Sverige behöver kvinnliga berättelser!

Jag har insett att leva i ett samhälle är att leva i en historia, i en mental saga som blir en social förverkling. Vem är ”vi”, varifrån kommer vi och vart är vi på väg – vad strävar vi efter? Dessa frågor fyller all offentlig samhällsdiskussion, alla skolbänkar och mycket av våra aktiviteter. Från det att vi föds som barn utan namn och språk, utan kulturella koder och kulturellt präglat kroppsspråk, blir vi sakta personer med en historia som vi mer eller mindre klär i ord, men bär med oss ständigt.

Min vän säger Ruth, du är så intellektuell, försök att bara vara. Jag håller med – jag blir lätt för mental. Men det är för att jag tränats till det i utbildningssystem i närmare 20 år, liksom av en akademisk familj. I den mentala världen är allt möjligt och jag har egentligen ingen kropp, inget kön. Samtidigt är jag så kroppsligt styrd att det är otroligt och mitt livs första stora kärlek hade jag inte ett gemensamt språk med – våra vibrationer bortom intellektet, med allt vi lagrat i oss i 25 år, var istället en faktor så stark att vi drogs till varann.

Jag övar mig hemma i att bara vara, men så fort jag går utanför dörren så blir jag någon, jag blir en social person som lever i den ena eller andra historien, om grannar, kollektivtrafiken, jobb eller vänskap. Även i denna stund är jag någon: en reflekterande skribent. Stunderna då jag mediterar eller på andra sätt får distans till mitt jag: min självbild och mina vanor, är sanna glimtar av ren existens. Då jag lyckas vara medvetandet och inte allt som passerar igenom det. Sedan slår det sociala livet till igen och jag blir en ung kvinna med en 30-årig livshistoria.

Det jag inser är att min självbild om vem jag är eller kanske framförallt hur jag borde vara, vad normalitet är och vad som är vanligt eller eftersträvnadsvärt i samhället jag lever i – till stor del är präglat av de gemensamma berättelserna. Och de stora kommer till mig genom medierna. Jag har aldrig träffat Obama, Reinfeldt, Brad Pitt, Natalie Portman, Helena Bergström eller Nelson Mandela, ändå jag har en uppfattning om dem. De är ”stories” jag bär inom mig och orsaken att jag ens känner deras namn är att de sysslar med storytelling. Kända skådespelare visar historier, politiker vill påverka samhällsutvecklingen, dvs den storytelling vi alla dagligen är med i. Journalister har problemformuleringsprivilegiet delvis i den gemensamma storytellingen, då de bestämmer vad de ska berätta i sina megafoner.

Och även om man inte går och ser storfilmerna, om man inte läser tidningar eller lyssnar på politikers visioner, så tror jag att vi alla någonstans går med en inre samhällsberättelse som är präglad av allt vi fått höra och se. Ingen i Sverige lever nog utanför samhället så att hen inte vet att hen befinner sig i storytellingen ”Sverige” och ”Europa”.

Allt detta för mig till att fundera över vilka berättelser som berättas i de stora kanalerna. Eftersom de påverkar oss alla och vår bild av normalitet. Dagens Nyheter gjorde för den internationella kvinnodagen 8 mars en genomgång av de stora svenska succéfilmerna de senaste tio åren. Hur stod det till med könsfördelningen bland skådespelare, regissörer, producenter och manusförfattare? 10 av 30 filmer var någorlunda jämställda, resten var klart mansdominerade. Det var sorglig läsning för mig. Sverige 2013. Hade ”vi” inte kommit längre (märk min retoriska skapande av ett sammanhang med dig som läsare också)?

Jag kommer själv ihåg hur det var filmerna med starka självständiga kvinnor – Änglagård, Much ado about nothing och Stekta gröna tomater – som undermedvetet blev mina favoritfilmer när jag var 10-12 år. Vi söker alla förebilder och filmen är ett starkt medium. Det är också ett medium som berättar om normalitet och vardag. Trippelmord är inte normalitet i Sverige idag, däremot långa väntetider på arbetsförmedlingen liksom vid immigrationsverket. Sjuka löneskillnader inom samma företag och ökad stress bland unga. Jag önskade vi fick se filmer om sådant – filmens unika spotlight på stora samhällsproblem.

Men framförallt, med DN:s koll i bakhuvudet, så önskar jag mer berättelser genom kvinnliga ögon. Filminstitutets VD Anna Serner tror att den totala mansdominansen inom svensk film beror på att ”vi är så ovana att skildra verkligheten på ett sätt där kvinnor får spela roll”.

Jag tror hon har helt rätt: för med kvinnliga ögon är mycket av den publika, politiska och näringslivsmässiga tuppfäkting som pågår, bara ett uttryck för manlig jaktenergi som inte vet vart den ska ta vägen i ett fysiskt stillasittande samhälle. Det ser mina kvinnliga ögon. Vapen är ett barbari byggt på rädsla och reptilhjärna. Girighet är otuktad egoistisk överlevnadsvilja. Mens, höftproblem, närhet, blöjor, behåar, tidspussel, omsorg med mycket mer, är verkligheter för 4-5 miljoner i detta land. Verkligheten skildrad från mormödrars, tonårstjejers och andras perspektiv vore givande för vår bild av mänsklighet idag – vilka är ”vi” och vart är ”vi” på väg?

Det jag längtar mest efter är att få se en film som skildrar modern i en invandrad familj. Jag vill se en skildring av den vardag som tiotusentals underbara, varma, kloka kvinnor har. De som inte talar flytande svenska, som ofta har få slantar men som lever från och med hjärtat, i vars hem en ny generation av ”svenskar” med enorm kulturell kunskap växer upp. Jag vill se en film om de tysta hjältinnorna, de som anses svaga i CV-jagande offentligheten, men som jag tror att många gånger bär mer livsvisdom än många coacher. En film där varandet, som människa, med de små tingens Gud ständigt närvarande, får ta plats. Det pangpangaction kanske bytts ut mot action från hjärtat.

Jag tror det skulle göra gott för skildrandet av det riktiga Sverige idag, och det skulle nog kunna påminna mig och många infödda kvinnor om att vi inte måste göra karriär till varje pris, vara heltränade, ha ett vackert hem och göra långresor, en ständigt romantisk relation  och några välformade barn, liksom tjejgäng och mycket mer. Det är bara en social storytelling som vi inte kände till när vi sprang omkring som kanske lyckligare barn.

Filmer som är, tror jag att skulle göra världen gott just nu.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Livstankar, Samhällsreflektioner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s