Att bubbla sig fri

bubble-cc

Det händer mycket nu. Jag sökte in på teaterhögskolan här i Stockholm och gjorde tredje provet i fredags, men sprack där. Vi var 40 kvar av 800, 10 kommer komma in. Må de få en härlig och utvecklande tid!

Jag tvivlar inte längre på min förmåga eller viljekraft, nu ska jag bara fokusera den rätt. Texter bubblar upp ur mig fortare än jag hinner producera dem väl, ge dem rätt form. Änglar dyker upp och ger mig hjälp på vägen, med kontakter, tips, samarbeten, till exempel min nya fantastiska skådespelarvän Jasmine Heikura.

Och kanske detta pansar jag haft på mitt bröst i 25 år, denna överlevnadsbubbla jag har kämpat med och i alltsedan jag som barn fick ett nytt hemland och blev hyperskraj, kan lämna mig. Jag orkar inte längre gå omkring och vara livrädd varje dag. Känna att jag måste försvara mig. Det är sååå jobbigt! Eller känna att huvud och kropp inte riktigt är i kontakt med varandra, för det finns ett svart moln, en tomt hål, en knut där. 12 år bodde jag i Finland utan att kunna finska ordentligt: en total inre och yttre blockering till att känna mig delaktig och fri i samhället under hela min uppväxt. Jag har en Berlinmur i mitt bröst som jag nu håller på att riva.

Någon skulle kunna göra en film om detta, om erfarenheten att känna det som att man lever i en bubbla, bakom en mask som känns fysiskt som gummi över hela ens ansikte. Och bokstavligt gör att man inte ser omgivningen så färggrann som den är, för den dols av en hinna. Att bära en knut av decenniegammal rädsla och ilska i sig, en knut jag går in i när jag är ensam och ibland tyvärr även på scen, men som många inte ser utifrån. Då försvinner den, nästan i alla fall. Att ha förnekat sig kärleken och livet på det sättet. Att tro att så här är livet, det finns inget mer än detta. Det kan inte bli bättre. Bubbelbubbel, halvdrunkna. Bara att jag vågar skriva om detta är stort nog – jag har burit det ensam i så många år.

Jag är nog inte ensam med erfarenheten dock. Att känna att något är fel men inte veta hur man ska komma ur det. Jag tror Sverige och världen är fulla av människor som har trauman som de bara accepterar som eviga ok.

Jag vet dock att andra verkligheter finns och kommer att arbeta tills jag dör för att utvecklas ditåt, inte invecklas mer. Förutom meditation och lek så är clown och dans två nycklar. Och i detta har jag nyligen mött två möjliga partners: en för clown och akrobatik och en för dans och teater, jaaaa! Så det kan bli en riktigt fin sommar. Kanske bara dags att köra nu: Ruthtuta och köra! Ingen utfärdar livskörkort utom vi själva. Vänster eller högertrafik, bara man styr och håller lagom fart så kommer man att nå någonstans. Och dikena finns, men vägen är ju resan så enjoy it. Varje grässtrå, varje brännässla är unik och levande och en lekkamrat med rätt inställning.

Och medan jag skriver detta på fina Entreprenörskyrkan, en kreativ arbets- och mötesplats i Stockholm, så möter jag en möjlig till partner: killen bredvid mig är inte bara entreprenör, han är musiker och söker någon som kan skriva bra texter. Vi planerar in en möjlig träff, haha livet är för galet! Synkronisering.

Nu ska jag cykla iväg till kören – vad väntar där, en producent kanske?

I believe in miracles….

Jag behöver inte vara med i en såpopera, jag är en såpbubbla och nu är det dags för den att flyga fritt eller spricka!

 

 

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Livstankar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s