Category Archives: Samhällsreflektioner

Framtidens matbutiksägare!

”Besprutade fulbananer. Brist på både krav och eko. Förvaras oåtkomligt för barn”.

Butikschef David Ahlm på Coop Konsum Genarp skrev det självklara när det inte fanns några ekologiska bananer att ta in i affären nyligen. David, du är en förebild för mig och många! Hoppas fler vågar gå din väg!

Jag gjorde ett videoinlägg om en längtan efter ICA Råvaror och COOP Ekologiskt för SVT Debatt för ett drygt år sedan, varsågod. Hoppas någon antar utmaningen och skapar den affären – där kommer jag, och nog många med mig, att bli stammis! Vem VILL egentligen äta onyttig mat?

http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/763605-har-varnar-coop-for-sina-egna-bananer

coop banan

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Miljö, Samhällsreflektioner

What humanity needs

Humanity is in great need of itself, not of all its toys.

Today’s oneliner

Lämna en kommentar

Filed under Politik, Samhällsreflektioner

Rent mjöl i fel påse – över vak vågar vi gå?

Tänkvärd artikel i Sydsvenskan om vårt ökande övervakningssamhälle och vem det egentligen gagnar och kan komma att skydda!

” Övervakaren lägger inte bara pussel utan bestämmer också i hög grad vad bilden ska föreställa.” skriver Agrell.

Övervakning är väl som rationalitet: målet avgör vad som är vettig väg. Om målet är att ha koll på allt som inte är politiskt korrekt, då går vi mot samhällelig statiskhet eftersom all dynamik och  nytänkande per definition ifrågasätter det existerande. All den samhällsutveckling som vi sett de senaste århundradena hade aldrig ägt rum om nytänkare övervakats.
Jag försöker framförallt vara min egen mentala spion, iakttagare. Om vi övervakade våra egna medvetanden, billigt och vi är de enda som göra det, då vore världen mycket säkrare eftersom det där all misstro och illvilja börjar!

http://www.sydsvenskan.se/kultur–nojen/rent-mjol-i-fel-pase/

Lämna en kommentar

Filed under Politik, Samhällsreflektioner, Tips journalistik, Tips samhällsintresse

Friheten från rollerna och historien

Vi vandrade genom trånga gångar för att vi skulle tvingas lägga ifrån oss allting onödigt vi bar på. Så mycket saker, så mycket minnen. Att vi orkade! Allt vi släpat på i århundraden. Allt de la på oss från det att vi föddes. Alla historier de berättade för oss, matade oss med. Både när vi var hungriga och när vi var mätta – även då tvingade de dem i oss. Berättelserna om vilka vi var, vilken släkt vi kom ifrån och varifrån den kom. Vilka vanor och traditioner vi hade, vår grupp och vår kultur. Och sedan matades vi med alla historier om de andra. Om grannarna, om släktingarna vi inte längre umgicks med, om folket på andra sidan stan, på andra sidan gränsen. Dem som inte var som oss. Vi matades med att höra om alla grupper och vi lärde oss att känna igen dem. Och för att höra hemma någonstans så började vi anpassa oss till de tillhörigheter vi fått tilldelade oss. Vi började röra oss som dem, klä oss som dem, låta som dem, bete oss som dem, Snart var vi kopior av det vi sett och snart därefter trodde vi att vi alltid varit sådana. Då blev det ännu lättare att säga vi och dom. Människan har svårt att leva utan historia så vi gjorde som nästan alla gjort före oss, vi klev in i historien. Och I historien finns hjältar, hjältinnor, offer, förrövare och förlorare. Så vi började leka de lekarna. Vi önskade att just vi skulle bli hjältar i historien, den lilla hemmavid, eller den stora ute – den som syntes I mediekanalerna och kanske till och med skulle berättas när vi var borta. Genom att välja att spela en roll kunde man skriva in sig I den riktiga historien, den som skulle finnas när vi själva var utplånade. Då fanns vi I alla fall I historien. Och vi spelade dem, rollerna, utklädda, insvepta och avklädda. Vissa var nästan som kejsarens nya kläder. Men där prövades man än mer – den som kunde tro på kejsarens nya kläder var verkligen med i historien!

