Friheten från rollerna och historien

Vi vandrade genom trånga gångar för att vi skulle tvingas lägga ifrån oss allting onödigt vi bar på. Så mycket saker, så mycket minnen. Att vi orkade! Allt vi släpat på i århundraden. Allt de la på oss från det att vi föddes. Alla historier de berättade för oss, matade oss med. Både när vi var hungriga och när vi var mätta – även då tvingade de dem i oss. Berättelserna om vilka vi var, vilken släkt vi kom ifrån och varifrån den kom. Vilka vanor och traditioner vi hade, vår grupp och vår kultur. Och sedan matades vi med alla historier om de andra. Om grannarna, om släktingarna vi inte längre umgicks med, om folket på andra sidan stan, på andra sidan gränsen. Dem som inte var som oss. Vi matades med att höra om alla grupper och vi lärde oss att känna igen dem. Och för att höra hemma någonstans så började vi anpassa oss till de tillhörigheter vi fått tilldelade oss. Vi började röra oss som dem, klä oss som dem, låta som dem, bete oss som dem, Snart var vi kopior av det vi sett och snart därefter trodde vi att vi alltid varit sådana. Då blev det ännu lättare att säga vi och dom. Människan har svårt att leva utan historia så vi gjorde som nästan alla gjort före oss, vi klev in i historien. Och I historien finns hjältar, hjältinnor, offer, förrövare och förlorare. Så vi började leka de lekarna. Vi önskade att just vi skulle bli hjältar i historien, den lilla hemmavid, eller den stora ute – den som syntes I mediekanalerna och kanske till och med skulle berättas när vi var borta. Genom att välja att spela en roll kunde man skriva in sig I den riktiga historien, den som skulle finnas när vi själva var utplånade. Då fanns vi I alla fall I historien. Och vi spelade dem, rollerna, utklädda, insvepta och avklädda. Vissa var nästan som kejsarens nya kläder. Men där prövades man än mer – den som kunde tro på kejsarens nya kläder var verkligen med i historien!

Men nu hade någon fört oss till en gränd, en riktigt small gränd. Och allt det där vi burit på, alla historier, souvenirer och minnen. De bad gränden oss att lägga ifrån oss nu. Den sa: vill du komma fram här, eller vill du att dina historier ska komma fram? Du får välja nu.

Och där stod vi.

Där står vi. 

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Livstankar, Samhällsreflektioner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s