Tag Archives: ansvar

Rent mjöl i fel påse – över vak vågar vi gå?

Tänkvärd artikel i Sydsvenskan om vårt ökande övervakningssamhälle och vem det egentligen gagnar och kan komma att skydda!

” Övervakaren lägger inte bara pussel utan bestämmer också i hög grad vad bilden ska föreställa.” skriver Agrell.

Övervakning är väl som rationalitet: målet avgör vad som är vettig väg. Om målet är att ha koll på allt som inte är politiskt korrekt, då går vi mot samhällelig statiskhet eftersom all dynamik och  nytänkande per definition ifrågasätter det existerande. All den samhällsutveckling som vi sett de senaste århundradena hade aldrig ägt rum om nytänkare övervakats.
Jag försöker framförallt vara min egen mentala spion, iakttagare. Om vi övervakade våra egna medvetanden, billigt och vi är de enda som göra det, då vore världen mycket säkrare eftersom det där all misstro och illvilja börjar!

http://www.sydsvenskan.se/kultur–nojen/rent-mjol-i-fel-pase/

Lämna en kommentar

Filed under Politik, Samhällsreflektioner, Tips journalistik, Tips samhällsintresse

Att rymma eller rymmas

Livet handlar om rymd, inrymme och utrymme. Om att rymmas i världen och i sig själv. Att ha lagom mycket innehåll och lagom mycket plats och luft, i sitt inre rum mentalt och emotionellt. Liksom i det yttre, fysiskt och socialt.
Att känna att en är fri men samtidigt tillhör, och tillför, kan tillföra. Att vara en kanal och balansera och kanalisera lagom och vid rätt tidpunkt.
Att inrymma och utrymma, fylla och tömma.
Att rymmas i sig själv och i världen i hållbar form. Gör man inte det är det lätt att rymma. Från sig själv eller/och världen. Då infinner sig tomrummet. För vi kan alla springa, men aldrig ifrån oss själva eller världen. När vi rymmer från oss själva eller världen utrymmer vi ansvaret och allting går i stå. Då tar vi för mycket eller litet plats i världen eller oss själva och mister balansen om våra resurser. Vi springer då ofta genom rummet i jakt på tid och morgondag och mister därmed det enda vi har, nuet och balansen i det. För allting är relativt men medvetandet är alltid där vi är. När~varo du senast i dina hjärtkamrar eller trampdynor?

Att rymma eller rymmas?
Det är frågan för mänskligheten idag. Och svaret bärs både av du och jag.
Privat och offentligt.

(Skrivet på t-banan, i en av alla våra kanaler)

Lämna en kommentar

Filed under Livstankar

Personcentrerad vård av jorden sökes

Jag läste imorse glatt i METRO om hur studier visar att barn som får leka mycket ute sover bättre på nätterna, och att försök med personcentrerad vård ger inte bara bättre hälsoresultat utan även kortade vårdtider – dvs det sparar pengar. Härliga nyheter! Är det dock någon som är förvånad? Människor mår bra av mänsklig kontakt och att vara i sin naturliga miljö, ute. Så har vi levt i 200 000 år!

Blir dock sorgsen när jag går in på Vetenskapsnyheterna på EKOT. Lyssna på detta

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5350471

Nu spår forskarna en värmehöjning på 4 grader. FYRA! Världsbankens chef hoppas rapporten har bli en riktig varningsklocka. Ja banne mig. Hundratusentals människor riskerar dö. Kanske flera miljoner – miljarder? Plus massa djur och växter såklart. Det finns ingen tid att snooza nu längre mänskligheten!

Vi behöver inte fler inredningsreportage. Täcka över bölden eller försvinna in i en virtuell tunnel.

Det behövs utredningsreportage nu. Live.

Dokusåpa på riktigt, Mission utredning.

Starring mänskligheten.

Regissör naturlagen.

Avsnitt point of no return.

Manusförfattare? Mänskligt medvetande.

Så snälla alla ni, vi som har makt att göra något, välja bort någon lyx för att våra barn ska kunna få något av det vi har, kan påverka hur din arbetsplats använder energi, transport, förhåller sig till resurser, kanske sluta slänga och börja laga. Snälla alla vi som har mediekanaler att tillgå, kameror att berätta med, röster att stämma upp i, allt mediefolk jag känner, alla höginkomsttagare som kan göra stora konsumentval. Det är seriöst nu.

No time to snooze anymore!

Personcentrerad vård av jorden och sjukdomstiden kommer förkortas och resurser sparas. Av alla former.

