Att återfödas genom improvisation

Livet är en enda lång improvisation. Vi blir arga när någon annan försöker skriva manus åt oss, istället för att vi får finna våra egna roller. Vi blir besvikna när vi skriver manus åt oss själva, detsamma som förväntningar, och det inte blir som vi tänkt. Vi har alltså för-domar om våra egna liv, inte undra på att vi dömer oss själva så hårt då! Jobbigt för själen och hjärtat, eftersom där verkar kärleken och kärleken känner ingen separation och värderar inte. Kärleken säger ja till livet och verkligheten, vilket man gör i en improvisation.
Livet är en improvisation i varje ögonblick och ju mindre vi har bestämt vilken roll vi ska spela och vad exakt säga, desto mer kan vi vara i nuet, dela med oss av det bästa vi har inom oss och uppleva det mesta livet kan ge. Då är vi våra egna regissörer, står på vår egen scen och kan bjuda världen på det bästa vi har. Vara värdar i våra egna världar. När vi alla gör det, kommer den stora världen att bli så vacker att skåda.

I lördags fick jag äran att förgylla min väns dotters dopfest med poesi, improviserade om livets gåvor och återfödelse i varje sekund. “Döp mig, men stöp mig inte i en form. Låt mig välja mina egna rörelser. Då kan jag beröra världen på helt mitt eget sätt. Och det kommer från hjärtat så det är helt rätt.”
Nyss fyllde jag år och firade med en underbar vän. På festen improviserade jag också poesi och i publiken fanns etablerade poeten Bob Hansson och även han gillade det.
För en knapp vecka sedan drog jag till kompis hemmafest efter fyra timmar långt möte. Mitt hjärta bultade och jag frågade om jag fick uppträda – jag är gjort för att leva och förmedla bultade bakom pannbanet. Spoken word på engelska blev det. Det var sådan koncentration och tystnad att knappnålar kunnat falla och orsaka avbrott. Vi var där ihop.

Jag lever när jag improviserar och låter orden komma till mig, det är ett flöde av ibland gudomlig art. Jag förstår då att jag bara är en del i något mycket större och att jag till vardags inte använder mig att en stor del av min hjärna. Nu vet jag det jag en dag skrev på kylskåpet en morron stämmer “if I don’t go to all the galaxes in my brain, I would have lived my life in vain.” Varje människa är ett universum och del i en enorm universell storhet. Att tala dit eller därifrån är vackert och gör mitt liv meningsfullt. Att improvisera är att känna efter vad som verkligen är viktigt i livet att säga, då faller massa strunt bort.
Jag tror att det är därför folk blir berörda. Vi vet det alla inom oss. Våra liv har värden långt bortom husväggar, löner och klockslag. Vi är liv och skapandekraft här och nu.
Många blir berörda när jag improviserar för jag talar från hjärtat. Det är så enkelt och ibland så svårt. Men värt det. Att beröra en annan människa är att beröra och röra på och om i världen. Vi är världen. Det viskar Alice inuti mig… 🙂

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Livstankar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s