Men nu hade någon fört oss till en gränd, en riktigt small gränd. Och allt det där vi burit på, alla historier, souvenirer och minnen. De bad gränden oss att lägga ifrån oss nu. Den sa: vill du komma fram här, eller vill du att dina historier ska komma fram? Du får välja nu.

Och där stod vi.

Där står vi. 

Lämna en kommentar

Filed under Livstankar, Samhällsreflektioner

Synas och se

Vissa vill se världen
Vissa vill ses av världen
Vissa vill ses av andra
Vissa vill ses av sig själva
Vissa vill bara se sig själva

När man ser sig själv klart tror jag att man ser världen klart och tydligt
Eftersom den bara når oss som sinnesintryck som vi reagerar på
Således är jordens samhälleliga tillstånd bara en reflektion av mänsklighetens
Jag ber för dig, min omfamnande humanitära flock
Ta ditt förnuft till fånga
Låt dina monster vandra iväg
Liksom änglarna på piedestal
Låt oss alla slappna av i vårt jobb på andelsbolaget Människa AB
Ingen chef vill ha utbrända medarbetare eller stela okreativa frukostmöten
Eller kollegor som konkurrerar istället för samarbetar med varandra

Att se eller inte se, är inte frågan
Frågan är hur och vad vi ser
i och utanför oss

Lämna en kommentar

Filed under Brain and mind, Diktrader, Livstankar, Samhällsreflektioner

Sverige behöver kvinnliga berättelser!

Jag har insett att leva i ett samhälle är att leva i en historia, i en mental saga som blir en social förverkling. Vem är ”vi”, varifrån kommer vi och vart är vi på väg – vad strävar vi efter? Dessa frågor fyller all offentlig samhällsdiskussion, alla skolbänkar och mycket av våra aktiviteter. Från det att vi föds som barn utan namn och språk, utan kulturella koder och kulturellt präglat kroppsspråk, blir vi sakta personer med en historia som vi mer eller mindre klär i ord, men bär med oss ständigt.

Min vän säger Ruth, du är så intellektuell, försök att bara vara. Jag håller med – jag blir lätt för mental. Men det är för att jag tränats till det i utbildningssystem i närmare 20 år, liksom av en akademisk familj. I den mentala världen är allt möjligt och jag har egentligen ingen kropp, inget kön. Samtidigt är jag så kroppsligt styrd att det är otroligt och mitt livs första stora kärlek hade jag inte ett gemensamt språk med – våra vibrationer bortom intellektet, med allt vi lagrat i oss i 25 år, var istället en faktor så stark att vi drogs till varann.

Jag övar mig hemma i att bara vara, men så fort jag går utanför dörren så blir jag någon, jag blir en social person som lever i den ena eller andra historien, om grannar, kollektivtrafiken, jobb eller vänskap. Även i denna stund är jag någon: en reflekterande skribent. Stunderna då jag mediterar eller på andra sätt får distans till mitt jag: min självbild och mina vanor, är sanna glimtar av ren existens. Då jag lyckas vara medvetandet och inte allt som passerar igenom det. Sedan slår det sociala livet till igen och jag blir en ung kvinna med en 30-årig livshistoria.

Det jag inser är att min självbild om vem jag är eller kanske framförallt hur jag borde vara, vad normalitet är och vad som är vanligt eller eftersträvnadsvärt i samhället jag lever i – till stor del är präglat av de gemensamma berättelserna. Och de stora kommer till mig genom medierna. Jag har aldrig träffat Obama, Reinfeldt, Brad Pitt, Natalie Portman, Helena Bergström eller Nelson Mandela, ändå jag har en uppfattning om dem. De är ”stories” jag bär inom mig och orsaken att jag ens känner deras namn är att de sysslar med storytelling. Kända skådespelare visar historier, politiker vill påverka samhällsutvecklingen, dvs den storytelling vi alla dagligen är med i. Journalister har problemformuleringsprivilegiet delvis i den gemensamma storytellingen, då de bestämmer vad de ska berätta i sina megafoner.

