Tag Archives: hopp

Att våga samlas och hoppa för mänskligheten

De kommer inte att förlåta oss, de kommer inte att förstå. De kommer inte förstå hur vi bara kunde sitta stilla och inte göra något, inte säga sanningen till alla. Inte våga lyfta blicken från vår egen lilla hörna och se helheten. De kommer att säga, förintelse, det vet VI vad det är. Och en förintelse som inte bara gäller judar, den gäller alla slags människor över hela världen.

Hur många ska dö? Hur långt ska vi gå innan vi ändrar våra steg och livsstil? Ska vi gå fram till stupet alla sju miljarder och säga, två av oss får hoppa, hej då. Och en får hoppa men bli hängande på avsatsen, traumatiserad för resten av livet. Hur ska vi göra? Är det så mänsklighet ser ut när den är mer på papper än i armarna, i fotstegen, i handlingarna? 

Kommer ”nationerna” att förenas på ett nytt sätt när vi närmar oss det läget? Hur många städer kommer att läggas under vatten? Har vi dykardräkter så att våra barnbarnsbarn kan få en turistglimt av Stockholm, Amsterdam, Hong Kong, New York och London? Eller hur kommer det vara? Minnet av vår livsstil där vi satt och väntade, visste men väntade. 

Måste vi vandra hela vägen till stupet och knuffa ner två av oss – finns det inga andra sätt? Kan vi inte slå oss ner vid lägerelden nu och hålla om varandra, prata, kramas, skratta och se vilka våra viktigaste behov är? Tillgodose dem och sluta upp med resten av våra aktiviteter som bara är substitut – som till exempel att skriva och läsa bloggar när vi egentligen inte har någon nära att tala med. Vid lägerelden behövs inte Thailandsresor, sju par skor per person, genmodifierade grödor, 20 mobiler som byts ut innan elden slocknat, motorvägar och märkeskläder. Vid lägerelden är det viktigaste hur vi är med varandra nu. Nu, inte sedan, inte då. Nu. Nu. 

Vid lägerelden brinner lågor inne och utanför människor – vi värmer varandra när någons låga flämtar svagt. Vi är tillsammans, för att det är så vi ska vara. Vi är tillsammans. På jorden. Vid lägerelden har alla plats för en rumpa, två fötter och två händer, inte mer eller mindre. Vi är tillsammans, på jorden. 

Gör vi det nu, då tror inte jag att vi måste gå till stupen. Och då behöver inte våra barnbarn undra över våra val. Då kan vi hitta lagom stora stup istället att hoppa över. Utmanande, men nästan så att vi vill utmana oss så. Vi kom ju hit inte för att stupa utan för att hoppa. Genom att hoppa, hoppas vi. Varje dag. 

—-

Precis när jag skrivit klart detta går jag in på facebook och finner denna bild hos en miljövän: 

Bild

 

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Livstankar

Mod börjar med en röst

”Mod börjar med en röst. Så enkelt är det.”

Det är en av huvudraderna i pjäsen SPEAK THRUTH TO POWER – RÖSTER UR MÖRKRET av Kerry Kennedy som porträtterar människorättsaktivister jorden över. Robert F. Kennedys dotter har rest över hela världen och samlat in berättelser från män och kvinnor som arbetar för att försvara sina medmänniskors rätt att leva, leva i frihet eller att leva överhuvudtaget. Genom att sprida dem vill hon inspirera fler att våga arbeta för fred och allas lika värde.

Igår hade jag äran att porträttera några av dessa människorättsaktivister med skådespelarna Karin Bjurström och Martin Aliaga  på Arena Satelliten i Sollentuna. FN-dagen till ära hade dramatiker Christian Augrell gjort en bearbetning av pjäsen RÖSTER UR MÖRKRET som vi framförde för Sollentunas gymnasieungdomar – en del av Teater Satelliten.

Det var starkt att få ge röst åt Marina Pisklakova som startade Rysslands första jourlinje för kvinnor, Heta linjen, mot våld i hemmet, för 20 år sedan. Mäktigt: ”Jag är inte någon märkvärdig person. Jag gjorde det varje kvinna i min ställning skulle gjort.” Jag hoppas att jag om tjugo år kan säga något ditåt! Min kamp handlar om vår livsstil: att sätta vår fysiska, psykiska hälsa i fokus och se att det är sammanlänkat med jordens hälsa. Harmoni är mitt mål!

Och det är sant att mod börjar med en röst. Vi föds alla ut med en röst i världen, höjer den för att få mammas bröst.

