Tag Archives: frihet

Att bubbla sig fri

bubble-cc

Det händer mycket nu. Jag sökte in på teaterhögskolan här i Stockholm och gjorde tredje provet i fredags, men sprack där. Vi var 40 kvar av 800, 10 kommer komma in. Må de få en härlig och utvecklande tid!

Jag tvivlar inte längre på min förmåga eller viljekraft, nu ska jag bara fokusera den rätt. Texter bubblar upp ur mig fortare än jag hinner producera dem väl, ge dem rätt form. Änglar dyker upp och ger mig hjälp på vägen, med kontakter, tips, samarbeten, till exempel min nya fantastiska skådespelarvän Jasmine Heikura.

Och kanske detta pansar jag haft på mitt bröst i 25 år, denna överlevnadsbubbla jag har kämpat med och i alltsedan jag som barn fick ett nytt hemland och blev hyperskraj, kan lämna mig. Jag orkar inte längre gå omkring och vara livrädd varje dag. Känna att jag måste försvara mig. Det är sååå jobbigt! Eller känna att huvud och kropp inte riktigt är i kontakt med varandra, för det finns ett svart moln, en tomt hål, en knut där. 12 år bodde jag i Finland utan att kunna finska ordentligt: en total inre och yttre blockering till att känna mig delaktig och fri i samhället under hela min uppväxt. Jag har en Berlinmur i mitt bröst som jag nu håller på att riva.

Någon skulle kunna göra en film om detta, om erfarenheten att känna det som att man lever i en bubbla, bakom en mask som känns fysiskt som gummi över hela ens ansikte. Och bokstavligt gör att man inte ser omgivningen så färggrann som den är, för den dols av en hinna. Att bära en knut av decenniegammal rädsla och ilska i sig, en knut jag går in i när jag är ensam och ibland tyvärr även på scen, men som många inte ser utifrån. Då försvinner den, nästan i alla fall. Att ha förnekat sig kärleken och livet på det sättet. Att tro att så här är livet, det finns inget mer än detta. Det kan inte bli bättre. Bubbelbubbel, halvdrunkna. Bara att jag vågar skriva om detta är stort nog – jag har burit det ensam i så många år.

Jag är nog inte ensam med erfarenheten dock. Att känna att något är fel men inte veta hur man ska komma ur det. Jag tror Sverige och världen är fulla av människor som har trauman som de bara accepterar som eviga ok.

Jag vet dock att andra verkligheter finns och kommer att arbeta tills jag dör för att utvecklas ditåt, inte invecklas mer. Förutom meditation och lek så är clown och dans två nycklar. Och i detta har jag nyligen mött två möjliga partners: en för clown och akrobatik och en för dans och teater, jaaaa! Så det kan bli en riktigt fin sommar. Kanske bara dags att köra nu: Ruthtuta och köra! Ingen utfärdar livskörkort utom vi själva. Vänster eller högertrafik, bara man styr och håller lagom fart så kommer man att nå någonstans. Och dikena finns, men vägen är ju resan så enjoy it. Varje grässtrå, varje brännässla är unik och levande och en lekkamrat med rätt inställning.

Och medan jag skriver detta på fina Entreprenörskyrkan, en kreativ arbets- och mötesplats i Stockholm, så möter jag en möjlig till partner: killen bredvid mig är inte bara entreprenör, han är musiker och söker någon som kan skriva bra texter. Vi planerar in en möjlig träff, haha livet är för galet! Synkronisering.

Nu ska jag cykla iväg till kören – vad väntar där, en producent kanske?

I believe in miracles….

Jag behöver inte vara med i en såpopera, jag är en såpbubbla och nu är det dags för den att flyga fritt eller spricka!

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Livstankar

Rent mjöl i fel påse – över vak vågar vi gå?

Tänkvärd artikel i Sydsvenskan om vårt ökande övervakningssamhälle och vem det egentligen gagnar och kan komma att skydda!

” Övervakaren lägger inte bara pussel utan bestämmer också i hög grad vad bilden ska föreställa.” skriver Agrell.