Och även om man inte går och ser storfilmerna, om man inte läser tidningar eller lyssnar på politikers visioner, så tror jag att vi alla någonstans går med en inre samhällsberättelse som är präglad av allt vi fått höra och se. Ingen i Sverige lever nog utanför samhället så att hen inte vet att hen befinner sig i storytellingen ”Sverige” och ”Europa”.

Allt detta för mig till att fundera över vilka berättelser som berättas i de stora kanalerna. Eftersom de påverkar oss alla och vår bild av normalitet. Dagens Nyheter gjorde för den internationella kvinnodagen 8 mars en genomgång av de stora svenska succéfilmerna de senaste tio åren. Hur stod det till med könsfördelningen bland skådespelare, regissörer, producenter och manusförfattare? 10 av 30 filmer var någorlunda jämställda, resten var klart mansdominerade. Det var sorglig läsning för mig. Sverige 2013. Hade ”vi” inte kommit längre (märk min retoriska skapande av ett sammanhang med dig som läsare också)?

Jag kommer själv ihåg hur det var filmerna med starka självständiga kvinnor – Änglagård, Much ado about nothing och Stekta gröna tomater – som undermedvetet blev mina favoritfilmer när jag var 10-12 år. Vi söker alla förebilder och filmen är ett starkt medium. Det är också ett medium som berättar om normalitet och vardag. Trippelmord är inte normalitet i Sverige idag, däremot långa väntetider på arbetsförmedlingen liksom vid immigrationsverket. Sjuka löneskillnader inom samma företag och ökad stress bland unga. Jag önskade vi fick se filmer om sådant – filmens unika spotlight på stora samhällsproblem.

Men framförallt, med DN:s koll i bakhuvudet, så önskar jag mer berättelser genom kvinnliga ögon. Filminstitutets VD Anna Serner tror att den totala mansdominansen inom svensk film beror på att ”vi är så ovana att skildra verkligheten på ett sätt där kvinnor får spela roll”.

Jag tror hon har helt rätt: för med kvinnliga ögon är mycket av den publika, politiska och näringslivsmässiga tuppfäkting som pågår, bara ett uttryck för manlig jaktenergi som inte vet vart den ska ta vägen i ett fysiskt stillasittande samhälle. Det ser mina kvinnliga ögon. Vapen är ett barbari byggt på rädsla och reptilhjärna. Girighet är otuktad egoistisk överlevnadsvilja. Mens, höftproblem, närhet, blöjor, behåar, tidspussel, omsorg med mycket mer, är verkligheter för 4-5 miljoner i detta land. Verkligheten skildrad från mormödrars, tonårstjejers och andras perspektiv vore givande för vår bild av mänsklighet idag – vilka är ”vi” och vart är ”vi” på väg?

Det jag längtar mest efter är att få se en film som skildrar modern i en invandrad familj. Jag vill se en skildring av den vardag som tiotusentals underbara, varma, kloka kvinnor har. De som inte talar flytande svenska, som ofta har få slantar men som lever från och med hjärtat, i vars hem en ny generation av ”svenskar” med enorm kulturell kunskap växer upp. Jag vill se en film om de tysta hjältinnorna, de som anses svaga i CV-jagande offentligheten, men som jag tror att många gånger bär mer livsvisdom än många coacher. En film där varandet, som människa, med de små tingens Gud ständigt närvarande, får ta plats. Det pangpangaction kanske bytts ut mot action från hjärtat.

Jag tror det skulle göra gott för skildrandet av det riktiga Sverige idag, och det skulle nog kunna påminna mig och många infödda kvinnor om att vi inte måste göra karriär till varje pris, vara heltränade, ha ett vackert hem och göra långresor, en ständigt romantisk relation  och några välformade barn, liksom tjejgäng och mycket mer. Det är bara en social storytelling som vi inte kände till när vi sprang omkring som kanske lyckligare barn.