Lämna en kommentar

Filed under Politik, Samhällsreflektioner, Tips journalistik

Klimatet – en signatur för framtiden

Ett av mina nyårslöften är att blogga varje dag – om konst, livet, samhället. Och med allt intressant som sker är det inte svårt. Kvällens inlägg får handla om miljön, allas vår jord under fötterna, luften i våra lungor, elden i våra hjärtan och i våra skogar och vattnet i våra kranar och i flodvågorna. För att de ska vara lagom, för alla oss som bor på jorden, behövs en sjukt mycket mer radikal politik i hela världen – alla områden egentligen (ekonomi, utbildning, migration, juridik, miljö, energi med mera). Blev precis sänd det nya initiativet om just det, att radikalisera klimatpolitiken. Skapat av en rad svenska aktörer och debattörer – hittills knappt 6000 signaturer.

Jag kan inte ändra Reinfeldts, Obamas eller Jintaos policyn nu, men jag kan höja min röst i den världen där vi alla bara är människor med två lungor, och be om det. Be om mindre kortsiktighet och mer långsiktighet, mindre egoism och mer ansvar. Är vi tillräckligt många kanske Rosenbad börjar skaka. Jag signerar med mitt medborgerliga samvete, försöker leva så klimatsmart jag själv kan under tiden, och hoppas att jag och ingen annan inte behöver signera i blod en dag. Hur vi lever idag är ju vår signatur till framtiden.

Gillar du också idén om en framtid? Join in

http://www.radikaliseraklimatpolitiken.nu/

 

Publicerar snart min dikt från 2010 om klimatflyktingar, Vaga Bond.

Lämna en kommentar

Filed under Politik, Tips samhällsintresse

Från jord- till ordsamhället – vem tar ansvar för orden?

Det västerländska samhället är uppvuxet på ord. Och siffror. Dess startskott anses ligga i när skriften kom till, liksom matematiken. Korsbefruktade har de skapat teknologi och vetenskap och ideologi, som är grunden för de senaste århundradenas samhällsförändring i Europa och sedan även Nordamerika – västvärldens stomme idag.

Att lägga ett stort värde i ord och sedermera i skrivna ord när boktryckarkonsten uppkommit, innebär en alienation från personen, den faktiska människan. Orden lämnar människan – via pennan och kanske sedan även i tid och rum, så att de läses av folk på andra platser i andra tider, bortom författaren. Det för med sig en förskjutning av dessa små betydelsebärande element som sträcker sig långt längre än vi egentligen tänker på.

Det innebär för det första att författaren inte kan styra hur hans ord tolkas, eftersom hon kanske är död eller på andra sidan jorden. Författarens förklaringsförmåga eroderas och därigenom ett visst mått av ansvar. Samtidigt innebär det att läsaren plötsligt får nya intryck, nya bilder eller verklighetsuppfattningar. Men de kommer inte genom egen erfarenhet, utan från ord han eller hon läser, från en människa man inte har träffat. På detta sätt sprids så kallade idéer och ofta säger man att man har fått en idé eller tanke från den eller den boken, eller filmen, texten, inslaget. Speciellt om en person utvecklar hatiska tankar mot andra, kan det ibland förklaras med hänvisning till att han eller hon läst eller tagit del av vissa texter. Man ger orden ett ansvar för en människas utveckling, ”utan de intrycken hade han aldrig gjort det”. Det innebär att man ger orden ett eget ansvar, som varken författaren eller läsaren har. Man externaliserar ansvaret och gör orden till egna subjekt, levande i något slags ingenmansland på en bokhylla eller hemsida, tills någon plockar upp dem. Trots att ord självfallet inte är eller kan vara det. Döda ting kan inte ha något ansvar, varken en atombomb, en sten eller en dörr. Ord är dessutom inte ens ting, de är symboler.

Det innebär en förskjutning av ansvar från en levande individ till symboler. Det är en, vid närmare eftertanke, mycket radikal tanke.  Det innebär en förminskning av den levande individen och man ser den inte som ansvarig för och med möjlighet att kunna påverka alla sina tankar eller handlingar. Frågan är var det nu hemlösa ansvaret och påverkningsförmågan ska landa, om alla individer omyndigförklaras? Vilka döda ting ska ta ansvar när alla levande och intelligenta varelser bara är påverkansbara, våra trottoarer, lägenheter, mobiltelefoner, knivar eller fotbollar? Svårt att hävda.

Vilka andra ord finns att ta till? Svaret brukar ofta landa i strukturer. Det är kapitalismens fel, det är könsmaktsordningens, det är köttindustrins, globaliseringens, feminismens, kolonialismens, socialismens, konsumismens, teknologins, urbaniseringens, klassamhällets, korruptionens, skolans eller bara de allmänna ”strukturernas” fel. Mycket av samhällsdebatter landar i ett ordkrig om vilken struktur som bär ansvaret till en viss utveckling.

