Category Archives: Krönika

Andedräkten och kraftverket

Livet är att andas. Andas ut och in. Andning är det som inramar livet. Det första vi gör när vi föds och det sista vi gör. Andas. De flesta av oss föds och dör liggande stilla, på en bädd eller i någons armar. Men vi andas, vi drar in och ut livet, genom vår mun, hals och lungor.

Genom andetagen kan man höra hela livet, all iver, all spänning, all ilska, all förvåning, all upphetsning av alla slag. Alla impulser som får oss att agera och reagera, begynner subtilt eller stort med ett visst sätt att andas. När vi förhindrar andningen från att ske som den vill, blockerar vi den emotion som andningen vill få oss att andas ut, och den sätter sig i kroppen. När vi gjort det länge börjar det höras på vår röst, denna andningens och spänningarnas mikrofon, och till slut att synas i kroppen.

De öppna, uppräta bröstkorgar de flesta av oss gick med som barn, försvinner tyvärr hos många oss oss när vi blir äldre. Om man inte tränar dans, sång eller liknande. För att få tillbaka den får man jobba – fysisk träning och vighet. Men med den kommer också nygamla guldklimpar: plötsligt kommer rösten att börja resonera i hela kroppen och bära långt.

Rösten är vårt första och sista livsuttryck – bebisen som bara kan skrika för att få uppmärksamhet. Och kanske åldringen som inte orkar röra sig längre. Rösten är vårt livsCV, där hörs om vi bär på mycket spänningar samt hur närvarande och avslappnade vi är i nuet. Vi klär oss i vår andedräkt och den hörs.

Sakta håller min bröstkorg på att bli öppen igen och rösten börjar strömma ut med ny styrka. Så när fåglarna sjunger alltmer i träden, sjunger jag med dem. Och det börjar finnas orsak:

Jag har fått ett fantastiskt sommarjobb, ska vara inslagsproducent på Junior i P4 – göra barnnyheter! Superfantastisk 30-årspresent. Jobba med samhälle och med barn och radio – tre flugor i en holk. Ja, jag vill inte döda dem så jag samlar dem i min lilla myggholk som jag hittat i en hantverksbod.

Jag bor i Köpenhamns mysigaste kollektiv – hemmabyggt med bara funna och andrahandsprylar. Prismorna hänger i köksfönstret och omvandlar kvällssolen till regnbågar på väggen. Och när man fastnat för länge i kulissen som kallas stad, springer man upp för de fem lila våningstrapporna och landar på kvarterets enda takterrass där ögonen återigen kan få vila på en horisont över taknockarna och själen få flyga.

Och sakta utforskas clownen. Och alla mina tyngsta barndomskomplex som jag sprang in i i 150 km/h i höstas i när jag kom hit till Köpenhamn och denna skola, de börjar sakta att lätta. Det finns hopp och det finns bred avgrunder och stup. Men försöker man aldrig hoppa över dem, kommer man alltid bli stående på den ena sidan av sig själv. När det finns en hel kropp att inta, ett helt väsen att kolonisera, eller avkolonisera, rädslosanera. När kraften når från fingerspets till fingerspets, tå till huvudtopp, utan hundra blockeringar på vägen. Då börjar man bli det kraftverk man är född till. Kraftverket som efter barndomens frihet blev kraftvärket, nästan med sprängningsrisk ibland.

Men nu är kraftverket på väg tillbaka. På djupet kanske denna gång. Jag hoppas det. Jag andas in – och vet att jag är villig bära alla andedräkter som krävs för att jag ska bli så ren som kejsarens nya kläder.

God afton världen

 

Lämna en kommentar

Filed under Krönika, Livstankar

Transporting yourself is a movement of life – And a life coming across

Mitt andra inlägg på commutegreenerinfo.com:

Transportation is one of the oldest phenomena in the world. We all left Africa once upon a time, and with the shrinking of time and space called globalization, starting in the 16th century, we all started to come together again. Today more “interwebbed”, interdependent than ever globally. But even deeper so is motion: all goes back to movement – every human being, every planet, every particle is constantly in motion in one or another way.

