Barndomens härvaro smyger sig in

Att flytta tillbaka till staden där man bodde som liten, till den förorten, till samma kvarter. Tiden innan man kunde läsa och skriva. Innan man blev satt i samhällssystemen för att bli en lärjunge och lära sig tala och tänka som en modern människa.

Innan dess. När leken var ens huvudsakliga syssla. När grottorna i sofforna var spännande äventyr. När hundra meter var en lång färd med massa saker man kunde upptäcka på vägen, inte minst de härligt doftande rosenbuskarna. De där som vuxna springer förbi. När den inte fanns något mer än här och nu – för det fanns ingen dator, ingen TV hemma hos oss och en telefon som knappt användes. Däremot fanns sagor i mängder. Världar att drömma sig bort i.

När jag var. VAR.

Innan jag blev utvandrad och invandrad och sedan kringflyttad i massa länder och grupper och kameleont så regnbågen kan slänga sig i väggen vad gäller variation. Med flera identiteter och sätt att tala. Och skaffade mig hundra galna idéer och komplex och hatkärlekar och helt enkelt förlorade mitt center i min egen mage. Inte helt kanske, men lite. Men blev en mycket modern människa med härligt CV.

Nu är jag tillbaka där. I Stockholm. I mormors lägenhet. Och när löven sjunker ner i marken ute på terrassen inser jag att det nog är dags att släppa allting. Det där tunga som jag burit på dessa år som strövare. Jakten, frånvaron. Säga åt det att det är dags att gå ut. Att det tagit ut sin tid.

Visst, jag kanske kommer fortsätta vara kameleont – teaterapan tystnar nog inte förrän den fått 100 ton ekologiska bananer. Men dags att sluta tänka att jag borde vara någon annanstans. Vilket nog är många kameleonters och mångkulturellas dilemma idag. Vara någon annanstans, kanske någon annan.

Detta ständiga DÄR är nog den största boven i dagens samhälle. Vi låter den ta vårt liv. Ty vårt liv är endast de stunder vi lever det, HÄR. Barnet har all tid i världen ty det har inte gett bort den till klockan. Watch out!

Jag är här nu.

Jag är här nu.

Jag är här.

Jag är.

Och jag inser att jag kanske för första gången sedan jag var liten, inte alls sörjer att hösten, mörkret och slasket kommit. Är jag med mig, så är saker inte så farliga eller hemska. Och höst? Ja, det ÄR ju så.

Må bra i lövsörjan – den ÄR så jäkla mycket!

Ostressad om inte annat 🙂

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Livstankar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s