Filmer som är, tror jag att skulle göra världen gott just nu.

Lämna en kommentar

Filed under Livstankar, Samhällsreflektioner

Haiku om tunnelbanan och friheten att röra sig fritt

Tunneln mörkar sig.
Lämna mig ifred mänska!
Dra dig mot ljuset!

Haiku från tunnelbanan, nr 4.

Att börja röra sig i underjorden och mörka tunnlar utan ljus efter att nästan hela livet ha levt på jorden och styrt sig egen takt, är intressant. Som barn sprang jag omkring här i Kista glatt bilfritt. Tunnelbanan såg man bara då och då men då var det mest ett spännande utforskande av människor – så olika de såg ut!

Sedan har jag haft privilegiet att bara bo i städer där jag kunnat vara mig själv behjälplig i transport. Apostlahästarna red mig till skolan i alla år i lilla Åbo. Cykeln tog mig ut till naturen. I Göteborg blev stålhästen min ständiga partner under alla studieår. Tillsammans flydde vi från cykelpolisen och tog oss uppför de mest omöjliga kullar och över de mest hisnande broar. Jag minns en gång då jag stannat upp och stod och övade dikter vid ett broräcke. Efter en liten stund kom en polisbil och berättade att det fick jag inte – upp och cykla vidare! Älvsborgsbron är nämligen Göteborgs självmordsbro.

Vi cyklade vidare – jag och hjulen. Till och med i sydfranska Bordeaux cyklade jag ut till campus. Förbi alla de franska studenterna i sina bilar, på väg mot 60-talets groteska bilparkering byggd på universitetet. Fulhet och idioti från en tid då tron på mänskliga framsteg levde i en alienation från naturen.

Till och med i Paris har jag cyklat en vecka. En kompis hade en cykel över, jag gjorde korstecknet, bad de högre makterna om hjälp och for ut. Att få en stad man bara lärt känna i små metrostationsöar, att plötsligt sitta ihop och bli en helhet – tack vare att man rör sig snabbt rullande ovan jord – det är fantastiskt. Det unnar jag alla människor. Det gör att man blir mer hel på platsen man är på, inte bara ett transporterat fragment.

Likaledes cyklade jag i Malmö och Köpenhamn förra året. Runt runt. För första gången kände jag mig som en bilist trots att jag var cyklist: Köpenhamns cykeltrafik är så stor och professionellt utförd. Inget tramsande där inte, då ropar en dansk dam åt dig högt. Jag längtar efter den dagen det sker i Sverige!

Att nu landa i min barndomsstad Stockholm och köpa mitt första månadskort och sitta och tugga minuter gömd i underjorden med främlingar omkring mig, är således intressant. Jag kommer nog känna mig avskuren ändå tills jag cyklat in till centrum några gånger från min förort. Jag transporterar inte mig själv, jag kan inte styra min takt och jag har inte helkoll på omgivningen och var jag är.

Jag tror, naivt kanske, att detta pendlingsberoende, är lite alienationsskapande. Och det gäller idag väl snart flera miljarder människor. Att inte färdas fram så man själv har koll, gör en beroende. Beroende kan vara bra om det leder till insikt om ansvar för det gemensamma. Men jag tror det kan leda till att man känner sig berövad lite frihet också. Systemet vi människor lever i gör att vi känner oss mindre fria. Men det ingen specifik person som har tagit vår frihet. Det är vårt eget upprätthållna system som gör det.

Det gör det synnerligen komplext och intressant hur vi människor kommer förändra systemen framöver. Vi är alla del i dem, men många av oss vill förändra dem. Kan vi med miljoner myrsteg och minskat ego, eller kommer det att explodera i revolutionsaktiga uppbrott?

Naturen får visa.

 

Lämna en kommentar

Filed under Haiku, Livstankar, Samhällsreflektioner