How we move depends on what possibilities we have, the limits we have (mental or physical, economic or social) and what dreams we have. We start lying down, move to four feet, then three or two, then jumping on one maybe, dreaming about flying. We put ourselves in or on vehicles to get further or travel through books and stories, all for curiosity of what might be out there.

The Italian physicist and astronomer Galileo Galilei (1564-1642) wrote:  ”There is perhaps nothing in Nature older than MOTION about which volumes neither few nor small have been written by philosophers.”

Moving is the natural, constant thing in universe. Nothing is forever – except change. The last 10 000 years of settling down is a new thing from us who have been walkers through most of the history. No wonder we want to move and travel. Catch trains and planes and visit unknown places. But since nothing is forever, no way of transportation is holy. Every wheel was invented; every wheel can be put in another, for the time being more suitable constellation of movement.

Transport comes from Latin transportare – trans (across) and portare (to carry). Transportation is to carry something across. Carry something across – to me it sounds like life. Life is transportation or a transportation tool. Life is just thousands of actions where we carry things across, mentally or physically, between humans or places. All communication in one form or another.

Sometimes we give a speech or tell something and ask afterwards: how did that come across? Exactly, how did our ideas or emotions get transported to someone else? Maybe we can extend that to the whole life.

So I will wish you: I hope you like the way you come across today – in all ways!
(Quote above: Galileo from Discourses and Mathematical Demonstrations Relating to Two New Sciences (1638); Discorsi e dimostrazioni matematiche, intorno à due nuove scienze)

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Krönika, Livstankar

Att dansa in i 2012

Vi stavar 12. Snart går detta millenium in i puberteten, tonåren… Är det förpubertetens skakningar som många tror att ska komma detta år? Detta omtalade år. Maya talte om det och nu allvärldens analytiker, i olika termer. Och fotfolket kanske mest av allt. Snart är medierna där också.

Är det det mystiska bankväsendet som ska visa sig vara ett mystiskt väsende just, en fritt flygande sedelsjäl, är det vågorna och skakningar som kommer bli större, börjar moder jord vakna på fel sida, är det solen som ska bli lite skakig och flimra lite mysko så jordens elektriska nätverk slås ut, är det en ännu kokongad bakterie som ska bli en global pandemi, är det den arabiska våren som kommer sprida sig över hela världen i en slags social klimatuppvärmning, är det dags för social storstädning, skaka loss lopporna, kommer några figurer med farliga knappar att trycka på dem i övermod, oövertänkt och omnipotens. Eller är det en medvetandeförändring vi talar om? En sakta övergång till nya, gamla, andra värderingar. En om insikten att vårt välmående sitter i oss själva och inte i yttre faktorer, tillväxtsiffror, bankkonton eller i makt över andra – varelser, stora eller små. Och att människan är kapabel till så mycket mer än vad vi utvecklar oss till idag. Sätta ihop termerna fysiskt och psykiskt och inse att de är en enhet och med rätt sinnesträning kan människan göra enormt mycket. Kanske några pallrar sig hela vägen genom jordelivets tarvande tunghet till upplysningen, det vore någonting för medierna. I alla fall, vi kan lära oss saker jättefort, skönja sammanhang, känna på oss vad som är rätt att göra i en situation. De flesta skolor idag är ett skämt med våra förmågor och evolutionära framsteg. Våra personliga liv och nätverket av våra handlingar, samhället, kan se helt annorlunda ut. Det kunde vara harmoniskt, dynamiskt, kreativt och välmående. Säg den av oss som inte vill skratta som de flesta av oss gjorde som barn. Spontant, ärligt, öppet, glatt och livsbejakande.