Tänk om vi alla höjde den på ett gott sätt för att förändra de sjuka sakerna i vårt samhälle – vilken kör det skulle bli!

Milad Mohammadi avslutade FN-dagen på Satelliten och konkluderade som jag: min viktigaste identitet är som medmänniska. Inte någon nationell identitet. Hoppas några ungdomar blir inspirerade och vågar stå upp för det de ser som rätt och fritt i sina liv och världen! Och ser sin egen potential och kraft och skaparglädje!

Lämna en kommentar

Filed under Livstankar

Vid vägs ende sätter man lökar

Igår fick jag reda på att någon jag väntat länge på, inte väljer mig. Jag trodde att han var min soul mate, och så säger han att han nyligen träffat en annan tjej. Och att det är allvar. Vad gör man då? Vad gör man när hela ens kropp och ens intuition säger att detta är någon du vill vara med, och den personen säger nej? Vart ska intutionen då ta en?

Jag har väntat vid hans sida i över ett år. Medan har varit ihop med en annan och sedan läkt sitt hjärta. Själv krossade jag mitt eget för två år sedan då jag åkte ifrån honom för att följa min dröm om teater. En dröm som blev en mardröm i just kontexten jag mötte då – jag sprang in i alla barndomens obearbetade sår och strödde salt i dem. 

I två år har jag försökt att kliva upp ur det hål jag själv kastade ner mig i. Jag blev så rädd för mig själv, för den smärta jag mötte inom mig själv och för att jag kunde göra så illa mot mig själv. Att vara rädd för sig själv är nog det värsta. Vad gör man då? Då måste man vandra in i mörkret verkar det som, se alla distansierande skyddsbarriärer man byggt upp, och sakta leta efter ljuset, sårbarheten och ömheten på andra sidan. Andra omkring mig har sträckt ut händer, vissa har jag tagit, andra har jag inte varit redo att ta. 

Nu tänker jag ta de händer, som jag känner att är varma och snälla och trygga. Lyssna på de röster som är lugna och tillåtande, som inte bär på alltför mycket spänningar. Och så lyssna inåt, vad behöver jag? Läka och leka tror jag. Och tala, skriva, ärligt. Detta blogginlägg lämpar sig säkert inte för framtida arbetsgivare. Eller dejter. Men det är sant, det är min sanning. Och det är det enda jag kan ge världen. Om vi alla gav sanning skulle det inte finnas så mycket lögner. Och fasader att upprätthålla. 

Imorgon ska jag plantera de jordgubbsplantor, vitlöksklyftor och tulpanlökar jag köpte idag. Begrava dem i jord. Så kanske det kommer upp något nytt, något spirande om cirka 6-7 månader. Det kanske gäller mig med. 

Jag hoppas det. 

2 kommentarer

Filed under Livstankar

Positiva nyheter – på SVT Debatt!

Vilken bild förmedlar nyheterna av världen och mänskligheten? Är den konstruktiv eller inte?

Jag har fått äran att börja tycka till på SVT Debatts hemsida i den nya pratshowen där. Premiär igår!

Temat? Majoriteten av dagens nyheter är negativa. Jag ifrågasätter hur modernt det är. Visst, medierna ska granska maktutövning och berätta om allt där mänskligheten fallerar. Men att bara berätta om det, blir en sorglig och rätt deprimerande historia. Journalister är människor och kan och vill mer tror jag! Och de borde ta sitt ansvar för de samhällsstorytellers de är.

Mer positiva nyheter – att gräva fram berättelserna om hur vi kan ersätta det kraschande ekonomiska systemet, om hur arbetsplatser och skolor kan bli mer harmoniska och kreativa ställen, hur fler kan äta nyttigare mat och slippa viktproblem och sjukdomar med mera med mera – DET borde ges lika mycket resurser om vi ska ha en konstruktiv samhällsutveckling!

Aftonbladets förra chefredaktör Anders Gerdin tog också upp denna fråga i en debattartikel i somras. Hur han mötts av många läsare som är trötta på att bara höra negativa historier, och hur han tänkt till kring det.

”Det anses finare att vara en tuff journalist som jagar för att fälla makthavare, än att jobba långsiktigt för att ge läsarna kunskap och framtidshopp. Vi i media har det största ansvaret för den bild vi ger av nutiden och framtiden. Det tycker jag vi har missbrukat.”

Jag tycker att Expressen och Aftonbladet skulle införa som regel att minst en dag i veckan ha en konstruktiv löpsedel! Precis som vissa ställen kör måndagar vegetariskt, i en led att börja bli sundare. En löpsedel som berättar om något mänskligheten kommit fram till, genom forskning eller erfarenhet, som FUNKAR BRA! Det vore super för alla oss fotgängare som fångar flimret av megafonerna.

