Volontärer behöver uppvärderas

Jag lyssnade precis på Kalibers reportage Volontärer i kulturen på Sveriges radio. Mycket bra program, men jag saknar en fråga. Vad säger kulturminister Adelsohn Liljeroth om det faktum att gratis volontär- och praktikantjobb i flera fall är det enda sättet att få in en fot i kulturbranschen? Jag känner många inom film som jobbar gratis på flera filminspelningar, för det är enda sättet att få erfarenhet och kanske få kontakter och visa upp sig.

Det handlar alltså om att volontärjobb inte alltid är en helt fristående aktivitet som när folk åker till Latinamerika för ett halvår, sköter syföreningens lördagsfika eller åker ut på landsbydgen och WWOOFar (jobbar på ekologiska jordbruk). Kulturbranschen idag i Sverige KLARAR SIG INTE UTAN MASSA VOLONTÄRJOBB. Och det är i flera fall enda sättet att komma in i vissa branscher! DET skulle jag gärna se en debatt om och höra kulturministerns syn på. Adelsohn-Liljeroth skulle vara en bättre kulturminister om hon kunde skilja på de som har en sysselsättning eller är studerande – och därför gärna jobbar volontärt – och dem som måste jobba gratis idag för att få in en fot i sin bransch. Bort med skygglapparna för verklighetens gråzoner.

Sedan är det även rätt sjukt att volontärer inte omfattas av arbetsmiljölagstiftningen och att det inte verkade uppröra kulturministern eller vilja få henne att vidta åtgärder. Samhällssynen på arbete är alltjämt konstig: bara betalt arbete ses som arbete. Självklart är volontärer arbetstagare – bara att deras lön kanske är gratis inträde! Och självklart borde de skyddas av vanlig lagstiftning, om det går att finna någon bra lösning på.

Själv är jag ju scenpoet (och journalist) och vi är många i scenpoesivärlden som funderar över hur mycket man ”måste” gratisgigga innan man kan börja ”kräva” lön för det man gör. Flera musiker jag känner säger att där är det än värre, där förväntas man väl ”kunna spela lite”. Gratis.

Att konst skapas och utövas av en passion att uttrycka något är bland det finaste som finns. Men det är synd när det börjar utnyttjas. Vi är dock väldigt många som har svårt att sälja oss själva, att marknadsföra oss. Kanske efter att man i skolan i så många år har fått trycka ner sin egen kreativitet och fått följa andras givna ramar istället?

Själv har jag funderat på att börja erbjuda det jag kan gratis först, helt enkelt för att jag vill komma ut och ge andra av det jag har. Efteråt kan mottagaren betala något, om den vill. Om den finner att det varit givande. Den summan finansierar därmed mitt nästa gigg eller arbete. Således tränas den mottagande i att värdera det den har fått – en träning i generositet istället för girighet. Och om man fått något som varit givande så önskar man kanske att andra ska få ta del av det också, och det är dennes framtid man betalar för. PAY IT FORWARD. Jag tror att det är framtiden, bort ur girighetens ok. Kanske är jag idealist, men det finns faktiskt saker som finansieras så.

Som givare vill jag ge, inte be om något.

Som mottagare vill jag också ge, inte avkrävas något.

 

Låter allt detta motstridigt? Ja, det gör det redan för mig själv. Inlägget går väl från dagsrealitet till idealism. Från hjärna till hjärta.

Men jag är helt övertygad: skulle vi träna oss mera i generositet i världen skulle vi alla må bättre. Och vore grymt om de med pengapåsar också gjorde det. Eftersom jag fortfarande inte kan betala på ICA med en dans eller sång. (Men den dagen kommer nog. Mervärde kallas det på ekonomispråk.)

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Politik, Samhällsreflektioner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s