Vid vägs ende sätter man lökar

Igår fick jag reda på att någon jag väntat länge på, inte väljer mig. Jag trodde att han var min soul mate, och så säger han att han nyligen träffat en annan tjej. Och att det är allvar. Vad gör man då? Vad gör man när hela ens kropp och ens intuition säger att detta är någon du vill vara med, och den personen säger nej? Vart ska intutionen då ta en?

Jag har väntat vid hans sida i över ett år. Medan har varit ihop med en annan och sedan läkt sitt hjärta. Själv krossade jag mitt eget för två år sedan då jag åkte ifrån honom för att följa min dröm om teater. En dröm som blev en mardröm i just kontexten jag mötte då – jag sprang in i alla barndomens obearbetade sår och strödde salt i dem. 

I två år har jag försökt att kliva upp ur det hål jag själv kastade ner mig i. Jag blev så rädd för mig själv, för den smärta jag mötte inom mig själv och för att jag kunde göra så illa mot mig själv. Att vara rädd för sig själv är nog det värsta. Vad gör man då? Då måste man vandra in i mörkret verkar det som, se alla distansierande skyddsbarriärer man byggt upp, och sakta leta efter ljuset, sårbarheten och ömheten på andra sidan. Andra omkring mig har sträckt ut händer, vissa har jag tagit, andra har jag inte varit redo att ta. 

Nu tänker jag ta de händer, som jag känner att är varma och snälla och trygga. Lyssna på de röster som är lugna och tillåtande, som inte bär på alltför mycket spänningar. Och så lyssna inåt, vad behöver jag? Läka och leka tror jag. Och tala, skriva, ärligt. Detta blogginlägg lämpar sig säkert inte för framtida arbetsgivare. Eller dejter. Men det är sant, det är min sanning. Och det är det enda jag kan ge världen. Om vi alla gav sanning skulle det inte finnas så mycket lögner. Och fasader att upprätthålla. 

Imorgon ska jag plantera de jordgubbsplantor, vitlöksklyftor och tulpanlökar jag köpte idag. Begrava dem i jord. Så kanske det kommer upp något nytt, något spirande om cirka 6-7 månader. Det kanske gäller mig med. 

Jag hoppas det. 

Annonser

2 kommentarer

Filed under Livstankar

2 responses to “Vid vägs ende sätter man lökar

  1. Fint och ärligt skrivet om en jobbig situation, tack för att du delar med dig, och hoppas att inte bara plantorna utan också du kommer upp starkare!

  2. Hej, Jag hoppas att du nu har hunnit med att hitta en del av dina jobbiga barndomsupplevelser, att du har kunnat möta och stanna kvar i riktigt jobbiga känslor så att du kan bearbeta dom, för det är bara när man är där i dom jobbiga känslorna som dom kan bearbetas.
    På min hemsida finns det några sidor under sidan självhjälp, tex sidan
    http://www.lasses-evolution-therapy.se/sjalvhjalp/liv-i-forandring
    Där har jag försökt göra en lite djupare förklaring i vad som egentligen händer när yttre händelser ”kastar oss tillbaks” till bardomens olösta trauman.
    Jag håller på och skriver på en ny variant på ”Liv i Förändring” men den är inte klar än.
    Jag hoppas att ovan länk kan vara till lite hjälp.
    MVH.
    Lasse Karlsson
    Härnösand

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s