När jag började journalistutbildningen på JMG 2007 var de flesta i min klass där för att de gillade att skriva och för att de brydde sig om samhället – de ville bidra på något sätt. Tyvärr gick många ut utbildningen betydligt mer cyniska än när de började – de hade mött verkligheten av brådska och negativ nyhetslogik där viljan att förändra ofta fick stryka på foten för en ”krass realism”. Om detta är verkligheten på majoriteten av svenska journalistutbildningar är det ett allvarligt samhällsproblem. Att de som har megafonerna i samhället blir cyniska är oerhört sorgligt. Ty medierna är idag våra lokala, nationella eller ofta globala historieberättare. Den rollen bör de ta på allvar och varje redaktion bör fundera mycket vilken bild de ger av mänskligheten.

Jag blev glad när DN nyligen efter att ha berättat att många högstadieungdomar inte får ha lugn och ro i sina klassrum, strax efter berättade om en skola där eleverna faktiskt fick arbeta ostört. Exakt sånt behövs! Belys problemen och berätta sedan om ställen där man fått bukt på problemet eller rutinerna gör att det aldrig uppstod. Följ upp som läkaren som diagnostiserar problemen och sedan berättar om hur man kan bli frisk! Gör läkaren bara hälften orkar man inte gå till hen i längden…

Vissa har vaknat upp, börjat göra något åt det hela.

Good News Magazine är ett exempel – idag Nordens största tidskrift för att fokusera på människans goda krafter. Byggt på insikten att godhet föder godhet och hopp föder hopp. De har skönt tagit ställning: ”Vår ambition är att förbättra världen.” Var det inte det alla ville när de typ steg upp varje dag?

Själv skrev jag för en specialedition av Positive News – världens kanske första och största tidning för att berätta om människors lösningar på problem – redan 2005 på World Youth Congress. Det var fint att få göra en tidning som berättade om hopp, inte bara hopplöshet.

Just det: internationella ungdomskongresser är ett tips för alla journalister och redaktörer som börjar tappa samhällstron. Där finns tron, hoppet och drömmarna. Det är bara att hoppa dit media – landa mitt emellan de nationella gränserna och berätta om ingemanslandet där framtiden finns!

Lämna en kommentar

Filed under Journalistik

Andedräkten och kraftverket

Livet är att andas. Andas ut och in. Andning är det som inramar livet. Det första vi gör när vi föds och det sista vi gör. Andas. De flesta av oss föds och dör liggande stilla, på en bädd eller i någons armar. Men vi andas, vi drar in och ut livet, genom vår mun, hals och lungor.

Genom andetagen kan man höra hela livet, all iver, all spänning, all ilska, all förvåning, all upphetsning av alla slag. Alla impulser som får oss att agera och reagera, begynner subtilt eller stort med ett visst sätt att andas. När vi förhindrar andningen från att ske som den vill, blockerar vi den emotion som andningen vill få oss att andas ut, och den sätter sig i kroppen. När vi gjort det länge börjar det höras på vår röst, denna andningens och spänningarnas mikrofon, och till slut att synas i kroppen.

De öppna, uppräta bröstkorgar de flesta av oss gick med som barn, försvinner tyvärr hos många oss oss när vi blir äldre. Om man inte tränar dans, sång eller liknande. För att få tillbaka den får man jobba – fysisk träning och vighet. Men med den kommer också nygamla guldklimpar: plötsligt kommer rösten att börja resonera i hela kroppen och bära långt.

Rösten är vårt första och sista livsuttryck – bebisen som bara kan skrika för att få uppmärksamhet. Och kanske åldringen som inte orkar röra sig längre. Rösten är vårt livsCV, där hörs om vi bär på mycket spänningar samt hur närvarande och avslappnade vi är i nuet. Vi klär oss i vår andedräkt och den hörs.

Sakta håller min bröstkorg på att bli öppen igen och rösten börjar strömma ut med ny styrka. Så när fåglarna sjunger alltmer i träden, sjunger jag med dem. Och det börjar finnas orsak:

Jag har fått ett fantastiskt sommarjobb, ska vara inslagsproducent på Junior i P4 – göra barnnyheter! Superfantastisk 30-årspresent. Jobba med samhälle och med barn och radio – tre flugor i en holk. Ja, jag vill inte döda dem så jag samlar dem i min lilla myggholk som jag hittat i en hantverksbod.

