Livet knackar mig på axeln

image

Vad är meningen med allt?
Igår fick jag mig en bra påminnelse. Vaknade och mediterade en god stund i sängen hos en vän. Steg sedan upp och känner mig kallad till skogen och morgondopp – Mörkös naturliga skönhet och lugn. Med mig på färden kommer Linus, en ny bekantskap som blir sugen på att joina. Han har också sovit över i fina kollektivet. Tillsammans springer vi ut i skogen i dimman. Vägbeskrivningen vi fått är dålig så snart är vi vilse. Härligt. Vi saktar ner på takten och börjar betrakta vår omgivning. Vilken mångfald av träd här är! Och alla små fantastiska spindelnät på grenarna, de lyser magiskt i solens dis. Vi går sakta, stannar och lyssnar, ser, kramar några träd och andas under trädkronorna. Vi kommer till ett sandtag som är en naturlig scen med solen som magisk spotlight i bakgrunden genom dimman. Först går jag upp i sandgropen och dansar och rör mig och Linus låtsasfilmar. Sedan går han upp. Det räcker med att han står där, ensam i denna naturens magi. En rörelse från honom är som en hel föreställning med lugnet som bakgrund. Vi sparar allt på näthinnan.
Sedan fortsätter färden, kommer till vägen som blir stigen. Vi kutar, får annan i halsen, känner att vi lever. Vi beundrar solen och jag berättar att jag de senaste veckorna kunnat titta rakt in i den strålande solen några gånger, när jag slappnat av och känt och talat min sanning. Han frågar vad min djupaste längtan är. Att se en blommande strålande mänsklighet och planet säger jag. Vi ler. Jag berättar att jag kommer från the State of Being och jobbar på Human Inc. Vi ser varandra i ögonen och skrattar. Han säger att han gärna joinar mig där.
Vi har kommit till stranden. Vi letar och finner en klippa i sol. Det är kallt i luften, hösten är här. Fort av med kläderna. Dopp under ytan. Vi skriker, ropar och skrattar. Upp på klippan, torkar oss i ett nafs. Landar i nuet, vi är här nu. Sätter oss i solen. Är. Fria. Skrattar. Möts. Leker.
Allting inspirerar oss.
Vi vandrar uppåt, hemåt. Magnifika landskap breder ut sig framför oss i himmelsk sol. Jag säger att detta viskar min själ är sanningen, naturens prakt. Asfalt och att jag heter Ruth är bara 2015.
Vi tystnar av beundran för livet. Sätter oss i vägrenen och mediterar. Trollsländorna surrar runt och landar på oss. De är del av allt.
Till slut kommer vi tillbaka till huset. En magisk brunch full av kärlek och tacksamhet väntar oss, men det vet vi inte ännu. Vi kramar om varandra, tackar i ord, kropp och blickar för denna tid av total närvaro. Några timmar och tusen ögonblick vi aldrig kommer att glömma. Liv.

En påminnelse om vad livet är. På riktigt, i lek.

P.s. Vi hade ingen kamera med oss. Detta är  vackra foton från Örebro där jag hade samma upplevelse, ensam i skogen.

image

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Livstankar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s