Att våga samlas och hoppa för mänskligheten

De kommer inte att förlåta oss, de kommer inte att förstå. De kommer inte förstå hur vi bara kunde sitta stilla och inte göra något, inte säga sanningen till alla. Inte våga lyfta blicken från vår egen lilla hörna och se helheten. De kommer att säga, förintelse, det vet VI vad det är. Och en förintelse som inte bara gäller judar, den gäller alla slags människor över hela världen.

Hur många ska dö? Hur långt ska vi gå innan vi ändrar våra steg och livsstil? Ska vi gå fram till stupet alla sju miljarder och säga, två av oss får hoppa, hej då. Och en får hoppa men bli hängande på avsatsen, traumatiserad för resten av livet. Hur ska vi göra? Är det så mänsklighet ser ut när den är mer på papper än i armarna, i fotstegen, i handlingarna? 

Kommer ”nationerna” att förenas på ett nytt sätt när vi närmar oss det läget? Hur många städer kommer att läggas under vatten? Har vi dykardräkter så att våra barnbarnsbarn kan få en turistglimt av Stockholm, Amsterdam, Hong Kong, New York och London? Eller hur kommer det vara? Minnet av vår livsstil där vi satt och väntade, visste men väntade. 

Måste vi vandra hela vägen till stupet och knuffa ner två av oss – finns det inga andra sätt? Kan vi inte slå oss ner vid lägerelden nu och hålla om varandra, prata, kramas, skratta och se vilka våra viktigaste behov är? Tillgodose dem och sluta upp med resten av våra aktiviteter som bara är substitut – som till exempel att skriva och läsa bloggar när vi egentligen inte har någon nära att tala med. Vid lägerelden behövs inte Thailandsresor, sju par skor per person, genmodifierade grödor, 20 mobiler som byts ut innan elden slocknat, motorvägar och märkeskläder. Vid lägerelden är det viktigaste hur vi är med varandra nu. Nu, inte sedan, inte då. Nu. Nu. 

Vid lägerelden brinner lågor inne och utanför människor – vi värmer varandra när någons låga flämtar svagt. Vi är tillsammans, för att det är så vi ska vara. Vi är tillsammans. På jorden. Vid lägerelden har alla plats för en rumpa, två fötter och två händer, inte mer eller mindre. Vi är tillsammans, på jorden. 

Gör vi det nu, då tror inte jag att vi måste gå till stupen. Och då behöver inte våra barnbarn undra över våra val. Då kan vi hitta lagom stora stup istället att hoppa över. Utmanande, men nästan så att vi vill utmana oss så. Vi kom ju hit inte för att stupa utan för att hoppa. Genom att hoppa, hoppas vi. Varje dag. 

—-

Precis när jag skrivit klart detta går jag in på facebook och finner denna bild hos en miljövän: 

Bild

 

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Livstankar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s