Historia: Skuggan bär

Det bär av. Det bär på. Det bär under, över och genom. Det bär och plockas. Det flockas och bärs hem. Bärs bort. Det bärs för att det måste bäras. För att det är det som gör mänskligheten till det den är idag. Det förflutna bärs. Annars blir det ingen iphone, dator eller köksspis. 

Men det tär också. Det tär så att att bären i skogen blir strålande på mer än ett sätt. Ett inte lika skönt sätt. Så att det sedan tär i kropparna som har ätit dem. 

Kanske det är dags att släppa skuggan nu? 

Eller be den om råd om inte annat. Vad säger du, du som bär hela vår historia? Hur kan vi göra din börda lättare? Så att vi kan springa lekfullt igen, överallt, utan att det är tungt och baktungt. 

Och skuggan kommer att titta upp på en och säga:

Jag bär bara det du ger till mig. Sluta ge mig så mycket mer strunt, skit och tungt, så kommer jag också att kunna dansa lättare. Jag är din skugga, inte mer. 

Och så kommer skuggan att gå fram till högtalaren, vrida upp och säga: är du redo?

Och så kommer din kropp att börja dansa av sig själv, som en spegel, som en följare till skuggan som kommer att utmana dig och titta dig plirigt i ögonen och göra rörelser med alla sina lemmar. 

Så kommer det att vara. 

Och du kommer att dansa och röra dig på sätt du inte visste att du kunde, ty så är det när man låter det undermedvetna vara ens inre DJ. 

Och det enda som kan stoppa dig, från och med det tillfället, är din egen tanke om din begränsning. 

Och när du och din skugga blivit ett, då står ni i zenit. På mer än ett sätt. 

Och då bär det helt rätt. 

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Livstankar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s