Att hitta pommac-aktig skumpa i sitt kylskåp är kul. Att se att den är från 1995 och inte bli förvånad är att vandra i generationers fotspår. Morfar och mormor finns ännu i denna lägenhet. Och jag andas in deras livsvillkor och drömmar varje gång jag brer med en av de handtäljda smörknivarna eller sveper in mig i de handvävda pläderna. Deras arbete med och vördnad för det enkla materiella, konkreta livet sprids till mig, mina porer och tankebanor. Saker gjorda för hand har en helt annan känsla i sig. Och slängs inte lika lätt bort. Så är det bara.
Skulle vi låta oss själva leva mer inuti, kanske vi inte skulle känna sådant behov av att byta ut alla ting utanför oss hela tiden. Självutveckling kanske är nyckeln bort ur överkonsumtionen?
Skål!
Livet är här och nu! Och mänsklighetens bäst-före-datum är det vi själva som utfärdar!
Ordscen 