. När~varo du senast i dina hjärtkamrar eller trampdynor?

Att rymma eller rymmas?
Det är frågan för mänskligheten idag. Och svaret bärs både av du och jag.
Privat och offentligt.

(Skrivet på t-banan, i en av alla våra kanaler)

Lämna en kommentar

Filed under Livstankar

Break (in or out?)

Tystnad har inga ord, ingen tillhörighet, inget ägande, inget pass, ingen identitet, inga anspråk. Tystnad är. Som livet. 

 

Silence has no words, no belonging, no owning, no passport, no identity, no claims. Silence is. Like life.

 

Lämna en kommentar

Filed under Livstankar

Barndomens härvaro smyger sig in

Att flytta tillbaka till staden där man bodde som liten, till den förorten, till samma kvarter. Tiden innan man kunde läsa och skriva. Innan man blev satt i samhällssystemen för att bli en lärjunge och lära sig tala och tänka som en modern människa.

Innan dess. När leken var ens huvudsakliga syssla. När grottorna i sofforna var spännande äventyr. När hundra meter var en lång färd med massa saker man kunde upptäcka på vägen, inte minst de härligt doftande rosenbuskarna. De där som vuxna springer förbi. När den inte fanns något mer än här och nu – för det fanns ingen dator, ingen TV hemma hos oss och en telefon som knappt användes. Däremot fanns sagor i mängder. Världar att drömma sig bort i.

När jag var. VAR.

Innan jag blev utvandrad och invandrad och sedan kringflyttad i massa länder och grupper och kameleont så regnbågen kan slänga sig i väggen vad gäller variation. Med flera identiteter och sätt att tala. Och skaffade mig hundra galna idéer och komplex och hatkärlekar och helt enkelt förlorade mitt center i min egen mage. Inte helt kanske, men lite. Men blev en mycket modern människa med härligt CV.

Nu är jag tillbaka där. I Stockholm. I mormors lägenhet. Och när löven sjunker ner i marken ute på terrassen inser jag att det nog är dags att släppa allting. Det där tunga som jag burit på dessa år som strövare. Jakten, frånvaron. Säga åt det att det är dags att gå ut. Att det tagit ut sin tid.

Visst, jag kanske kommer fortsätta vara kameleont – teaterapan tystnar nog inte förrän den fått 100 ton ekologiska bananer. Men dags att sluta tänka att jag borde vara någon annanstans. Vilket nog är många kameleonters och mångkulturellas dilemma idag. Vara någon annanstans, kanske någon annan.

Detta ständiga DÄR är nog den största boven i dagens samhälle. Vi låter den ta vårt liv. Ty vårt liv är endast de stunder vi lever det, HÄR. Barnet har all tid i världen ty det har inte gett bort den till klockan. Watch out!

Jag är här nu.

Jag är här nu.

Jag är här.

Jag är.

Och jag inser att jag kanske för första gången sedan jag var liten, inte alls sörjer att hösten, mörkret och slasket kommit. Är jag med mig, så är saker inte så farliga eller hemska. Och höst? Ja, det ÄR ju så.

Må bra i lövsörjan – den ÄR så jäkla mycket!

Ostressad om inte annat 🙂

Lämna en kommentar

Filed under Livstankar

Att bli en integrerad jordmån

Vad gör man när det händer så mycket att man knappt hinner med?

Det är som att man är iakttare i sitt eget liv. Man iakttas och är iakttagen på en gång. Sin egen spion, sin egen korrespondent, sin egen terapeut, bönematta och frälsare. Fascinerande.

Det händer mig alltmer den senaste tiden. Jag har levt som en kameleont hela mitt liv – över gränser, om språk, land, dialekt, grupp, intresse, värderingar. Jag har spelat så många roller att jag inte vetat vem av dem jag ska identifiera mig mest med. Nu börjar de vattentäta skotten mellan dem att rasera. Strukturen av separation krackelerar och jag börjar sakta bli integrerad. Det där fina som typ väl alla, stater som människor, drömmer om. Hela. Kanske jorden mest av allt.

Att strukturen av separation ska krackelera. Att de där blockeringarna vi byggt upp, inom oss och sedan transplanterat ut i en internationell värld. Gränsposteringarna som färgas av blod, skrik, hunger, mobbning och ojämlikhet. (Har ni tänkt på att ordet internationell, som betyder mellanfolklig, förutsätter att vi redan har separerat oss i grupper och kanske nationer/länder?)

Jag vet att vår gemensamma värld idag är så organiserad att den inte skulle klara sig utan mycket av dessa gränser. Men samtidigt tror jag fullt och fast, av egen erfarenhet, att den enda riktiga separationen vi verkligen behöver lära oss, för den är fysikaliskt sett ofrånkomlig, är den om vår egen kroppsliga verklighet. Att lära känna oss själva, mentalt, fysiskt och emotionellt, i det ramverk som kallas mindbody på engelska, kroppsinne på svenska kanske, är den djupaste och mest grundliga gränsdragning som finns för våra liv. Vi föds och dör ensamma. Vi lever här bredvid varann men lever i vår egen medvetandevärld – som vi ibland tror att vi kopplar ihop med varandra genom ord som blir mentala föreställningsvärldar. Men vi är våra egna enheter, neurologiskt, synapsmässigt, ja totalt. Den som blir mästare över sitt medvetande är därmed också en självständigare person.

Inga krig, ingen girighet, mobbning eller miljöförstöring sker utan att det startas i oss människor, i våra egna medvetanden. Där är roten. Hysterisk gränsdragning utanför oss själva tror jag beror på att vi saknar tillräckligt mycket inre, att förstå vad som är i oss och vad som är omvärlden. Roten är i medvetandet. Således är det där vi ska gödsla.

Och nu håller det på att vändas om i min jord där, i mitt medvetande. Och de onda rötterna håller på att tyna bort, en efter en. Sakta når de ytan, och när jag slutar vattna dem, torkar de sakta bort. De där ”ogräsen” som separerat delar av mig från andra delar.

Jag börjar sakta bli en integrerad jord – mån. Någonting att måna om.

Let’s plant.

Lämna en kommentar

Filed under Body & kropp, Brain and mind, Livstankar

Sommardiktvideo: Sätta punkt

En helt sommarfräsch ny video, inspelad i ljuva Mullsjö förra veckan.

Texten heter ”Sätta punkt” eller ”Jag är” och är från i vintras och handlar om livets förändringar, smör i paketet, människor i paket, högtalare, definitioner och varför punktpunktpunkt är … högintressant

enjoy

Lämna en kommentar

Filed under Dikter, Livstankar, Video