Jag bor i Köpenhamns mysigaste kollektiv – hemmabyggt med bara funna och andrahandsprylar. Prismorna hänger i köksfönstret och omvandlar kvällssolen till regnbågar på väggen. Och när man fastnat för länge i kulissen som kallas stad, springer man upp för de fem lila våningstrapporna och landar på kvarterets enda takterrass där ögonen återigen kan få vila på en horisont över taknockarna och själen få flyga.

Och sakta utforskas clownen. Och alla mina tyngsta barndomskomplex som jag sprang in i i 150 km/h i höstas i när jag kom hit till Köpenhamn och denna skola, de börjar sakta att lätta. Det finns hopp och det finns bred avgrunder och stup. Men försöker man aldrig hoppa över dem, kommer man alltid bli stående på den ena sidan av sig själv. När det finns en hel kropp att inta, ett helt väsen att kolonisera, eller avkolonisera, rädslosanera. När kraften når från fingerspets till fingerspets, tå till huvudtopp, utan hundra blockeringar på vägen. Då börjar man bli det kraftverk man är född till. Kraftverket som efter barndomens frihet blev kraftvärket, nästan med sprängningsrisk ibland.

Men nu är kraftverket på väg tillbaka. På djupet kanske denna gång. Jag hoppas det. Jag andas in – och vet att jag är villig bära alla andedräkter som krävs för att jag ska bli så ren som kejsarens nya kläder.

God afton världen

 

Lämna en kommentar

Filed under Krönika, Livstankar

Slamfinal, storytellingshow och höga vårhopp

Köpenhamn går mot vår med stormsteg. Idag var gräset i parken grönt för första gången igen, grönt på riktigt. Och fåglarna och krokusarna slåss ikapp om att sticka ut.

Ikväll, om exakt tre timmar, sker detsamma med ord. Då är det poetry slam-final på Moriskan i Malmö. Då ska ett av stans lag till SM utses. Koras och firas på basis av genomtänkta ord. Det ska bli jättekul! Flera av mina medtävlande har jag aldrig hört förr, men jag ser fram emot det stort! Kl 21 för alla strövare i södra Sverige som fortfarande saknar kvällsunderhållning.

Och på måndag drar det ihop sig till storytellingföreställning på Commedia School. Vi i första året ska bjuda på en kavalkad av berättelser, i ord, kropp, rörelse och röst. Påhittade och påhittiga historier blandas med uppimpade sagor och sanna skrönor!

Välkomna kl 20 till bakhuset på Praestögade 17 i Nordhavn. Gratis entré såklart!

Och solen värmer staden alltmer så till helgen kan vi nog öva vår pantomim utomhus. Och just passligt, som vi skulle säga i Finland, till den tidiga våren fyndar några i vårt kollektiv en massa glass när de drar ut och dumsterdivar. Mums.

Och igår gjorde jag högre lindyhop-hopp än jag gjort på flera år med en fin danspartner, kanske högre än någonsin. Som någon sa, the law of lift is older than and surpasses the law of gravitation. Vill jag hoppa, kan jag. Vill vi flyga, kan vi.

Det går mot ljusare tider.

Ses där vi ska ses!

 

Lämna en kommentar

Filed under Poesigigg

Den dyre optimisme av Piet Hein

Den billige pessimisme –
den lægger sig mageligt ned
i sikker forvisning om menneskets
ondskab og håbløshet
Den billige optimisme –
den glider med tidernes strøm
i lukkede øjnes lyssyn
og ordfager ønskedrøm.

Det er så balsamiskt at afstå fra ansvar
og køligt bekende sig til,
at alting er afgjort på godt eller onodt –
hvad vi vil eller ikke vil.
Det er en bekvem fatalisme at tro på,
at alle ting går som de bør,
godt eller ilde urokkeligt af,
hvad vi gør eller ikke gør.

Men højt over sortsyn og lyssyn og dybt
under djævle- of engletro
bærar vi i oss en dyr optimisme,
som ikke vil la os i ro.
Den kender vor usleste svaghet men aner
som set mod et sort firmanent
også de skælvende tågede lys
i den evige klodenat tæandt.

Den ser i det mulm, som hyller
vor vandrende verden ind,
den flakkende lille flamme
af vågnende menneskesind.
Den løfter den spæde sprde
i sin værnend hånd og véd:
Dette er kimen til menneskeværdighed –
m e n n e s k e h e d.

ur diktsamlingen ”Husk at leve” av Piet Hein

En inspirerande dikt jag fann idag. På ett kafé hoppade den på mig. Rakt upp från bordet.

Lämna en kommentar

Filed under Dikter