Berättelser är vibrationer på ett plan, ej alla

De kommer från alla håll. De tittar på mig. De doftar på mig. De vill röra vid mig. De viskar till mig.

De säger: berätta om oss. Berätta våra historier. Berätta om vilka vi är, vad vi har gått igenom och vad vi gör nu. Berätta om varför det blev såhär. Varför vi ser ut som vi gör. Varför vi springer så fort, vad som jagar oss där ute eller på insidan. Berätta om det. Om galningarna som håller vår blick flackande, galningarna utanför oss eller innanför oss. Berätta. Berätta!

Jag har älskat att höra historier sedan jag var barn. Att sätta mig, eller lägga mig ner bredvid mamma på kvällen och tryggt få kliva in i en annan värld. Få uppleva mänskligheten på massa olika sätt – identifiera mig med olika liv, på andra platser, i andra tider. Och ändå känna att vi hör ihop, vi har alla samma längtan. Längtan efter att må bra, leva i en värld vi gillar, ha balans, skratt och vänner i våra liv. Alla flickor jag levt som barn, genom böckerna där de fanns.

Och sedan finns de andra historierna: redan innan jag kunde läsa eller skriva, tolka klockan eller räkna, visste jag att de tre onda männen som levt ganska nyligen hette Lenin, Stalin och Hitler. Samt såklart Saddam Hussein eftersom jag gick på ett dagis med massa iranska barn. I skolan fortsatte det med kungar, religiösa och politiska ledare. Alla dessa namn, alla dessa krig, fälttåg och segrar. Morfar bar finska vinterkriget och fortsättningskriget inom sig, talade knappt om det med oss barnbarn. Det lämnade inte så tunga spår i oss. Men alla dessa historier jag fått insupa hela livet! På gott och på ont. Min bild av mänskligheten skapades genom dem.

Jag fortsatte själv att studera historia på universitetet efter gymnasiet. Jag längtade efter att förstå hur vi fått det samhälle vi har idag, säkert med en undermedveten insikt om dess stora strukturella disharmoni – jag undrade nog hur vi hamnat här. Livet måste ju ändå vara menat att levas med glädje och i fred? Inte krig, ojämlikhet och miljöförstörelse.

På universitetet fortsatte korvstoppningen med årtal och namn, senare kom ett kritiskt granskande. Men en insikt om att vi nu lever i ett paradigmskifte där gamla strukturer måste ge vika för mänsklighetens sanna och sunda behov, det fanns det inte mycket av i historikernas samhällssyn. Att mänskligheten de senaste århundradena våldtagit naturen och till stor del sig själv genom slaveri och förtryck, och att detta är en abnormalitet, det talades det lite om.

Min upplevelse av mycket historieberättande är att det är en självbekräftelse. Man berättar historien som förklarar varför man är där man är idag, inte den om vad man kanske egentligen vill eller mår bra av. Det gäller de stora samhällsberättelserna, det gäller folk omkring mig och det gäller i högsta grad mig själv. Med urskuldrande om tillfälligheter, inget val, karma, offer och andra saker, försöker vi redogöra för varför vi är där vi är, när vi inte vill vara det. (En människa i total balans är i nuet, inte i sin historia) Det personliga och kollektiva går ihop, det ena finns inte utan det andra och de påverkar varandra ständigt. Vi är inga Robinson Crusoe i total frihet och oberoende.

Samtidigt inser jag att ju mer tid vi lägger på berättelser, desto mindre tid får vi till att verkligen leva. Alla dessa museer, alla dessa rapporter, alla dessa debatter. Det sunda, goda har vi alla inom oss. Varför då inte bara göra det?

Dessutom är historier språkliga skapelser, vi skapar dem med ord. Ord är vibrationer, symboliska vibrationer.

Allting i universum är vibrationer. Och en människa vibrerar på så många fler frekvenser än den verbala. Vi är alla vandrande universum med massor av gåvor och förmågor. De är bortom alla historier vi drar. För oss själva och varandra och kollegialt, via medier och andra masskommunikationskanaler.

Så när dessa inledningsrader om att jag borde berätta historier, andras historier, dyker upp i mitt medvetande. Då är det kanske bara en upplevelse av att jag nog borde känna in andra människor mer. Hur de är, på djupet. Mötas bortom alla historier. Eller? Vi poeter och skribenter och journalister berättar ständigt historier, vi ger ord åt det som vi och andra upplever. Vi har förmågan att berätta. Men går inte egna upplevelser långt bortom berättelserna?

Igår hade jag liten bjudning hemma. Massa trevliga vänner som aldrig träffats uppenbarade sig. Jag inledde charader för att öka gemenskapen, först gjorde vi saker med ord. Sedan fick folk gå upp och bara gestalta en färg. Vi tog dem direkt, nästan varje gång. Vi är så mycket mer än ord, vi är frekvenser och vibrationer på massa plan. Och vi läser dem direkt av varandra.

Vilken färg är du idag? DET är en spännande historia… att leva. Inte läsa om.

We construct our lives through stories, but it is in the dismantling of them that the truth will appear.  RUTH ALICE 2014

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Livstankar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s