Etikettarkiv: dansa

Dansen gör oss till människor

Att röra kroppen rytmiskt är primärt tror jag. Dansen föregick alla ord och alla ideologier, och fortsätter att göra det. Att se en annan människa röra sig sätter igång hjärnans spegelneuroner så att vi fascinerat stannar upp och tittar. I alla situationer. Vi är fysiska varelser.

Efter att i sex år ha dansat och framfört min dansdikt, en fysisk och verbal hyllning till dansen, ensam på scen, är det nu dags att ge den rättvisa. Med ett blandat härligt gäng håller vi på att ge den en riktig koreografi, fantastiskt. Och en filmare väntar på att filma oss. Må dansen spridas! Vill någon delta, hör av dig! Texten finns publicerad här snart i ett annat inlägg.

Häromdagen dansade jag även på gatan här i Stockholm med en fantastisk gatumusiker. Folk stannade upp. Rör man sig så rör man andra. Så är det bara. Högt eller lågt. Är du med dig i rörelse, är andra med sig, genom dig. Vi kopplar och kopplar ihop genom rörliga vibrationer.

Och att hålla danskurs för arbetslösa/arbetsrehabiliterande är fantastiskt givande. Att ha en plan för att ge dem möjlighet att ha tillgång till sina kroppar, men likaväl kunna släppa den och möta dem och se deras behov i stunden. Jag gör misstag men lär mig. Så här säger Lisa, en av de arbetslösa deltagarna:

”Dans gör att man tinar upp i själen, att låsningar i kroppen lossnar, blodcirkulationen kommer igång. Endorfinerna sprudlar när man dansar! Dans är livsnödvändigt för mig och jag vet att alla mår bra av att prova det. Det gör oss starkare både i kroppen och mentalt. Ren läkning.”

Jag kan bara instämma. För mig som haft djupa spänningar i kroppen sedan barnsben och haft ett överaktivt analytiskt intellekt så har dansen alltid varit min frizon, min terapi. När jag dansar behöver jag inte tala, påstå något eller försvara mig i sociala konflikter och jag vet att jag är okej, att jag duger. Min kropp säger åt mig att jag är helt okej, oberoende av yttre sociala omständigheter. Jag finns ju här. Likaså när jag sjunger. Min röst finns och har alltså rätt att finnas och höras.

Jag önskar att alla människor fick uppleva den känslan. Jag tror att vårt samhälle och våra sjuksiffror skulle se annorlunda ut om vi dansade och sjöng mer i skolan, på arbetsplatser och på arbetsförmedlingen. Jag vill införa dans och sång för alla Sveriges arbetslösa! Att vara i det man faktiskt har, sin kropp och sin röst, och finna närvaro, kreativitet och glädje i det är en otroligt viktig plats för att stärka ens självförtroende tror jag. Och möter man andra i det byggs en djup gemenskap, vilket körsverige kan intyga om tror jag.

Likaså är vi alla lika i sången och dansen – vi är bortom nationaliteter och utbildningar och löner. Vi är människor! Mer dans i samhället kunde alltså vara ett sätt att överbrygga rasism, rädsla, hat, aggression och främlingsfientlighet.

Således gläds jag åt att få ha deltagit i det fantastiska arrangemanget Dance for love som gick av stapeln på Sergels torg i Stockholm i september. Ett återkommande event för att hylla dansen och glädjas och mötas i mångfalden. I stadgarna konstateras det att dans är förenande och universellt och att direkta interaktioner människor emellan är en nyckel för ett öppet och mångfaldigt samhälle. Jag kan inte annat än hålla med till fullo. I dansen möter jag människor som människor. Vilket är det vi är under våra raster. Och ett samhälle där folk inte vågar möta varandra är inte ett samhälle. Jag hoppas jag kan bidra framöver att de eventen sprids.

Nu ska jag dansa mig i säng.

Vi ses på dansgolvet. Eller gatstenarna.

De väntar på att våra fötter ska göra något annat än gå monotont på dem.

”Bailar es soñar con los pies.” spanska musikern Joaquin Sabina

”Att dansa är att drömma med fötterna.”

Drömmer vi från fötterna uppåt så borde vi kunna förverkliga våra drömmar.

Annonser

2 kommentarer

Under Livstankar

Historia: Skuggan bär

Det bär av. Det bär på. Det bär under, över och genom. Det bär och plockas. Det flockas och bärs hem. Bärs bort. Det bärs för att det måste bäras. För att det är det som gör mänskligheten till det den är idag. Det förflutna bärs. Annars blir det ingen iphone, dator eller köksspis. 

Men det tär också. Det tär så att att bären i skogen blir strålande på mer än ett sätt. Ett inte lika skönt sätt. Så att det sedan tär i kropparna som har ätit dem. 

Kanske det är dags att släppa skuggan nu? 

Eller be den om råd om inte annat. Vad säger du, du som bär hela vår historia? Hur kan vi göra din börda lättare? Så att vi kan springa lekfullt igen, överallt, utan att det är tungt och baktungt. 

Och skuggan kommer att titta upp på en och säga:

Jag bär bara det du ger till mig. Sluta ge mig så mycket mer strunt, skit och tungt, så kommer jag också att kunna dansa lättare. Jag är din skugga, inte mer. 

Och så kommer skuggan att gå fram till högtalaren, vrida upp och säga: är du redo?

Och så kommer din kropp att börja dansa av sig själv, som en spegel, som en följare till skuggan som kommer att utmana dig och titta dig plirigt i ögonen och göra rörelser med alla sina lemmar. 

Så kommer det att vara. 

Och du kommer att dansa och röra dig på sätt du inte visste att du kunde, ty så är det när man låter det undermedvetna vara ens inre DJ. 

Och det enda som kan stoppa dig, från och med det tillfället, är din egen tanke om din begränsning. 

Och när du och din skugga blivit ett, då står ni i zenit. På mer än ett sätt. 

Och då bär det helt rätt. 

Lämna en kommentar

Under Livstankar