För mig blev 2011 några steg på vägen ditåt. Några hårda smällar, en och annan flykt men till sist konfronterande och några sjumilakliv och många snigelsteg på utvecklingsvägen. Nu sitter jag här, i mitt tredje Nordiska land och möter mig själv i varje sekund i mina reaktioner och aktioner. Skatteverkets tjänsteman upplyste mig idag om hur man gör bokslut, kanske bör man göra det mentalt också – se hur kostnaderna och intäkterna går ihop? Jag stannar på plus nu. Känns det som. Jag har banne mig gjort min närvaroplikt detta år på Människa AB. Och investerar i framtiden, genom närvaro i nuet.

Har man dansat in nyår på 7 olika dansgolv (Bonanza på Clustret, Münchenbryggeriet i Stockholm, prima fest) hoppas jag att man är redo. Ett dansgolv, en move, för varje dag i veckan. Dvärgarna, nu kommer jag. Nu är jag er alla och Snövit på en gång. Le med insikt och skratta med självdistans.

Och alltid minnas, när man är på våg att ta sig själv på för stort allvar: vad gör det om hundra år, när allting kommer kring.

Får hjärtat vara den som leker finns det inget att vara rädd för.

Ledsagarord för 2012: mod, tålamod, medkänsla, förlåtelse, respekt, kreativitet, snille, ärlighet och kärlek. Det är styrkan vi behöver nu. Som världen behöver.

Lämna en kommentar

Filed under Brain and mind, Krönika, Livstankar, Samhällsreflektioner

Dags för ett nytt decennium

Yeah tio år sedan ”elfte september”. Och det är dags att gå vidare världen. Det är dags att föda nya barn på gravarna, dansa vid rödljusen, gerillaplantera grönsaker i parkerna, låta vapnen gå till återvinning. Låt oss gå vidare, låt oss dansa vidare. Låt oss vända blad och skriva hopp på nästa sida. Nu har vi tröstat varandra tillräckligt länge i dessa tusen krig som pågår, låt oss övergå till förtröstan. FÖRTRÖSTAN – ett att svenskans vackraste ord. Det där ordet man som invandrare kanske aldrig har hört, för det är så många svenskar som redan glömt bort det. Jag gräver upp det.

Det är den elfte september och det är dags för något nytt. Jorden ropar, skallar, skakar, darrar, dundrar, puttrar, blommar: antingen är du med oss, eller så är du mot oss.

Den enda som kan säga de orden är livet: ”antingen är du med oss, eller så är du mot oss”. Att vara eller inte vara – levande – det är den enda frågan. Och jag har fortfarande inte träffat en enda jävel som inte vill vara med livet. Som seriöst funderat på att emigrera till en rymdkapsel.

Att vilja förändra något i världen, på jorden – må det vara med ord, vapen, pengar eller kramar – är i grund och botten en längtan om ett bättre liv. Den som inte brydde sig om livet skulle aldrig få för sig att göra något, än mindre skada någon. Alltså är alla handlingar uttryck för en livsvilja, om än något snedvriden ibland. Men alla vibrerar för att skaka saker lite närmare harmoni.

Jag vaknar och ser konstiga spår på mitt fönsterbräde. Grannen ovanför har lyckats spy ner till oss. Allt är möjligt. Jag går ut på stan. Tre kvarter bort finns ett kafé där folk lämnar och tar kläder som de vill. Jag går ut med två nya blusar. På kyrkogården sitter folk och gräver med spade och hink på gravstenarna, de med grus. Gångar och slott byggs i en modern konstinstallation eller hyllning till livet – det är väl det en kyrkogård borde vara? Nej, den fria leken på kyrkogården är fortfarande bara en tanke i mitt huvud men fantasin vidgar mitt medvetande redan så mycket att jag känner precis när jag ska gå ut på en promenad för att möta en gammal vän. Flygplanen flyger över himlen och jag är inte rädd.

Rädslans decennium är till salu på blocket, för det är dags att kassera det nu. OUT OF FASHION. Insikt och hopp är den nya valutan, bredvid den gamla goa: guldet.  Invest and it will grow. Tillväxten kommer komma. Men den är ickemateriell nu. Det är det världen behöver detta nya decennium.