Övervakning är väl som rationalitet: målet avgör vad som är vettig väg. Om målet är att ha koll på allt som inte är politiskt korrekt, då går vi mot samhällelig statiskhet eftersom all dynamik och  nytänkande per definition ifrågasätter det existerande. All den samhällsutveckling som vi sett de senaste århundradena hade aldrig ägt rum om nytänkare övervakats.
Jag försöker framförallt vara min egen mentala spion, iakttagare. Om vi övervakade våra egna medvetanden, billigt och vi är de enda som göra det, då vore världen mycket säkrare eftersom det där all misstro och illvilja börjar!

http://www.sydsvenskan.se/kultur–nojen/rent-mjol-i-fel-pase/

Lämna en kommentar

Filed under Politik, Samhällsreflektioner, Tips journalistik, Tips samhällsintresse

Friheten från rollerna och historien

Vi vandrade genom trånga gångar för att vi skulle tvingas lägga ifrån oss allting onödigt vi bar på. Så mycket saker, så mycket minnen. Att vi orkade! Allt vi släpat på i århundraden. Allt de la på oss från det att vi föddes. Alla historier de berättade för oss, matade oss med. Både när vi var hungriga och när vi var mätta – även då tvingade de dem i oss. Berättelserna om vilka vi var, vilken släkt vi kom ifrån och varifrån den kom. Vilka vanor och traditioner vi hade, vår grupp och vår kultur. Och sedan matades vi med alla historier om de andra. Om grannarna, om släktingarna vi inte längre umgicks med, om folket på andra sidan stan, på andra sidan gränsen. Dem som inte var som oss. Vi matades med att höra om alla grupper och vi lärde oss att känna igen dem. Och för att höra hemma någonstans så började vi anpassa oss till de tillhörigheter vi fått tilldelade oss. Vi började röra oss som dem, klä oss som dem, låta som dem, bete oss som dem, Snart var vi kopior av det vi sett och snart därefter trodde vi att vi alltid varit sådana. Då blev det ännu lättare att säga vi och dom. Människan har svårt att leva utan historia så vi gjorde som nästan alla gjort före oss, vi klev in i historien. Och I historien finns hjältar, hjältinnor, offer, förrövare och förlorare. Så vi började leka de lekarna. Vi önskade att just vi skulle bli hjältar i historien, den lilla hemmavid, eller den stora ute – den som syntes I mediekanalerna och kanske till och med skulle berättas när vi var borta. Genom att välja att spela en roll kunde man skriva in sig I den riktiga historien, den som skulle finnas när vi själva var utplånade. Då fanns vi I alla fall I historien. Och vi spelade dem, rollerna, utklädda, insvepta och avklädda. Vissa var nästan som kejsarens nya kläder. Men där prövades man än mer – den som kunde tro på kejsarens nya kläder var verkligen med i historien!

Men nu hade någon fört oss till en gränd, en riktigt small gränd. Och allt det där vi burit på, alla historier, souvenirer och minnen. De bad gränden oss att lägga ifrån oss nu. Den sa: vill du komma fram här, eller vill du att dina historier ska komma fram? Du får välja nu.

Och där stod vi.

Där står vi. 

Lämna en kommentar

Filed under Livstankar, Samhällsreflektioner

Dansen gör oss till människor

Att röra kroppen rytmiskt är primärt tror jag. Dansen föregick alla ord och alla ideologier, och fortsätter att göra det. Att se en annan människa röra sig sätter igång hjärnans spegelneuroner så att vi fascinerat stannar upp och tittar. I alla situationer. Vi är fysiska varelser.

Efter att i sex år ha dansat och framfört min dansdikt, en fysisk och verbal hyllning till dansen, ensam på scen, är det nu dags att ge den rättvisa. Med ett blandat härligt gäng håller vi på att ge den en riktig koreografi, fantastiskt. Och en filmare väntar på att filma oss. Må dansen spridas! Vill någon delta, hör av dig! Texten finns publicerad här snart i ett annat inlägg.

Häromdagen dansade jag även på gatan här i Stockholm med en fantastisk gatumusiker. Folk stannade upp. Rör man sig så rör man andra. Så är det bara. Högt eller lågt. Är du med dig i rörelse, är andra med sig, genom dig. Vi kopplar och kopplar ihop genom rörliga vibrationer.

Och att hålla danskurs för arbetslösa/arbetsrehabiliterande är fantastiskt givande. Att ha en plan för att ge dem möjlighet att ha tillgång till sina kroppar, men likaväl kunna släppa den och möta dem och se deras behov i stunden. Jag gör misstag men lär mig. Så här säger Lisa, en av de arbetslösa deltagarna:

”Dans gör att man tinar upp i själen, att låsningar i kroppen lossnar, blodcirkulationen kommer igång. Endorfinerna sprudlar när man dansar! Dans är livsnödvändigt för mig och jag vet att alla mår bra av att prova det. Det gör oss starkare både i kroppen och mentalt. Ren läkning.”

