Andedräkten och kraftverket

Livet är att andas. Andas ut och in. Andning är det som inramar livet. Det första vi gör när vi föds och det sista vi gör. Andas. De flesta av oss föds och dör liggande stilla, på en bädd eller i någons armar. Men vi andas, vi drar in och ut livet, genom vår mun, hals och lungor.

Genom andetagen kan man höra hela livet, all iver, all spänning, all ilska, all förvåning, all upphetsning av alla slag. Alla impulser som får oss att agera och reagera, begynner subtilt eller stort med ett visst sätt att andas. När vi förhindrar andningen från att ske som den vill, blockerar vi den emotion som andningen vill få oss att andas ut, och den sätter sig i kroppen. När vi gjort det länge börjar det höras på vår röst, denna andningens och spänningarnas mikrofon, och till slut att synas i kroppen.

De öppna, uppräta bröstkorgar de flesta av oss gick med som barn, försvinner tyvärr hos många oss oss när vi blir äldre. Om man inte tränar dans, sång eller liknande. För att få tillbaka den får man jobba – fysisk träning och vighet. Men med den kommer också nygamla guldklimpar: plötsligt kommer rösten att börja resonera i hela kroppen och bära långt.

Rösten är vårt första och sista livsuttryck – bebisen som bara kan skrika för att få uppmärksamhet. Och kanske åldringen som inte orkar röra sig längre. Rösten är vårt livsCV, där hörs om vi bär på mycket spänningar samt hur närvarande och avslappnade vi är i nuet. Vi klär oss i vår andedräkt och den hörs.

Sakta håller min bröstkorg på att bli öppen igen och rösten börjar strömma ut med ny styrka. Så när fåglarna sjunger alltmer i träden, sjunger jag med dem. Och det börjar finnas orsak:

Jag har fått ett fantastiskt sommarjobb, ska vara inslagsproducent på Junior i P4 – göra barnnyheter! Superfantastisk 30-årspresent. Jobba med samhälle och med barn och radio – tre flugor i en holk. Ja, jag vill inte döda dem så jag samlar dem i min lilla myggholk som jag hittat i en hantverksbod.

Jag bor i Köpenhamns mysigaste kollektiv – hemmabyggt med bara funna och andrahandsprylar. Prismorna hänger i köksfönstret och omvandlar kvällssolen till regnbågar på väggen. Och när man fastnat för länge i kulissen som kallas stad, springer man upp för de fem lila våningstrapporna och landar på kvarterets enda takterrass där ögonen återigen kan få vila på en horisont över taknockarna och själen få flyga.

Och sakta utforskas clownen. Och alla mina tyngsta barndomskomplex som jag sprang in i i 150 km/h i höstas i när jag kom hit till Köpenhamn och denna skola, de börjar sakta att lätta. Det finns hopp och det finns bred avgrunder och stup. Men försöker man aldrig hoppa över dem, kommer man alltid bli stående på den ena sidan av sig själv. När det finns en hel kropp att inta, ett helt väsen att kolonisera, eller avkolonisera, rädslosanera. När kraften når från fingerspets till fingerspets, tå till huvudtopp, utan hundra blockeringar på vägen. Då börjar man bli det kraftverk man är född till. Kraftverket som efter barndomens frihet blev kraftvärket, nästan med sprängningsrisk ibland.

Men nu är kraftverket på väg tillbaka. På djupet kanske denna gång. Jag hoppas det. Jag andas in – och vet att jag är villig bära alla andedräkter som krävs för att jag ska bli så ren som kejsarens nya kläder.

God afton världen

 

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Krönika, Livstankar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s