En resa skola vi alla göra

Idag uppträdde jag på min gamla gymnasieskola: Katedralskolan i Åbo. Dags för självrannsakan alltså – Vad blev det av alltihop? som lilla My väl hade sagt.

Doften i trapphuset var densamma när jag klev in. Mitt doftminne hoppade över tio år tillbaka i tiden och jag kände konkret hur relativ tiden är.

Lärarna och rektorn såg likadana ut (en fräsch lärarkår måste jag säga! och friska såg eleverna ut att vara också!) och byggnaden andades tidlöshet med sina stenväggar. Teckningar från bildlektionerna hängde traditionsenligt på väggarna och ABI-informationen var densamma – och ropen i grupp. Veckosamlingen inleddes med information om brandutgångar och datanätverk och virtuella ”clouds” som eleverna kan lägga upp sina arbeten i. Gick på något sätt väl ihop med min flödestext om kopplingar, brandväggar och ettorna och nollorna där i ledningarna. För övrigt fenomen som knappt fanns när jag gick i skolan…

Populärast var dock texterna om kärlek, detta eviga tema. Dunk dunk, det där grundläggande beatet inifrån hjärttrakten.

Jag kände dock att närvaron kunde varit bättre, min alltså.  Varför kan man inte vara så bra som man vill vara? Livets stora gåta nådde ytan igen. Att hålla ihop allt och aldrig skynda, inte ens när man ser att någon är ett stenansikte. Precis som i livet alltså. Elevernas närvaro var jag imponerad av – nästan alla tysta i 45 minuter!

Och jag insåg i efterhand att det var nog precis sådan jag var redan under skoltiden – hade bråttom att säga saker. Lärarna måste ha känt igen det!

Nåväl, man lär sig sakta. Väl.

Och jag insåg, när jag stod där, att jag ändå vandrat en ganska lång resa dessa elva år sedan jag själv lämnade byggnaden. När man gick i skolan var det allt och studentskrivningarna var så stora och förfasande. Bakom dem hägrade friheten men fram tills dess gällde det att följa fåran. Jag har simmat friskt i många hav alla år efteråt, och lärt mig många simtekniker. Och orden och tanken har nog fått flöda friare och friskare än de någonsin gjort: skoltidens bäck har blivit en fors.

Och samtidigt har man inte ändrats alls – inuti är jag samma spontana, glada, analytiska tjej som när jag tog studenten.

Roligt var det i alla fall, en sann resa. Och ett budskap hade jag till eleverna: lär er språk! Alla ni kan!

Hade jag vågat, satsat, trott att jag kunde lära mig finska bra, då hade mitt liv kanske sett helt annorlunda ut.

På torsdag ska det bli workshop där – rikit kiva de meh!

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Livstankar, Poesigigg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s