Jag kan bara instämma. För mig som haft djupa spänningar i kroppen sedan barnsben och haft ett överaktivt analytiskt intellekt så har dansen alltid varit min frizon, min terapi. När jag dansar behöver jag inte tala, påstå något eller försvara mig i sociala konflikter och jag vet att jag är okej, att jag duger. Min kropp säger åt mig att jag är helt okej, oberoende av yttre sociala omständigheter. Jag finns ju här. Likaså när jag sjunger. Min röst finns och har alltså rätt att finnas och höras.

Jag önskar att alla människor fick uppleva den känslan. Jag tror att vårt samhälle och våra sjuksiffror skulle se annorlunda ut om vi dansade och sjöng mer i skolan, på arbetsplatser och på arbetsförmedlingen. Jag vill införa dans och sång för alla Sveriges arbetslösa! Att vara i det man faktiskt har, sin kropp och sin röst, och finna närvaro, kreativitet och glädje i det är en otroligt viktig plats för att stärka ens självförtroende tror jag. Och möter man andra i det byggs en djup gemenskap, vilket körsverige kan intyga om tror jag.

Likaså är vi alla lika i sången och dansen – vi är bortom nationaliteter och utbildningar och löner. Vi är människor! Mer dans i samhället kunde alltså vara ett sätt att överbrygga rasism, rädsla, hat, aggression och främlingsfientlighet.

Således gläds jag åt att få ha deltagit i det fantastiska arrangemanget Dance for love som gick av stapeln på Sergels torg i Stockholm i september. Ett återkommande event för att hylla dansen och glädjas och mötas i mångfalden. I stadgarna konstateras det att dans är förenande och universellt och att direkta interaktioner människor emellan är en nyckel för ett öppet och mångfaldigt samhälle. Jag kan inte annat än hålla med till fullo. I dansen möter jag människor som människor. Vilket är det vi är under våra raster. Och ett samhälle där folk inte vågar möta varandra är inte ett samhälle. Jag hoppas jag kan bidra framöver att de eventen sprids.

Nu ska jag dansa mig i säng.

Vi ses på dansgolvet. Eller gatstenarna.

De väntar på att våra fötter ska göra något annat än gå monotont på dem.

”Bailar es soñar con los pies.” spanska musikern Joaquin Sabina

”Att dansa är att drömma med fötterna.”

Drömmer vi från fötterna uppåt så borde vi kunna förverkliga våra drömmar.

2 kommentarer

Filed under Livstankar

Haiku om tunnelbanan och friheten att röra sig fritt

Tunneln mörkar sig.
Lämna mig ifred mänska!
Dra dig mot ljuset!

Haiku från tunnelbanan, nr 4.

Att börja röra sig i underjorden och mörka tunnlar utan ljus efter att nästan hela livet ha levt på jorden och styrt sig egen takt, är intressant. Som barn sprang jag omkring här i Kista glatt bilfritt. Tunnelbanan såg man bara då och då men då var det mest ett spännande utforskande av människor – så olika de såg ut!

Sedan har jag haft privilegiet att bara bo i städer där jag kunnat vara mig själv behjälplig i transport. Apostlahästarna red mig till skolan i alla år i lilla Åbo. Cykeln tog mig ut till naturen. I Göteborg blev stålhästen min ständiga partner under alla studieår. Tillsammans flydde vi från cykelpolisen och tog oss uppför de mest omöjliga kullar och över de mest hisnande broar. Jag minns en gång då jag stannat upp och stod och övade dikter vid ett broräcke. Efter en liten stund kom en polisbil och berättade att det fick jag inte – upp och cykla vidare! Älvsborgsbron är nämligen Göteborgs självmordsbro.

Vi cyklade vidare – jag och hjulen. Till och med i sydfranska Bordeaux cyklade jag ut till campus. Förbi alla de franska studenterna i sina bilar, på väg mot 60-talets groteska bilparkering byggd på universitetet. Fulhet och idioti från en tid då tron på mänskliga framsteg levde i en alienation från naturen.

Till och med i Paris har jag cyklat en vecka. En kompis hade en cykel över, jag gjorde korstecknet, bad de högre makterna om hjälp och for ut. Att få en stad man bara lärt känna i små metrostationsöar, att plötsligt sitta ihop och bli en helhet – tack vare att man rör sig snabbt rullande ovan jord – det är fantastiskt. Det unnar jag alla människor. Det gör att man blir mer hel på platsen man är på, inte bara ett transporterat fragment.

Likaledes cyklade jag i Malmö och Köpenhamn förra året. Runt runt. För första gången kände jag mig som en bilist trots att jag var cyklist: Köpenhamns cykeltrafik är så stor och professionellt utförd. Inget tramsande där inte, då ropar en dansk dam åt dig högt. Jag längtar efter den dagen det sker i Sverige!