Lämna en kommentar

Filed under Krönika, Politik, Samhällsreflektioner

Från jord- till ordsamhället – vem tar ansvar för orden?

Det västerländska samhället är uppvuxet på ord. Och siffror. Dess startskott anses ligga i när skriften kom till, liksom matematiken. Korsbefruktade har de skapat teknologi och vetenskap och ideologi, som är grunden för de senaste århundradenas samhällsförändring i Europa och sedan även Nordamerika – västvärldens stomme idag.

Att lägga ett stort värde i ord och sedermera i skrivna ord när boktryckarkonsten uppkommit, innebär en alienation från personen, den faktiska människan. Orden lämnar människan – via pennan och kanske sedan även i tid och rum, så att de läses av folk på andra platser i andra tider, bortom författaren. Det för med sig en förskjutning av dessa små betydelsebärande element som sträcker sig långt längre än vi egentligen tänker på.

Det innebär för det första att författaren inte kan styra hur hans ord tolkas, eftersom hon kanske är död eller på andra sidan jorden. Författarens förklaringsförmåga eroderas och därigenom ett visst mått av ansvar. Samtidigt innebär det att läsaren plötsligt får nya intryck, nya bilder eller verklighetsuppfattningar. Men de kommer inte genom egen erfarenhet, utan från ord han eller hon läser, från en människa man inte har träffat. På detta sätt sprids så kallade idéer och ofta säger man att man har fått en idé eller tanke från den eller den boken, eller filmen, texten, inslaget. Speciellt om en person utvecklar hatiska tankar mot andra, kan det ibland förklaras med hänvisning till att han eller hon läst eller tagit del av vissa texter. Man ger orden ett ansvar för en människas utveckling, ”utan de intrycken hade han aldrig gjort det”. Det innebär att man ger orden ett eget ansvar, som varken författaren eller läsaren har. Man externaliserar ansvaret och gör orden till egna subjekt, levande i något slags ingenmansland på en bokhylla eller hemsida, tills någon plockar upp dem. Trots att ord självfallet inte är eller kan vara det. Döda ting kan inte ha något ansvar, varken en atombomb, en sten eller en dörr. Ord är dessutom inte ens ting, de är symboler.

Det innebär en förskjutning av ansvar från en levande individ till symboler. Det är en, vid närmare eftertanke, mycket radikal tanke.  Det innebär en förminskning av den levande individen och man ser den inte som ansvarig för och med möjlighet att kunna påverka alla sina tankar eller handlingar. Frågan är var det nu hemlösa ansvaret och påverkningsförmågan ska landa, om alla individer omyndigförklaras? Vilka döda ting ska ta ansvar när alla levande och intelligenta varelser bara är påverkansbara, våra trottoarer, lägenheter, mobiltelefoner, knivar eller fotbollar? Svårt att hävda.

Vilka andra ord finns att ta till? Svaret brukar ofta landa i strukturer. Det är kapitalismens fel, det är könsmaktsordningens, det är köttindustrins, globaliseringens, feminismens, kolonialismens, socialismens, konsumismens, teknologins, urbaniseringens, klassamhällets, korruptionens, skolans eller bara de allmänna ”strukturernas” fel. Mycket av samhällsdebatter landar i ett ordkrig om vilken struktur som bär ansvaret till en viss utveckling.

Men hur många strukturer finns kvar och andas och kämpar om vi alla människor försvann från jorden? Inte en enda. Det finns ingen herr kapitalism eller fru socialism som skulle svettas blod och tårar. Ideologier finns bara i människor och strukturer bara i människors syn på sin relation till sin omgivning. Så länge vi fortsätter att externalisera vårt ansvar till ord och strukturer, kommer verkligheten att se ut precis som den gör nu, full av onödiga samhälls- och miljöproblem.

Så vad vill jag säga?

Låt dig inte påverkas av denna text. Läs den bara. Det är bara ord.

Släpp in dem du själv vill, och ta ansvar för dem.

 

Skrivet september 2010 

Lämna en kommentar

Filed under Krönika, Samhällsreflektioner, Språk och ord