Tag Archives: haiku

Lånta dikter och moln på himlen

Efter lång tystnad
öppnar poeten munnen
dröjande – och ler. 

 

Dikterna brinner
men kritikern suckar tungt.
Smärtan är för stor. 

 

I min grå drömvärld
går jag och fantiserar
om verkligheten. 

 

Tre fina haikudikter av finlandssvenska Erik Andersson som jag får upp när jag öppnar diktsamlingen ”Ögonen är orden” denna morgon. Och de stämmer så exakt in på det jag lever eller har levt länge. Jag har ett moln av dålig självkänsla, skuld, skam och anklagelser som ligger över mitt bröst. När jag går in i det är allting hemskt och jag finns knappt. Man ser ju inte klart när man är i ett moln. Då är smärtan enorm och poeten i mig undrar vad den egentligen ska säga, som är av värde. 

Men nu har jag identifierat det, jag känner det varje gång jag sätter mig ner och mediterar och försöker ha sinnesjämvikt med det. Förstå att det är ett stort galet komplex men så fort jag ber det gå så blir det starkare. Så bäst att bara iaktta, som en som sitter bredvid någon som mår dåligt eller en ilsken människa som går förbi. Hålla handen och behålla sinnesjämvikten. Och kanske en dag har molnet lättat (ja det är en fysisk förnimmelse av ett moln över mitt bröst, ett gummimoln) och jag kan se helt helt klart. 

Wow.

Att sitta och serva ännu två vipassanakurser var fantastiskt. En sådan resa med sig själv inuti med ett bra verktyg på vägen. Även om man kör fast ibland. I diken, köer eller moln 🙂 Lätta på bagaget av begär och motviljor så att man kan gå lättare och med rakare blick och rygg. 

 

Jag vet inte för vem jag skriver. För min medmänniska gissar jag. Som också går igenom saker gissar jag. Livet är ju de dalar och toppar vi själva skapat oss inuti i vårt mentala landskap. I got many hills! 

Lämna en kommentar

Filed under Livstankar

Haiku om tunnelbanan och friheten att röra sig fritt

Tunneln mörkar sig.
Lämna mig ifred mänska!
Dra dig mot ljuset!

Haiku från tunnelbanan, nr 4.

Att börja röra sig i underjorden och mörka tunnlar utan ljus efter att nästan hela livet ha levt på jorden och styrt sig egen takt, är intressant. Som barn sprang jag omkring här i Kista glatt bilfritt. Tunnelbanan såg man bara då och då men då var det mest ett spännande utforskande av människor – så olika de såg ut!

Sedan har jag haft privilegiet att bara bo i städer där jag kunnat vara mig själv behjälplig i transport. Apostlahästarna red mig till skolan i alla år i lilla Åbo. Cykeln tog mig ut till naturen. I Göteborg blev stålhästen min ständiga partner under alla studieår. Tillsammans flydde vi från cykelpolisen och tog oss uppför de mest omöjliga kullar och över de mest hisnande broar. Jag minns en gång då jag stannat upp och stod och övade dikter vid ett broräcke. Efter en liten stund kom en polisbil och berättade att det fick jag inte – upp och cykla vidare! Älvsborgsbron är nämligen Göteborgs självmordsbro.

Vi cyklade vidare – jag och hjulen. Till och med i sydfranska Bordeaux cyklade jag ut till campus. Förbi alla de franska studenterna i sina bilar, på väg mot 60-talets groteska bilparkering byggd på universitetet. Fulhet och idioti från en tid då tron på mänskliga framsteg levde i en alienation från naturen.

Till och med i Paris har jag cyklat en vecka. En kompis hade en cykel över, jag gjorde korstecknet, bad de högre makterna om hjälp och for ut. Att få en stad man bara lärt känna i små metrostationsöar, att plötsligt sitta ihop och bli en helhet – tack vare att man rör sig snabbt rullande ovan jord – det är fantastiskt. Det unnar jag alla människor. Det gör att man blir mer hel på platsen man är på, inte bara ett transporterat fragment.

Likaledes cyklade jag i Malmö och Köpenhamn förra året. Runt runt. För första gången kände jag mig som en bilist trots att jag var cyklist: Köpenhamns cykeltrafik är så stor och professionellt utförd. Inget tramsande där inte, då ropar en dansk dam åt dig högt. Jag längtar efter den dagen det sker i Sverige!

Att nu landa i min barndomsstad Stockholm och köpa mitt första månadskort och sitta och tugga minuter gömd i underjorden med främlingar omkring mig, är således intressant. Jag kommer nog känna mig avskuren ändå tills jag cyklat in till centrum några gånger från min förort. Jag transporterar inte mig själv, jag kan inte styra min takt och jag har inte helkoll på omgivningen och var jag är.

Jag tror, naivt kanske, att detta pendlingsberoende, är lite alienationsskapande. Och det gäller idag väl snart flera miljarder människor. Att inte färdas fram så man själv har koll, gör en beroende. Beroende kan vara bra om det leder till insikt om ansvar för det gemensamma. Men jag tror det kan leda till att man känner sig berövad lite frihet också. Systemet vi människor lever i gör att vi känner oss mindre fria. Men det ingen specifik person som har tagit vår frihet. Det är vårt eget upprätthållna system som gör det.

Det gör det synnerligen komplext och intressant hur vi människor kommer förändra systemen framöver. Vi är alla del i dem, men många av oss vill förändra dem. Kan vi med miljoner myrsteg och minskat ego, eller kommer det att explodera i revolutionsaktiga uppbrott?

Naturen får visa.

 

Lämna en kommentar

Filed under Haiku, Livstankar, Samhällsreflektioner

Att balansera med 17 stavelser

”Blommorna vissnar,
när de vattnas för mycket.
All balans är svår.”

Min andra haikudikt. Blommorna kunde likväl gälla oss människor, våra egon och idéer tänker jag. Mata lagom mycket. Mums.

Lämna en kommentar

Filed under Haiku, Livstankar

Orden blir till pärlor i haikudebut

Sakta för oss livet,
som pärlor på ett radband.
Rörs en efter en.

Jag har börjat skriva haikudikter! Härligt format – precis lagom för några minuters väntetid i stadsbruset eller på en jobbrast.
Ikväll gäller det: poesidebut innanför Stockholms tullar – men vi ska inte tulla på sanningen från hjärtat! Nej, sanning har inte svartvita gränser som vi så ofta försöker beskriva världen med. För kanske är det så att Stockholms framtid inte ligger i varken innerstan eller förorten, utan i efterorten. Och var finns den?

Efterorten…. 🙂

Välkomna till Stampen i den ”gamla staden” kl 20 prick!

Lämna en kommentar

Filed under Dikter, Haiku, Livstankar, Poesigigg