Att nu landa i min barndomsstad Stockholm och köpa mitt första månadskort och sitta och tugga minuter gömd i underjorden med främlingar omkring mig, är således intressant. Jag kommer nog känna mig avskuren ändå tills jag cyklat in till centrum några gånger från min förort. Jag transporterar inte mig själv, jag kan inte styra min takt och jag har inte helkoll på omgivningen och var jag är.

Jag tror, naivt kanske, att detta pendlingsberoende, är lite alienationsskapande. Och det gäller idag väl snart flera miljarder människor. Att inte färdas fram så man själv har koll, gör en beroende. Beroende kan vara bra om det leder till insikt om ansvar för det gemensamma. Men jag tror det kan leda till att man känner sig berövad lite frihet också. Systemet vi människor lever i gör att vi känner oss mindre fria. Men det ingen specifik person som har tagit vår frihet. Det är vårt eget upprätthållna system som gör det.

Det gör det synnerligen komplext och intressant hur vi människor kommer förändra systemen framöver. Vi är alla del i dem, men många av oss vill förändra dem. Kan vi med miljoner myrsteg och minskat ego, eller kommer det att explodera i revolutionsaktiga uppbrott?

Naturen får visa.

 

Lämna en kommentar

Filed under Haiku, Livstankar, Samhällsreflektioner

Malmöpjäs att se: Nine parts of desire

Såg i helgen en mycket bra pjäs här i Malmö. Nine parts of desire där berättelser om och av nio olika irakiska kvinnor berättas av en superduktig skådespelartrio med Donia Massoud, Eleonora DeLougheri Nordin och Sanna Turesson på svenska, engelska och arabiska. Kvinnoöden kanske (kvinnor och barn är oftast de hårdast drabbade offren i krig), krigsöden kanske (sjuka berättelser som får en att vilja begrava vartenda papperssnack om mänsklig utveckling och mänskliga rättigheter) men i grunden bara så humana berättelser. Och jag förbluffas återigen över hur vi människor kan vilja begränsa och skada varandra. Vad vi än har för ursäkt. Det finns ingen ursäkt. Det finns bara mentala snedvridningar.

Och återigen: hur det mentala förtrycket i slutändan är vår eget ansvar – att ta hand om vårt eget förtryck. Då faller också viljan att pådyvla andra våra ideal, vilken ideologi det än gäller. Den som upplever frihet ger andra frihet.

Gå och se pjäsen om du råkar vara i Malmö i helgen och är intresserad av mänskliga berättelser. Gripande och relevant. Den typen av viktigt berättande som gör det nyheterna inte har tid med. Men det som drabbar en.

Teater Foratt sätter upp på Bastionen, t o m söndag kl halv åtta varje kväll.

Lämna en kommentar

Filed under Teater och scenkonst

Sol, ljus och skolbänk

Lär dig känna solen även när det är molnigt.

Då kommer ditt mentala regn snart att lätta. 

– första sanningen på min lilla svarta tavla här i mitt nya hem i Malmö. Den jag köpt på SVTs rekvisitautförsäljning för nästan två år sedan. Jag känner mig som i lågstadiet igen när jag tittar på den och skriver på den – det blir lika osnyggt som när jag var åtta år. Och det finns en charm i det, en barnslig ödmjukhet väller upp, för man är fortfarande nybörjare i livets skola. I alla fall jag. Efter 28 av deltidsnärvaro siktar jag nu på sedan ett år på heltidsnärvaro. Insåg att deltiden gjorde att jag fick massa hemläxor, som man gärna hade sluppit. Så med heltidsnärvaro i livets skola, eller på Människa AB som det heter för vuxna nuförtiden – i alla fall i min Alicevärld – hoppas jag kunna lära mig mer och snabbare. Lära mig och utvecklas, inte invecklas. Så skolbänken är borta, även den fysiska i Köpenhamn där jag nu istället rör mig på golv för att finna min intuition, men skolan består: Att finna min egen gångstil på livets väg.

Det var underbart fint på läsa i Ljusets kalender i Malmös stadsbibliotek igår. Aldrig har jag läst i sådan rymd som där, aderton meter till taket. Tankarna och orden kunde sväva fritt och högt och jag undrade hur beslut skulle se ut om de togs i sådan rymd. Kanske alla viktiga beslutslokaler i samhället borde se ut så? Folk som känner frihet vill oftast ge andra frihet också. Herr Tillväxt fick också göra premiär i denna ordborg. Passande.

Hoppas solen lyser på dig imorgon, inifrån eller utifrån

Lämna en kommentar

Filed under Citat livet, Livstankar