Men hur många strukturer finns kvar och andas och kämpar om vi alla människor försvann från jorden? Inte en enda. Det finns ingen herr kapitalism eller fru socialism som skulle svettas blod och tårar. Ideologier finns bara i människor och strukturer bara i människors syn på sin relation till sin omgivning. Så länge vi fortsätter att externalisera vårt ansvar till ord och strukturer, kommer verkligheten att se ut precis som den gör nu, full av onödiga samhälls- och miljöproblem.

Så vad vill jag säga?

Låt dig inte påverkas av denna text. Läs den bara. Det är bara ord.

Släpp in dem du själv vill, och ta ansvar för dem.

 

Skrivet september 2010 

Lämna en kommentar

Filed under Krönika, Samhällsreflektioner, Språk och ord

Att vända kampen – inte kappan – rätt

Det har nu gått knappt en vecka sedan den sorgligaste norgehistorien rullades upp för oss. Att det mänskliga sinnet är kapabelt till allt, och att när hjärtat är satt i karantän kan gå riktigt illa vet vi nu med förödande resultat. Alla dessa engagerade ungdomar som fick en alldeles för tidig och förfärlig död. Allt sorgearbete som kommer ta lång tid för de anhöriga.

Landsgränsen är imaginär egentligen, det kunde varit du och jag. Och Breivik kunde varit min klasskompis. Universalisten i mig är glad att det var en blond, vit kille. Rasismen behöver inte mer stöd. Och det var ett nyttigt slag i magen på all media och maktpersoner som hastade mot islamismantaganden, att se att fundamentalismen inte hör samman med hudfärg, religion eller ursprung.

Att nu frossa i massmördarens förflutna och aktuella viljor är tämligen beklämmande. Medeltidens skampåle lyser på löpsedlarna, vars blodvittring verkar stor: nu är det inte en dokusåpakändis utan en riktig massmördare som kan kartläggas och säljas i detalj. Colosseums slakter sker nu virtuellt, frossande.

Att ge honom mycket uppmärksamhet är dock kontraproduktivt tror jag om syftet är att se till att det inte händer igen (vilket det borde vara. eller var vi barbarer…?). Han riskerar bli en martyr och heroisk hjälte i vissa kretsar, en som spelar medierna precis som han vill – vilket hans gamla klasskamrat och nu NRK-journalist varnar för. Varje gång hans manifest ges medial uppmärksamhet, hur mycket skarp analys det än är, vinner han.

Han är en mycket lost soul som behöver hjälp. Ge honom det och intet mer och låt oss gå vidare till den viktigaste frågan: vad kan vi göra för att fånga upp unga som börjar tänka i liknande banor?

DÄR och endast där borde fokuset i en sann, frisk, konstruktiv demokrati ligga.

Och det gäller alla parter: skola, politiker, myndigheter, arbetsplatser men också och mycket framförallt media. Medierna består av medborgare som jobbar för att berätta saker för andra medborgare. Att tänka något annat är hybris, cynism eller strutsaktigt. De flesta journalister jag känner valde yrket en gång för att de trodde att mer information och sanningsenliga, bra berättelser skulle bidra till det här samhället. Så var det på JMG. Alltså borde det vara helt i linje med de flesta journalister värderingar att arbeta för ett bättre samhälle genom sin rapportering. Och nu t ex berätta historier om hur unga tänker, varför de tänker så, positiva exempel på där folk blivit mindre hatiska (à före detta nynazist etc). Kanske bemöta islamofobin med verkliga historier om hur de flesta muslimer lever lugna, sköna liv i såväl Norge som Sverige. Eller något konstruktivt i alla fall.

Breiviks bild av islam är antagligen till största delen uppbyggd av medieintryck. Han känner nog få muslimer själv. Och som de flesta av oss har han säkert påverkats av mediernas berättelser sedan elfte september om islam – en bild som jag själv upplever sakta varit demoniserande. Varje gång en artikel eller ett inslag pratat om ”muslimer” som en bestämd grupp, och ibland i opposition till ”resten” av samhället, så har man, mediekonsumenter och producenter tillsammans, mentalt vandrat ner i vi-dom-träsket. Att han varit inspirerad av Bush korstågssnack gör det inte bättre. Vilka ord vi väljer är så viktigt, eftersom det bygger vår mentala världsbild. Kan det ens finnas något ”krig mot terrorismen”, hur skjuter man ihjäl en ideologi eller tanke? Mediernas storytelling om vår tid är A&O för framtiden.

Journalister ska vara objektiva i sina berättelser, alltid, men att välja vad man berättar är redan ett val. All nyhetsvärdering bygger just på värderingar: vad behöver detta samhälle höra just idag? Och detta samhälle behöver inte fler skampålar, stupstockar och publika skändningar. Det behöver samling, glädje, värme, samarbete och kreativitet.

Lämna en kommentar

Filed under Journalistik, Politik